Kategori: Litteratur

När jag gick i femman eller sexan fick min klassföreståndare skolbibliotekarien att köpa in lite nya ungdomsböcker. Det fanns inte så mycket av den varan som var nyare än tidigt 70-tal när Brudbergsskolan såg dagens ljus (världens plattaste skola), men nu så! Vi och parallellklassen fick ha dessa som ”klassbibliotek” i en period, och de böcker jag minns vi fick in var Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth (den som går på bio nu), och så Silverdelfinen av Anita Eklund Lykull. Alla tjejer blev som besatta av dessa, man fick ha dem i en vecka eller hur det var och väntelistorna var helt enorma. Men till slut så!

Visst var båda fantastiskt bra. Men jag fastnade verkligen för språket i Silverdelfinen, som handlar om Julia som bor i Göteborg med sin mamma och mormor i förorten Bassängbacken (vad tror ni? Bergsjön kanske? I hennes andra böcker heter till exempel Kungsbacka Prinsbacka) och som ger sig av till Aten för att leta efter sin biologiska pappa och övriga familj – den kändes så äkta. Så nästa gång jag var på ”riktiga” biblioteket tittade jag efter fler böcker av Anita Eklund Lykull, och hittade Hjärtat i översta lådan som handlar om sextonåriga Nella och hennes stora familj. Nella hittades i en telefonkiosk av en a-lagare som bebis och blev adopterad av familjen Ossian som redan hade biologiska sonen Marc. Sedan kom Agnes, och så adopterades lillebror Sylvester från Indien. Hjärtat i översta lådan innehåller typ… allting. Familjegrejer, död, depression, alkoholism, sjukdom, sexualitet, kärlek, längtan, önskningar, vänskap, sorg, syskonkärlek, mobbing… men trots mycket misär är den väldigt rolig. Galghumoristisk, välformulerad och talspråket är trovärdigt. Helt enkelt en mycket bra bok. Uppföljaren är ännu bättre, den handlar om Nella som arton-nittonåring, nybakad student och på väg ut i världen. Ballongfararens Morgon heter den och innehåller också ungefär varenda tema i världen. Det är även otroligt roligt (i de flesta fall) att få veta vad som hänt med huvudpersonerna under de senaste tre åren.

Så. Läs den. Ge den till alla tonårstjejer (och varför inte killar) i släkten. Och läs alla de andra också. Det finns två böcker till om Julia förutom dessa om Nella som heter Café Brazil och Julia mitt i världen, och så finns det en som heter Bye bye äppelpaj om en flicka som heter Astrid (inte min favorit, men jag kanske var lite för gammal när jag läste den), och så den uuuunderbara Ängel i grön klänning, om Ann-Ida och Tom från Fiskeläget i Bohuslän som hastigt och oväntat förlorar sin mamma och styvfar i en älgolycka – men de har ju en biologisk pappa i Göteborg också… den är verkligen fantastisk, och tar också upp väldigt många aktuella ämnen för unga tjejer utan att vara det minsta predikande eller så. Den är också otroligt rolig fast den är sorglig på många plan också.

Hjärtat i översta lådan är och förblir en favorit, och jag måste leta upp Ballongfararens morgon snarast!

Jag hittade Privat – mejlkorrespondens av och med Alex Schulman och Carolina Gynning julen… 2009 kanske? billigt som snus på Bokia och tänkte att den kanske kunde vara kul, jag hade inte kommit över Carolina Gynning så mycket mer än att jag visste vem hon var och att hon hade haft sex med någon som hette Olivier i TV (varför man nu vill ha sex med Olivier?) och förstås att hon var en stor profil i Sverige, även om jag väl inte var så himla säker på vad hon egentligen gjorde.

Och Alex gillar jag ju. Har alltid gjort. Torr humor och elak på¨ett roligt sätt – fast nu för tiden är han ju inte så elak. Bara mot Magnus Betnér så vitt jag kan komma på, och det är ju liksom välförtjänt för det allra mesta för han är dum i huvudet. Okej att Alex har gått över gränsen en och annan gång också, det kan nog ingen säga annat än, men jag gillar honom, jag gillar förresten hela släkten Schulman skarpt på lite olika sätt.

Anyway. Detta är alltså mailkorrespondens (är allergisk mot stavningen ”mejl”) mellan AS och CG under… jag vet faktiskt inte hur lång tid, något år drygt kanske? Har inte boken med mig. Det hela börjar efter att de har suttit bredvid varandra på tidningen Stureplans (numera nedlagd) ettårsfest, och blivit jättefulla och låtsas tältat under en servett. Och därifrån fortsätter det liksom bara framåt uppåt. Det är mycket personligt, rätt djupt, mycket ångest men mycket roligt också. Det är väl inte varje dag man får läsa förstahandsberättelser av totalt sjuka utekvällar kanske. Nog för att de båda bloggar, men jag har inget minne av att ha läst om när Adam Alsing klär av sig halvnaken på dansgolv, eller när Martin Timell samtidigt kör Ankeborgsmodet och får alla att smiska honom på rumpan tills den blir alldeles röd. Eller händelser hemma hos Alex och Katrin som faktiskt känns tagna ur hjärtat och inte de där ”God morgon!”-historierna där hon bara blir sur för att han går på parkettgolvet när han går upp. Typ.

Dessutom är båda skribenterna naturligt roliga och skrivbegåvade. När man skriver avslappnade mail eller så behöver man ju faktiskt egentligen inte tänka så hårt på HUR man skriver (beroende of course på vem man skriver till), men det allra mesta är välskrivet. Carolina slarvar lite med ”e” och ”är” här och var, men det gör inte så mycket, just för att man vet att det är avslappnade mail två vänner emellan.

Jag ger den absolut en stark trea. Underhållningsvärdet är högt och ibland även igenkänningsvärdet, även om jag är så långt ifrån både Alex Schulman och Carolina Gynning jag kan bli. Men vissa saker och känslor är väl bara universella, det kanske är så enkelt?

För övrigt tycker jag kanske extra mycket om den för att jag a) gillar omslaget och b) har naglar i ungefär samma färg som sagda omslag idag!

Åååh Katarina Mazetti är min idol! Hon är så jäkla rolig och bra. Jag nämnde ju både henne och boken häromsistens så jag behöver inte skriva så mycket om handlingen för det på baksidan säger ungefär så mycket som jag har lust att avslöja eftersom jag tycker att alla ska läsa den nu genast pronto.

Den är rolig, vass, söt och sorglig… verkligen allt på en gång. Vilket jag uppskattar. Compact living, som Percy Nilegård skulle säga. Lagom lång – eller kort – för att läsa sådär innan man somnar, eller på en kortare buss-eller spårvagnsresa – det går strålande att bara plocka upp den när man känner sig lite sugen, läsa ett par tre sidor och lägga ner den igen – kapitlen är nämligen korta, precis som i många av Mazettis andra mästerverk.

Plus att man får lära sig lite ett och annat om vilda djur i haven runt Antarktis. Mycket uppskattat av folk som jag som älskar pingviner och sälar och så. Utom elaka leopardsälar. Fast det finns en väldigt rolig skildring av en elefantsälshane in flagrante.

Tja. Det var väl inte så mycket mer att säga då – förutom en rungande uppmaning att LÄSA DEN kthxoHAI!

</lite övertrött. Kaffedags.>

Så. Änglamakerskan!

Jag har ju gillat Läckberg sedan första början. Eller, det var inte riktigt sant, men jag läste Stenhuggaren en påsk i Hunnebo, verkligen sträckläste, kom sedan ikapp baklänges med Isprinsessan och Predikanten, och sedan dess har det bara fortsatt i ordning, med Olycksfågeln, Snöstorm och mandeldoft (en liten historia med Martin Molin i huvudrollen där alla intäkter gick till Min stora dag), Tyskungen, Sjöjungfrun, Fyrvaktaren och så nu Änglamakerskan. Definitivt min favorittitel, det är ett så himla vackert ord tycker jag, även om innebörden naturligtvis inte är dito!

Hur som helst. Som flera andra av hennes böcker så vävs en gammal historia in i en nutida. Denna är lite extra spännande då en mycket känd historisk figur dyker upp i delarna som  utspelar sig i det förflutna. Alla känner till honom men jag visste faktiskt inte en del grundläggande saker som kommer fram i denna berättelse. Alltid roligt att lära sig nya saker. Sedan är ju miljön som alltid en stor anledning till att jag gillar Läckberg – nog för att jag knappt varit i Fjällbacka, men jag vet ju precis hur livet är i sådana här små fiskelägen uppåt Bohuslän, och man känner igen hur alla vet allt om alla och ingen och fan och hans moster. Själva miljöbeskrivningarna är också väldigt bra och målande, jag vet precis hur graniten känns under fötterna och vattnet låter mot stranden.

 

Men men. Det är ju en deckare vi pratar om förstås så vi skulle väl nämna den aspekten också då då 🙂 I denna boken är det ingen ond bråd död på en gång, utan en rad händelser leder fram till lösningen på ett brott som skedde i början på 1970-talet. En hel familj, förutom yngsta dottern Ebba, ett år, försvinner spårlöst ifrån en gammal barnkoloni som nu blivit internatskola mitt under påskmiddagen, så vitt går att utröna av det dukade bordet när huset genomsöks. Ingenting hittades då, men när Ebba i vuxen ålder återkommer med sin man Mårten för att göra om den gamla gården till ett B&B händer det saker och hittas det saker minsann.

Såklart blir polisen i Tanumshede med Patrik i spetsen inblandade, och därmed Patriks fru Erica som har ett specialintresse för just detta gamla mordet…

För att vara en Läckberg-bok tycker jag att historien var lite invecklad faktiskt. Några karaktärer som var elever på skolan när försvinnandet skedde på 70-talet har många likheter med varandra och jag rörde faktiskt ihop dem en hel del – kanske mest för att jag oftast läste när jag var väldigt trött, jag vet inte. Lite andra bitar är också lite knöliga, men om man koncentrerar sig (eller till och med skriver en anteckning eller två) är det nog inte det minsta omöjligt att hålla reda på karaktärer och vändningar.

Det var även ett par saker som jag inte tyckte mig få svar på (som inte var ”mysterier” utan som borde ha fått en enkel förklaring) – men det får väl vara, jag kan ha missat något eftersom de var så små grejer – det kan ha varit en bisats som ramlade bort i min lilla medicinerade hjärna.

Hur som helst. Okej, språket är inte det bästa, det är det inte – men jag tycker absolut att det har utvecklats under åren. Nu är det bättre än Liza Marklund och Denise Rudberg ihop. Vilket kanske inte säger så mycket egentligen, men det är väl någon sorts komplimang 😉 Men berättelsen håller, särskilt de historiska bitarna är mycket bra på sina ställen, ibland får man dra på smilbanden åt familjelivshistorierna och ibland blir man nästan lite skraj. Ska villigt erkänna att jag fick gå upp och känna på ytterdörren i fredags kväll!

Rekommenderas? Jodå, jag tycker att den är läsvärd. 3,5 / 5 skulle jag nog vilja ge Änglamakerskan!

När vi ändå pratade om litteratur och poesi, så fick jag denna dikt, skriven på baksidan av en meny, på min 24:års-dag…

”There’s not a Shakespeare sonnet
Or a Beethoven quartet
That’s easier to love than you
Or harder to forget
You think I’m being funny
I haven’t finished yet
I like you even more
Than I’d like a cigarette”

Dikten var garanterad inte riktad till mig (så vitt jag vet), men jag har ändå originalet! Om T A J White någonsin blir känd så…

Alltså. Jag älskar att jobba – särskilt nu, när jag har ett underbart jobb att gå till som jag trivs som fisken på, men ibland kan jag längta tillbaks till universitetstiden. Jovars, ibland var det tröttsamt att läsa och smälta fem pjäser och tre romaner i veckan – det är rätt mycket – men ibland längtar jag ändå tillbaks, det måste jag tillstå.

Hamlet och Ofelia, Laertes och Polonius ur Hamlet, Harry Angstrom från Rabbit Run, älskade Rufus Scott från Another Country, alla fantastiska karaktärer ur The Sound and the Fury, allt, precis ALLT ur A Long Day’s Journey into Night, allt, ännu en gång ur A Streetcar Named Desire och Cat on a Hot Tin Roof… det var som en bokklubb när vi pluggade, visst, det fanns kurser som Literary Theory som de allra flesta failade ett par tre gånger (bisarrt nog fick jag en hög 2:1 på den kursen, gud vet hur) och Poetic Genre där det inte alltid var HELT lätt att hålla med föreläsarrna (även om de villigt erkände att de tu hade totalt olika tolkningar av vissa dikter). Men oftast var det vi sex, Lulu, Verity, Michael, Ruth, Lydia och jag som satt och stötte och blötte de olika texterna, romanerna och dikterna fram och tillbaks med föreläsaren som något slags medium. Det var ungefär som en bokklubb, som sagt, vi satt med vårat kaffe och bara pratade om det vi hade läst och vad vi tyckte och tänkte med föreläsaren mitt i som något sorts allvetande (och som stoppade vissa element som drog alldeles åt skogen).

För att inte tala om Creative Writing, som var något av det psykiskt tuffaste jag någonsin varit med om. Att bli given ett ämne som är extremt starkt för en själv och sedan läsa det högt och ta kritik (positiv, negativ och konstruktiv) av människor man knappt känner är ganska häftigt. Det var många, inklusive jag själv, som började gråta under de föreläsningarna.

Det var ljuvligt roligt och jag skulle så hemskt gärna hitta en bokklubb eller bokcirkel att vara med i. Bara för att kunna få dyka djupt i teman, tankar, jag vet inte vad. Jag undrar om det inte släppte för mig med The Sound and the Fury – det var så mycket där och vi var en stor grupp då för alla som läste American Studies var tvungna (!) att läsa 20th Century American Fiction – det finns så väldigt mycket att säga om den romanen, både känslomässigt och rent objektivt, att man blir alldeles totalt uppslukad. Mer än något annat jag någonsin läst.

Ja, läs den. Den är rörig utav bara sjutton och det skadar inte att ha någon sorts referenssida på nätet redo (jag skojar inte – den byter både berättare och tid lite hipp som happ), men den är fantastisk. Ja, så säger vi. Läs The Sound and the Fury, eller Stormen och Vreden som den tydligen heter på svenska, och sen pratar vi om livet!

Herregud. Jag har skrattat, skrattat, gråtit och skrattat åt Katarina Mazettis tidigare romaner Grabben i graven bredvid, Familjegraven och Tarzans tårar (fast den måste jag läsa om snarast känner jag) men hade ingen aning om att hon hade skrivit en som heter Mitt liv som pingvin!

(Förresten kom jag på att hon ju skrivit en deckare som heter Tyst! Du är död också, som även den är sjukt rolig.)

Anyway. Jag letade igenom några högar med pocketböcker igår kväll som står på golvet i mitt gamla rum (numera pappas, men när jag är här envisas de med att jag ska sova här, vilket nu resulterar i att pappa sover på en uppblåsbar säng i mammas rum. Det verkar i och för sig gå rätt smärtfritt – fast jag har erbjudit mig att sova på den någon annanstans) och hittade Mitt liv som pingvin och blev naturligtvis överlycklig! Mer Mazetti åt folket!

(Finns naturligtvis fler jag inte har läst, samt en del samlingar som jag har läst och inte minns namnet på. Bad Anna.)

”På en kryssning med fartyget m/s Orlovsky till Antarktis träffas ett omaka par: TOMAS, deprimerad före detta familjefar som bestämt sej för att ta sitt liv bland isbergen och WILMA, orubblig optimist trots sin egen mörka hemlighet.
Med på fartyget finns även världsresenären Alba som utforskar likheter mellan människor och djur i sin bok ”Om oarternas uppkomst” samt några mer eller mindre udda passagerare. I handelingen deltar också ett antal ouppfostrade sjöelefanter, en mordisk späckhuggare och cirka fyrahundratusen kungspingviner.”

Kan man bli annat än sugen? Skall genast gå ner och säga godnatt till min dyre fader och sedan krypa ner…

Mer om Katarina Mazetti kan du läsa här.

(Funderar förresten på att börja boklistan 2012 med denna. Det är väl inte fusk? Den kommer att bli klar i mellandagarna hur som helst… nej, det är inte fusk.)

Nu var kanske inte böcker direkt en bristvara i min lägenhet, men jag packade upp ett gäng idag, ett hundratal kanske. Lyckades få plats med dem i bokhyllorna vilket jag inte trodde skulle gå, så det var ju lyckat.

Har en sådan massa som jag köpt på loppis och i second hand-butiker… men jag kan inte göra mig av med böcker. Eller, jo, det kan jag visst, om jag ger bort dem, men jag skulle aldrig kunna slänga en bok om den inte var helt förstörd. Och förstås en hel del som jag fått i julklapp under åren också, men inte alltid kunnat ta med mig tillbaks till London. Vissa har jag inte ens hunnit läsa, det är nästan pinsamt!

Förra julen fick jag hur som helst bland annat Ninni Schulmans strålande roman Flickan med snö i håret, som jag hann läsa men har glömt vem mördaren var 😉 så jag tror att jag ska plocka upp och börja läsa om den ikväll innan sovdags. Rekommenderas! Längtar efter Pojken som slutade gråta härnäst.

 

Har en massa böcker som jag har tänkt läsa länge som väntar… jag brukar plocka ur en tio eller så, både nya och gamla, och ställa i nattduksbordet där de får vänta på sin tur, men ibland lyckas jag bara inte utan hittar något mer intressant och så glömmer jag av mina goda föresatser. Kanske jag kommer att få lite mer gjort nu när jag ska åka buss ett tag om dagen, när jag åkte tåg från Brockley till City så läste jag hur mycket som helst – och det oftast utan sittplats!

 

Men de som står i nattduksbordet nu ska jag ta itu med. Snart. Det är Hundra år av ensamhet och Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Marquez, The Lion, The Witch and the Wardrobe (första Narniaboken) av C S Lewis, Life of Pi av Yann Martell, Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson (som alla antingen hatar eller älskar så jag måste ju testa!), Three men in a boat av Jerome K Jerome (som jag även hittade på loppis på svenska för ett tag sedan – folk, till exempel Bo Balderson himself, säger att det är en av världens roligaste böcker), och på tal om Balderson så har jag ju fortfarande Statsrådets Fall att bli klar med! Vansinne. Och sist men inte minst, Southwell’s av Jay Whitfield. Det är min kära väninna Vivis svärmor som skrivit och givit ut sin egen roman – Vivi gav mig en av böckerna för länge sedan och jag har inte kommit mig för. Now is the time! Hon bor ute i bushen i Wales med en massa grisar och får och grejer, det ska bli hemskt kul.

 

 

 

Nä, nu är klockan snart ett, jag skulle ju skärpa till mig! Strax!

Jag hade totalt glömt av denna underbara barndikt av underbara Barbro Lindgren tills den omnämndes i Enn Kokks blogg häromdagen och jag just sitter och läser ikapp mig lite grann här och var…

Vi har lekt en gång i parken
Satt bredvid varann på marken
Och han rörde mig med handen
Och så lekte vi i sanden
Dina ögon, sa han
Är som runda sjöar
Eller som små gröna öar
Du kan bli min fästmö om du vill
Okej, sa jag, sen satt vi still
Och Örjans öron lyste röda
Tänk, sa han
Om hundra år så är vi döda
Då finns det inga ögon
Som små sjöar
Men riktigt vatten finns det
Med små gröna öar
Och än så länge kan vi leka
Och ha kul i parken
Och sitta still bredvid varann på marken
Den jag älskar heter Örjan
Men dom kallar honom Smörjan
-Barbro Lindgren

Så fin!

I’ve seen you laugh at nothing at all
I’ve seen you sadly weeping
The sweetest thing I ever saw
Was you asleep and dreaming

Well you may not be beautiful
But it’s not for me to judge
I don’t know if you’re beautiful
Because I love you too much

I’ve seen you when your ship came in
And when your train was leaving
The sweetest thing I ever saw
Was you asleep and dreaming
-Stephin Merritt