Kategori: Brittiskt

Annas sommartips #4 – Call the midwife (Barnmorskan i East End)

 

Man kan ju faktiskt behöva sommartips som utspelar sig inomhus också… jag misstänker att många här redan har sett den fantastiska serien Barnmorskan i East End, eller Call the midwife som förstås är en betydligt bättre titel eftersom serien ingalunda handlar om bara en enda barnmorska, även om det är samma som är berättare i åtminstone fyra säsonger – jag har inte sett den femte ännu och den har inte kommit till Netflix heller. 

 
Det är, helt enkelt, en av de absolut bästa serier jag någonsin sett. Den har allt! Historia, humor, vemod och sorg, fantastiska kostymer, underbar musik och top-notch skådespelare. Jag pratade med en kollega för ett tag sedan vars man avskyr allt vad kostymdrama heter – han hade sett ett avsnitt och blivit frälst på fem minuter. med all rätt, för det är verkligen bra. Barnmorskor, sköterskor, nunnor, läkare, barn, allt-i-allo-Fred, pastorsadjunkten Tom, kommissarie Noakes – och Miranda Hart, som pricken över i! 
 
Säsong 3 sänds just nu på TV8 på söndagar, och säsong 4 på SVT1 på onsdagar. Femte säsongen sändes i England under våren och har sagts vara den bästa hittills – jag råkade se en spoiler när jag googlade efter bilden ovan. 
 
Jag får erkänna att jag hoppas kunna se avsnitten på någon brittisk streamingtjänst nu när jag är där, för jag är ohyggligt nyfiken. Det är så himla bra – jag kan inte komma på någon som mäter sig i genren. 
 
Det finns två böcker också, förstås, då serien är baserad på sanna berättelser av Jenny Lee, senare Worth. Första boken var underbar, andra inte lika bra men ändock läsvärd. 

En dag – filmen

 
Jag läste En dag i höstas och blev totalt förälskad i berättelsen om Emma och Dex som träffas på St Swithin’s Day och fortsätter att träffas, eller åtminstone höras, under tjugo år framöver. Förskräckligt sorglig men även fantastiskt rolig. 
 
Jag har haft filmen på datorn sedan i vintras någon gång men det har inte blivit av att jag har sett den – men i fredags påminde Linda på Kulturkollo om att det var just St. Swithin’s Day, som kanske borde heta Dex & Em’s Day i litteraturvärlden, ni vet som Bloomsday och Dallowday. 
 
I fredags var jag hur som helst för trött för att se en hel film, men igår blev jag plötsligt sugen och jodå, jag orkade se färdigt. Det var riktigt mysigt att sitta i köket i mörkret med kaffet och veta att det inte gör något om jag var vaken halva natten… det var jag nu inte ändå, men det var första gången på länge som det faktiskt var mörkt när jag gick och lade mig! 
 
Jag tycker att de lyckades väldigt bra med filmen. Historien är berättad med precis rätt ton, tidsmarkörerna är fantastiskt bra och jag är numera mycket förtjust i Jim Sturgess, på flera olika plan. Ja, jag gillade den och rekommenderar den gärna. Men läs boken först. Slutet är oförändrat, så att säga, och jag tror att man vill ha läst boken först. Eller? 

Agatha Raisin

 

Jag började titta på Agatha Raisin på 4:an igår kväll – upptäckte försent att det höll på ända till långt efter 23 så jag får titta klart på TV4 Play ikväll eller något. Men åh, vilken underbar serie! Sjukt kul. Tittade ni? 

 
Mathew Horne som spelar Gavin i Gavin & Stacey är med som Agathas förre kollega och vän, han sitter därnere till höger med lockigt hår 🙂 
 
Vad jag gör uppe såhär tidigt? Ja, det kan man fråga sig. Jag vaknade före fem och var klarvaken så varför inte gå upp och sätta på en tvättmaskin såhär sista dagen före semestern? Start as you mean to go on, liksom? 
 
(Nej, det är inte så jag avser att fortsätta semestern ;-)) 

Livet efter dig


Den var underbar. Visste inte alls vad jag skulle tycka – men de lyckades fantastiskt bra. 
 
Älskade den! Se! 
 
ETA: Skriver dagen efter – detta inlägget mobilbloggade jag i ren fröjd på bussen hem. Flyttar upp det några snäpp på sidan också. 
 
Den var verkligen riktigt, riktigt fin. Jag kände igen så många av skådespelarna men när jag lusläser IMDB förstår jag inte riktigt varifrån, jag har aldrig sett Game of Thrones och de andra serierna där flera haft stora roller. Dock var Matt Lewis – ni vet, Neville från Harry Potter förstås ett välbekant ansikte som alltid är roligt att återse, och han som spelade Wills pappa är han som var domaren i And then there were none i vintras. Och så var Joanna Lumley med som en fantastisk gudmor. Lite Patsystuk på henne, såklart. 
 
Kostymerna, eller vad man ska säga, vad underbara! Lou var precis som man tänker sig i böckerna, och Will med tycker jag – de lyckades fånga den där bitterheten riktigt bra, men han var ljuvlig när han släpper på spärrarna. 
 
I detta fallet är jag glad att jag hade läst boken innan – hade jag inte gjort det hade jag antagligen blivit chockad och jätteledsen av slutet. Nu visste jag – och Sofia, som var med – redan hur det slutar och det är nog en befrielse. Det hade varit hjärtekrossande om man hade trott att något annat skulle hända. Så, ja, se den för all del – det är den värd! 

Tisdagsutmaningen – Favoritomslag

 
Veckans tema på Kulturkollo är på ytan, och veckans Tisdagsutmaning lyder: 
 
Visa upp ditt favoritomslag. Och kan du inte välja en får du välja två, eller tre, eller tjugo, det är upp till dig.
 
Mmm. Jag skulle kunna sitta i flera dagar och botanisera – för jag älskar bokomslag! Och jag är egentligen ingen minimalist heller, utan jag gillar omslag där det händer en del. Inte alltid, men ibland. 
 
Trots dessa två faktum har jag valt en helt annan väg denna gången, och väljer alltså Penguin Celebrations! 
 
 
Jag tycker att de är så oerhört snygga och stilrena! Har inte så många själv – The Secret History och Notes on a scandal har jag, och så känns det som om jag har någon mer… jo, vet ni vad, det är Adrian Mole and the Weapons of Mass Destruction! 
 
De är dessutom lite större än vanliga svenska pocketböcker (men inte storpocket, bara lite annorlunda format) och de är lagom mjuka att hålla i bekvämt utan att bryta ryggen. Vilket jag i och för sig inte tycker är någon katastrof med pocketböcker som är mina egna, men ni vet. Och så har de valt så härliga titlar. 
 
Som bonus vill jag visa en anteckningsbok som jag har i min ägo, och väl har haft i åtta-nio år utan att kunna med att skriva ett ord i den för det känns som om det måste bli något bra. Den bor i min kokbokshylla i köket och jag tar ofta fram den men har alltså ännu inte skrivit något. Kanske börjar bli dags? 
 
Både denna, och förstås Celebrationsböckerna, är ju baserade på de gamla Penguinutgåvorna och jag tycker att de är dösnygga också. Även om jag inte kan med det europeiska sättet att skriva titlarna ”åt fel håll” på ryggarna! 
 
Penguin gör dock inte bara dessa minimalistiska omslag, som bonus nummer två kan vi titta på ett urval av titlarna ur Modern Classics-kollektionen som inte heller går av för hackor! 
 
Åh, det finns så mycket fint! Ser fram emot att spendera en stund ikväll med att botanisera bland vad ni andra har svarat! 
 

The Lady in the Van – filmen!

 

 
Jag läste ju denna boken ganska nyligen – och i lördag förmiddags (lördags förmiddag?) kände jag för en mjukstart innan det var dags att göra något alls. Så jag bestämde mig för att se filmen och låt mig göra det väldigt klart att det var ett väldigt bra val. För den är fantastisk! Maggie Smith är som alltid helt otrolig, och Alex Jennings var underbar som Alan Bennett. Ja, två stycken Alan Bennett:ar, till och med. 
 
James Corden gör en cameo som fruktförsäljare på Camden Market också – bara en sådan sak!
 
Så SE denna, vad du än gör, läs gärna boken först – men filmen är ljuvlig för sig själv också! ❤ 

Tisdagsutmaningen – Damm, damm, damm

Denna veckan – ja, jag vet att det inte riktigt är tisdag längre – undrar Kulturkollo: 
 

Den här veckan vill vi gärna höra om din dammigaste bok eller läsupplevelse.

Tolka det dammiga som du vill. Kanske är det din favoritklassiker? Eller det tristaste du någonsin läst? Visa oss den äldsta boken du äger, ditt bästa antikvariatsfynd eller den hyllvärmaren du haft längst i hyllan. Rota långt in i bokhyllan och berätta om det dammigaste du har.

Åh. I någon kurs jag läste på universitetet – jag tror att det kan ha varit Development of the English Novel, fast det känns som om det var en annan lärare i kursen… Pre-War British Fiction, kanske då? Fast det är den egentligen för tidig för. 

Det har naturligtvis ingen betydelse – det som har betydelse är att vi pratar om den TRISTASTE, DAMMIGASTE roman jag någon blivit påtvingad – George Eliots Middlemarch. Jag vet, alla älskar den! Den hamnar alltid på sådana där topplistor som BBC och The Guardian och The Independent gör över de bästa brittiska romanerna av alla tider. Och sånt. 

 

Men jag tyckte inte om den. Alltså, de femtio sidorna jag orkade med, då. Och jag har inte lyckats plocka upp den igen heller. 

Till saken hör faktiskt att det är ett ganska dammigt exemplar som jag hittade i någon underlig liten second hand-butik i Palmers Green i norra London, sommaren innan jag började. Tittade på listorna från året innan och upptäckte att den fanns med, så jag tog en rövare när den var billig. Bilden ovan är faktiskt rätt utgåva – och ja, jag rös. 

Det var ju tur, på så sätt, att jag inte betalade fullt pris för rackarn…! 

And then there were none – BBC:s miniserie

 

 
Jag såg BBC:s miniserie baserad på Agatha Christies And then there were none på nyårsafton ~ tja, sista avsnittet såg jag den 2:e januari för på nyårsafton behövde jag och min feber sova klockan 22:30… 😉 
 
Älskar serier och filmer där de lyckas hålla en på halster och få det superspännande fast man redan vet vad som kommer att hända. För det visste jag, jag har läst boken flera gånger om ~ och det ska väl sägas att jag tycker att boken är vansinnigt spännande varje gång också. 
 
Var mycket imponerad av Maeve Dermody som spelar Vera, och det är alltid kul att se Miranda Richardson som gjorde en underbar Emily Brent. (Miranda Richardson känner vi kanske bäst till som Queenie i Blackadder i denna ändan av världen.) 
 
Så ja, jag hoppas att den kommer till svensk TV snart för den var mycket välgjord och snygg. Om du inte kan hålla dig finns den lite varstans på nätet 🙂 

Bend it like Beckham!

 
På något, mycket underligt, sätt har jag undgått att se Bend it like Beckham under alla dessa år. Nu gjorde jag det och herregud, jag har ju missat något! Den är himla härlig. Och Jonathan Rhys Meyers är vansinnigt fager att se på. 
 
Dessutom behandlas viktiga ämnen – kulturkrockar och sådant är alltid viktigt, men även homofobi, fördomar, ärlighet och vita lögner, och vikten av att stå upp för det man tror på. 
 
Riktigt bra! 🙂