Dag 17 – Barndomsminne
Jag har sjukt många barndomsminnen. Och jag vet inte riktigt hur ung man måste ha varit för att det ska gälla som ett barndomsminne heller?
På lördagarna brukade jag och pappa bli utskjutsade ur lägenheten så att mamma kunde städa ifred. Varför hon inte engagerade pappa i städningen och lämnade av mig hos mormor och morfar eller farmor och farfar så att de kunde hjälpas åt förstår jag inte – men än idag är pappa inte tillåten nära tvättmaskinen. Jag förstår mig inte på det lika lite som mamma förstår sig på mitt genustänk (typ tanken att mina små kusindöttrar lika gärna kan få en verktygslåda som en rosa Barbie, lilla Ka är lika intresserad av båtar, bilar och sjörövare som hon är av Pippi), så.
Så vi blev utslängda. Oftast gick vi först till Wettergrens (som för den delen resulterade i en sång adapterad från Kyrkans Barntimmar i Brämaregårdens Kapell – ”Veeeeeem har skapat Wettergrens, Wettergrens, Wettergrens, vem har skapat Wettergrens, jo GUUUUD i HIMMELEEEN”) på Wieselgrensplatsen (nu Bokia tror jag, men förmodligen inte på Wieselgrensplatsen) och köpte en
Fraggel (en gång traskade jag fram till en annan vuxen i jeans och jeansjacka och höll honom i handen till pappa hittade mig). Sedan gick vi genom
Flunsåsparken till farmor och farfar, där vi fick fika bestående av farmors
schackrutor och
jitterbuggare samt farfars
struvor!
Jag lekte lika mycket med Lego och bilar som jag gjorde med dockor och smink när jag var pytting och jag tror att jag har hamnat ganska bra i mitten av genustänket.
Pappa tyckte att det var roligare att leka än vad mamma gjorde tror jag, och tills jag var fem såg farmor och farfar efter mig på dagarna och de skämde bort mig så till den milda grad att jag fick leka vad jag ville och de hängde på. En lek som jag har fått berättad för mig var när jag absolut skulle leka Goda Grannar, efter TV-serien och farmor fick vara Iris, farfar Helge och jag Desirée. Jag blev tydligen även smått vansinnig när de stekte falukorv och stängde dörren till köket för oset, och jag stod utanför och skrek ”BITT! BITT!” – lite oroväckande efter Little Britain kanske? 😉 ”Råa” falukorvsbitar heter fortfarande ”bitt” hemma hos oss.
Här är jag jättelik mamma och moster Suzanne. När jag föddes var jag tydligen lik farfar. Nu tror jag inte att jag är lik någon, om man inte vill tro alla gamlingar i Hunnebo som påstår, så fort de ser en, att ”Ja, det är klaaaart är du är en Nicklasson!” Vad säger du Fredde, nog kan ingen påstå att vi är lika längre, trots att Karin ser ut som en kombination av dig och mig som barn och numera dig, mamma och Suzanne?
Stories from the city, stories from the sea 