Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna tufvanderanna@gmail.com. Varmt välkommen!
Första Smakebiten sedan bloggen flyttade hit! Jag hoppas att det funkar med kommentarer och annat, det är en tålamodsprövning och inlärningskurva för alla inblandade…
Jag är i Hunnebo hos mamma över helgen och läser så mycket jag hinner. Maria Lang är ypperlig sommarläsning, och när nu Norstedts släppt hela utgivningen som ljudbok och e-bok kan jag återuppta mitt lilla projekt med att läsa alla titlar. Just nu är jag på Körsbär i november, bok 29 i ordningen, och därifrån kommer veckans Smakebit.
– När, sa kriminalkommissarien, försvann flaskan? – Jag hade den i handen igår eftermiddag, sa Severin. Jag glömde den komplett när Klemens Klemensson kom insläpande utan vidare med fru Ivarsen. Hon var illa däran – hicka och gråt och skrattkramper och bakfylla och akut rödvinsberusning.
Han lufsade före dem in i undersökningsrummet och glodde dystert på den skinande blanka och tomma laboratoriebänken.
– Ja, jag fick annat att tänka på, och glömde den fördömda flaskuslingen.
Ur Körsbär i november av Maria Lang, Norstedts: 1976
Dessa nya omslag är så himla snygga tycker jag!
Det ösregnar idag och vi ska gå på quiz i eftermiddag så det blir skoj. Det gör inte så mycket att det regnar då och då, när man har gott om läsning och stickning att ta itu med… 🙂
Trevlig söndag till er alla! Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese.
Av någon anledning känns det som om jag har läst en hel del Bengt Ohlsson. Det har jag inte – detta är min första. Så konstigt ändå, för det känns verkligen som om jag har någon sorts koll på den tidigare utgivningen. Icke! Dock har jag placerat flera titlar på min TBR på Goodreads, så det är väl därför. Och jag ska läsa mer.
Året är 1988. Ett kompisgäng i 25-årsåldern åker till Roslagen för att fira midsommar. Under kvällen berättar Jenny och Olof att de väntar barn. Nyheten fyller vännerna med en hisnande känsla. Är det redan dags att bli vuxna? Men de har alla förutsättningar att skapa den lyckligaste generationen någonsin.
Baksidestexten för tankarna till Louise Boije af Gennäs trilogi om kompisgänget under 2000-talet, och till Mariette Glodecks Röda vita rosen – det låter spännande helt enkelt. Och det är en kul berättarstruktur, för detta handlar inte bara om den midsommaren år 1988, utan berättelsen gör nya nedslag under midsomrar med samma gäng, 2003 och 2018. Försöker de klamra sig fast vid en tradition, eller njuter de faktiskt av varandras sällskap även trettio år efter den där första gången i Roslagen?
Det är ju onekligen stor skillnad mellan ungdomens hoppfullhet, när man äger världen, och trettio år senare, när man vet hur det blev. Tomas, som jag tänker på som huvudpersonen trots att flera av karaktärerna får komma till tals, är en ganska sympatisk och hyfsat intressant person vid alla tillfällen tycker jag men de övriga går från att vara väldigt spännande och färgstarka i början till ganska grå och platta porträtt senare i livet. Detta är antagligen medvetet men det är inte så upplivande.
Reflektionen får väl vara att inget är oändligt, och att hur vi än gör och varför så kan vi inte påverka faktumet att vi aldrig kan veta vad som kommer att hända imorgon. Om det är deppigt eller peppigt kan man ju diskutera. Jag föredrar nog att ta det till mig med tanken att man bara får en chans på det här med livet och att man lika gärna kan försöka göra det mesta av det. Inte så att jag tycker att man behöver hoppa bungy jump eller så varenda dag, ibland kan det ju räcka alldeles utmärkt med att njuta av extra god kopp kaffe eller att ha tid att se sex avsnitt på rad av en bra tv-serie – men att sätta värde på stunderna, liksom.
Jag saknar lite humor här. Det hade kunnat vara mer underhållande och ha lite mer charm utan att för den delen bli tramsigt. Men en helt okej relationsroman, och ja, som sagt, jag kommer fortfarande att läsa mer av Ohlsson. Fick nyligen tips om De dubbelt så bra, som jag ska försöka hinna med under semestern!
Jag sträckläser inte böcker så ofta nu för tiden – en kombination av brist på sammanhängande lästid och koncentration, tror jag. Men när Goda grannar blev tillgänglig började jag läsa så fort jag fick möjlighet och det tog mindre än ett dygn för mig att läsa färdigt. Bara det är ju något av ett gott betyg på boken.
Jag pendlade väldigt mellan om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg på Goodreads. Det kändes spontant inte som om det skulle bli en fyra, eftersom jag upplevde att jag räknade ut hur allt hängde ihop lite för tidigt och eftersom jag tyckte att somliga av personporträtten blev för platta och intetsägande, men när jag sedan funderade och insåg att det tagit mig mindre än 24 timmar att läsa vilket väl då ändå indikerar att det är en fängslande bok.
Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, fokuserade på just familjen och vad man är villig att göra för att skydda dem som står en nära. I Goda grannar följer detta tema med, skulle jag vilja säga, och flyttar in i ett villaområde i den lilla staden Köpinge. Det är lite Desperate Housewives över området – konformistiskt, på något vis, där alla gör likadant som sina grannar. Klipper den ene gräset gör resten av grannarna det också.
Micke och Bianca och deras två små barn flyttar hit från Stockholm, för att fly undan något mörkt i sitt förflutet. Efterhand får vi lära känna resten av grannarna och det är då sannerligen en brokig skara med ett förflutet både sinsemellan och var för sig. När en olycka med dödlig utgång sker börjar allt rullas upp, ur tre olika berättarperspektiv och ur två olika tidsperspektiv – före och efter olyckan. Det funkar bra, men det är tur att jag läste boken och inte lyssnade, för då hade jag nog inte förstått någonting.
När jag nu reflekterar över läsningen, en månad efter att jag plöjde den, inser jag att jag nog tyckte mer om den än jag trodde då. Kanske var jag lite besviken över att jag själv listade ut hur det skulle gå, men det har jag väl smält nu och kan hantera 😉 Det blir aldrig riktigt spännande à la thriller, det tycker jag inte, men det smygande, långsamma och lite subtila är inget dumt grepp.
Jag gick på semester förra fredagen och det var efterlängtat. Det har varit en tung vår på många sätt (även om det hänt roliga saker också) så det var verkligen välkommet att få bli ledig. Firade traditionsenligt med middag på Pinchos med Metta.
Gott och härligt och mysigt på alla vis – men jag vaknade dagen därpå med värstingförkylning och feber. Typiskt – men det gick ju över det med. Jag var ynklig och lite grinig under helgen och lite hängig ett par dagar till, men man ska ju inte klaga på en liten förkylning i dessa tider…
Har lyssnat på denna UNDERBARA bok så fort jag orkat och hunnit. Magnifik. Missa inte! Ett eget inlägg kommer snart.
Till slut fick jag, tack vare boken ovan tror jag, äntligen både aptit och lust att laga mat igen och gjorde en ljuvlig tomatsås med mozzarella i till färsk fettuccine och frysta köttbullar som fick värmas i såsen. Bra helfabrikat ska icke underskattas. Garant levererar alltid.
Stickade klart denna fina, Saga Sommertee, och lade nästan omedelbart upp nästa, en likadan i petrolblått. Typiskt friskhetstecken, bestämde jag.
I onsdags var jag människa igen. Startade dagen på balkongen med kaffe och bok, som stått på min TBR i evigheter. Eget inlägg kommer även om den inom kort.
I onsdags kom Y-L och då vi har pratat om cream tea sedan ett avsnitt av Friday night dinner häromveckan blev det en något försvenskad version av detta till sen lunch. Scones, vispad grädde och god sylt. Mums! Till kvällen blev det falafel (också Garant) med grekisk sallad, libabröd och en väldigt god yoghurtsås som egentligen bara bestod av just Larsas grekiska yoghurt med sumak och citronpeppar.
I torsdags fick vi vara hundvakt i några timmar! Mysigt.
Rabe och Hellstens bok gjorde mig även väldigt intresserad av bakad potatis, så sådana blev det i torsdags. En variant med crème fraîche, stenbitsrom, rödlök, dill och räkor, och en variant med en röra på keso, kallrökt skinka och grön paprika. Underskattad maträtt, eller?
Igår startade jag dagen med att träffa min kära vän Linda och hennes ljuvliga lilla Margo för lunch och kaffe på Kopps. Jag hade med mig packning för tre nätter – man kunde tro att jag skulle vara borta i tre veckor.
Sedan bar det av till Centralstationen där jag skulle hoppa på tåget till Munkedal. Jag älskar att åka tåg, så var nöjd med denna lösningen istället för buss med dubbla byten i ösregnet så tack mamma för hämt!
Det regnade. Lite. Men vad gör väl det när man har en stickning och snyggt läppstift?
Middag!
Tidigt till sängs. Så skönt.
Idag har vi varit i skogen. Inte så lukrativt kanske men nyttigt miljöombyte för denna stadskatt.
En annan grej som hänt under denna första semestervecka är förstås att bloggen har flyttat och fått en rejäl makeover. Det har krävt en hel del tålamod vill jag lova, och jag förstår fortfarande inte allt – men ett inlägg i taget, snart ska det nog bli ordning igen 🙂
Idag bli det fika/lunch med Ida! Sedan en lugn och skön eftermiddag och kväll, hoppas jag. Något gott att äta och ett par bra böcker, och/eller någon bra film. Behöver lite lugn och ro efter en lång vecka.
Mest grön, har vi identifierat. Mamma trodde inte på mig förra helgen när jag sa det men när hon tittade ordentligt så höll hon med…
Spelar du något instrument? Jaa. Jag är bara klassiskt skolad i tvärflöjt (ja, och blockflöjt då), men jag spelar gitarr också och är inte helt oäven på keyboard. Jag tycker att det är väldigt roligt att spela munspel också.
Dina första tankar när du vaknar? Typ ”vad är klockan”. Jag vaknar på så konstiga tider, och nu när det blir ljust så tidigt kan jag vakna klockan fyra och vara helt säker på att det är morgon, särskilt i Hunnebo. Alltså bäst att kolla.
Vart befinner du dig just nu? Jag sitter i sängen i min lilla lägenhet med handduk på huvudet.
Biter du på naglarna? Jag försöker att inte göra det, men om jag får ett litet ”hack” i en nagelkant och inte har någon fil i närheten så måste jag bita av fliken, vilket ibland resulterar i att jag biter av översta toppen. Men jag har blivit bättre.
Vad har du för färg på trosorna/kalsongerna? Just nu har jag inga trosor på mig för jag har just klivit ur duschen och drog bara på mig en gammal klänning för att torka i.
Vem vet mest om dig? Oj, vad svårt! Jag vet faktiskt inte riktigt. Linda och Hanna skulle jag tro.
Vad vill du ha just nu? Kaffe, men jag har ingen mjölk hemma.
Rädd för? Lockespindlar och att förlora någon jag älskar.
Vill du gifta dig? Tja. Jo, det vill jag väl.
Kommer du överens med dina föräldrar? Ja, absolut. Jag och mamma kan clasha ibland då vi är väldigt olika i temperament samt att hon kan vara lite tanklös i det hon säger. Men i stort, ja.
Din hårfärg? Typ… mörkblond? Råttfärgat? Hoppas på solblekning i sommar…
Vad ska du göra idag? Jag ska fika och promenera med Linda, först och främst. Skulle behöva gå och handla lite underkläder också.
Vad ska du göra i morgon? Dinera med Linda och Camilla. Tvätta på dagen om jag får en tid, samt vänta in FedEx-mannen. Fast jag fick en fullmakt som jag kan tejpa på dörren ifall jag går ut.
Vad sover du i? Avlagda bomullsklänningar på sommaren. Vintertid, beroende på inomhusklimatet, tights eller träningsbyxor och linne, eller pyjamasshorts och linne.
Något som får dig att mysa till lite? Vin och ost och trevligt sällskap!
Älskar!! Ursäkta felvändningen, jag vet inte vad den håller på med. 
Stories from the city, stories from the sea 