Kategori: 2010-tal

 

Kalle är tolv år och bor tillsammans med sin mamma Bodil, pappa Tomas och lillebror Björn, samt familjens vita nymfparakit Aslan, i en lägenhet i Majorna. Det är sent åttiotal och av en slump börjar Kalle odla marijuana i en krukväxt tack vare att Aslans fröblandning innehåller indiska hampafrön. 

 

Ja. Det börjar bra, eller hur? Kan ju också lägga in att samma dag som plantan Mariana upptäcks förlorar Kalle oskulden till en blå pall. Detta är det enda som är taget ur Christers eget liv, förutom miljöerna.

 

Detta blir starten till en vansinnig, surrealistisk berättelse. Mamma och pappa separerar och mamma drar till Indien för att finna sig själv. Pappa dricker för mycket vin i sovrummet, slutar sitt arbete på en fackförening och blir ”trädgårdsmästare” på heltid. Ja, för de fortsätter förstås odlingarna i sommarstugan utåt Kungälv, någonstans. 

 

Mitt i allt detta träffar Kalle Ulrika Sparks som går i åttan, och de blir tillsammans och får en mycket passionerad tid tillsammans. Ett litet gäng göteborgsgangstrar blir inblandade, genom Tobbe som pappa, brorsan och Kalle träffar på en liten semestertripp till Amsterdam – gänget leds av maffiabossen Olyvia som är den minsta vuxna personen Kalle någonsin sett. 

 

De hamnar på Kanarieöarna en sväng också och träffar grottfolk, mamma kommer hem ett tag över jul och lagar currygrytor, Kalle och Tobbe träffar en gammal gubbe när de håller på att drunkna nära Kornhalls färja på julaftonsnatten… 

 

Ja. Ni förstår. Det är en riktig rövarhistoria, på alla sätt och vis. Man hänger knappt med – jag blir på något underligt vis påmind om John Lennons hysteriska berättelser. Men man köper det. Inte så att man tror på det, men mitt sinne för suspension of disbelief kopplades på redan på första sidan. Det brukar bara ske i Harry Potter-sammanhang. 

 

Jag försökte lyssna på den här som ljudbok, men det gick bara för långsamt – vilket är synd, för jag tycker väldigt mycket om Christers röst. Jag får helt enkelt ge mig vad gäller ljudböcker, om det nu inte är kåserier eller böcker i dagboksform. Någon tipsade om att dra upp farten lite grann, men det går inte när det är en välkänd röst för då låter det ju inte alls som Christer. 

 

Bella Stenberg skriver i GP att ”Gräspojken är en sympatisk rövarhistoria i behov av redigering” och det är jag mycket villig att hålla med om.  Den är nämligen alldeles för lång. Men bortsett från det en utmärkt, underlig, vansinnig Bildungsroman. Fint så. 

 

Ett par väninnor har just läst, eller håller på att läsa kanske, Christers andra roman, Bläckfisken. Jag misstänker att jag helt enkelt måste läsa den också. 

 

Men men. 

 

Hade jag bara läst titeln här hade jag förmodligen inte ens brytt mig om att läsa på baksidan. Men jag har hört talas om Patrik Lundberg, och att han ska vara väldigt bra, så jag var naturligtvis tvungen att prova. Och det är jag väldigt glad att jag gjorde. 

 

Vår huvudperson är Kim, från Sölvesborg. När vi träffar honom sitter han på Komvux i Bromölla för att läsa upp betygen – det gick inte sådär himla bra på gymnasiet. Han och kompisarna vet inte alls vad de ska hitta på med livet – de enda heliga stunderna är egentligen söndagspizzan, fotbollsträningarna och snacket runtomkring. 

 

Men så springer Kim på en gammal kompis av en slump – en kompis som flytt Sölvesborg för storstan – Malmö. Kim åker med honom dit en helg, och träffar ett gäng som bor i kollektiv, är veganer, dumpstrare och intellektuella, lyssnar på bra musik och… ja. Milsvid skillnad mot vad han är van vid i Sölvesborg. Tretton mil bort, men det kunde lika gärna ha varit trettontusen. 

 

Det finns en bit – nu kommer jag inte ihåg exakt, förstås, eftersom det var ett tag sedan – som jag blev alldeles rörd av… gänget beställer bakispizza efter en fest med mycket rödvin och musik, och Kim vill beställa en vegetariana för det är en enda vegetariska pizza han känner till och vill väl passa in åtminstone lite grann – men så visar det sig att det finns tolv olika vegetariska på stället de beställer ifrån och han tycker att den han nu köper är helt fantastiskt god. Det var så rart! 

 

Det är naturligtvis oerhört grabbigt. Så grabbigt att man blir lite trött. Men det finns ju en anledning till det. Kontrasterna mellan de två kompisgängen är nämligen något av det absolut viktigaste i romanen. Jag älskade hela boken – utom slutet, som jag inte förstod, tror jag. Det blev så himla konstigt. Någon kanske kan förklara för en ovetande? 

 

Men jag rekommenderar den ändå. Det var en fröjd att läsa. 

 

Och ännu en gång är jag så ruskigt glad att jag inte gick i skolor som hade sådan här problematik (alltså, missförstå mig rätt – men det var helt annorlunda) och att sociala medier inte fanns när jag gick i skolan. Jesus, vad det ställer till med problem. 

 

Jonna och Gloria är bästisar. De är 15 år och varken populära eller utanför i klassen. Men så kommer de med på en Luciafest, ”umgås” med klassens snyggaste kille Robin, och plötsligt förändras allt. Gloria börjar få elaka bloggkommentarer, och en hatgrupp startas mot henne på Facebook. Glorias gamla självskadebeteende kommer tillbaks, och Jonna bestämmer sig för att hon måste göra något. Men fattar hon verkligen ett riktigt bra beslut om VAD hon ska göra? 

 

Ja, det handlar alltså om nätmobbing och grov sådan. Förskräcklig läsning. Såpass förskräcklig att det känns orealistiskt – förmodligen är det inte det minsta orealistiskt. 

 

Alla borde läsa denna, ungdomar som vuxna, i och utanför skolan. Man blir helt ställd. Johanna Nilsson är oerhört bra. 

Jag läste Vecka 36 för tre och ett halvt år sedan, men blev av någon anledning jättesugen på att läsa om den förra veckan. Så då gjorde jag det. Och det var ju trevligt! 

 

Det var roligt att läsa Sarenbrants debutroman, efter att nu ha läst allt annat hon skrivit därefter – man märker verkligen en utveckling. 

 

Och det är en väldigt spännande deckare, med intressanta grepp och vändningar. Jag behöver ju inte skriva precis som jag skrev förra gången – upptäckte att jag var på väg att göra det – men ni får gärna gå tillbaks och läsa! 

 

Jag tycker att Sarenbrant är en väldigt skicklig och bra författare – och hon verkar dessutom vara en rackarns trevlig person också. Saknar Deckarpodden – men det är inget som hindrar att du går in och lyssnar på arkivet, om du inte hört den. Oerhört intressant – särskilt om man har ett läs- och skrivintresse, men det är en bra podd i största allmänhet 🙂 

 

Vanessa åker till New York över sommarlovet för att hälsa på sin pappa. Hon är fortfarande jättekär i Tor, och det vet Linnea. Men på badet hemma i Sverige börjar Tor visa intresse för Linnea, och snart förstår hon att han är kär i henne. Men är hon kär i honom? 

De har en superhärlig sommar ihop, men Linnea har hela tiden ont i magen inför Skypesamtalen med Vanessa – vänner får ju inte sno sina kompisars killar! Även om de inte är ihop längre… 

 

Det är mycket vänskap, svek, lögner och smygande – och säkert mycket igenkännande. Jag hade aldrig sådana här underliga relationer med mina kompisar när jag var i den åldern, så jag känner inte igen mig men det verkar andra göra. Ska de verkligen fortsätta att hålla ihop? 

 

Ja, som sagt. Jag var lite trött på det här konceptet nu – böckerna av Lin Hallberg är på sina ställen väldigt lika – och ville mest bli klar med serien. Men det är bra, välskrivet och säkert väldigt verklighetstroget. 

 

Men nu vill jag läsa om äldre ungdomar. Men gärna Ingrid Olssons ungdomar! 🙂 

Det är söndag igen – och idag är det dessutom dags för träff med bokcirkeln! Tyvärr kom boken först i fredags fast jag beställde den för flera veckor sedan – som ni förstår är det lite av ett problem. Tur att jag har eftermiddagen ledig så att jag åtminstone kan skumma mig igenom det mesta – som tur är läser jag fort. Men boken är storpocket och nästan 500 sidor lång… ja, vi får se hur det går. 

 

Smakebiten kommer från första kapitlet. Boken utspelar sig i ett Sverige där Tyskland vann andra världskriget. Sigge har suttit i fängelse på Långholmen för att ha sålt en förbjuden bok, men är nu fri, och bor med sin hustru Regine i Farsta. Han minns barndomen, och besöken i Farsta med morbror Leif för längesedan. 

 

”1976, en försommardag mer än fyra årtionden senare, satt Sigge Eriksson på Farsta gård och kände vinden i ansiktet. En ljum bris drog ibland in från den smala sjön, upp genom trädgården och fläktade lite på den skuggade terrassen där han satt på en enkel stol. Gårdens sjösida och trädgård hade han aldrig fått se när han badade i Magelungen som pojke. Trots att han mer än gärna ville visa sig duktig på att simma hade han inte vågat sig ut på en så äventyrlig tur. För att få syn på gårdens trädgård hade han varit tvungen att simma en bra bit ut på djupare vatten och runt den utskjutande lilla udden där kvarnen hela tiden skulle följa honom från sin plats uppe på berget. Det var något med kvarnens förfall och hans barnsliga oskuld som hindrade honom. Nu förstod han mycket väl varför en sådan upplevelse hade varit skrämmande för honom som pojke. 

 

 

Ur Kafkapavlijongen av Tony Samuelsson, Wahlström Widstrand: 2014

 

 

Martina Haag är en av mina idoler. Det har Erik Haag också varit – en av mina stora kändiscrushar. Men, nää, nu är jag bara arg på honom. För hur det än är så är detta högst troligen den sanna historien om varför paret Haags äktenskap brakade samman med buller och bång. 

 

Som Petra, huvudpersonen, själv säger i boken – hon hade kunnat skriva denna historien om en familj blå flodhästar, men hur hon än hade skrivit hade mamma flodhäst blivit Petra (Martina) och pappa flodhäst hade blivit Anders (Erik). 

 

Petra har tagit ett temporärt jobb som stugvärd i Sarekfjällen, för att komma bort från Stockholm där äktenskapet brakat samman. Efter parterapi och försäkranden om att Anders inte alls träffat någon annan upptäcker Petra en kandelaber i sovrummet på landet, där Anders bott under inspelningarna av ett TV-program. Vem ställer levande ljus vid sängen när man ska sova, ensam? Det är något som inte stämmer. 

 

Till slut hittar Petra bevisen – och ungefär samtidigt erkänner Anders vad det är som hänt. För visst har han blivit kär i sin programledarkollega. 

 

Alltså, detta är så naket och sårbart och smärtsamt att det är inte klokt. Trots det lyckas Martina Haag med det hon alltid lyckas med – att låta humorn och lättillgängligheten skina igenom. Men det är hemskt, det är det. Vissa bitar är så plågsamma att läsa att det är inte klokt. 

 

Men. Slutet är hopp- och rogivande, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir bra för Martina. Förlåt, Petra. 

 

Låter det läskigt? Det är det. Men så himla, himla BRA. Inte för att jag förväntade mig något annat av en av upphovsmännen till Cirkeln-trilogin, men jag menar – jag läser ju egentligen inte övernaturliga grejer. Scifi och fantasy och sådant, det är ju ingenting för mig? 

 

Men – recensionerna av Färjan var så hyllande, och från så skilda håll, att jag var tvungen. Åkte till och med in till stan enbart för att köpa den – jag brukar aldrig köpa inbundna böcker. 

 

Här möter socialrealismen det övernaturliga. Och det är socialrealismen som är så himla, himla bra. 

 

Vi får träffa ett stort gäng väldigt olika personer. Marianne, den äldre kvinnan som är så ensam, så ensam, och som söker ett litet… äventyr? De två tolvåriga kusinerna Albin och Lo, som varit oskiljaktiga som barn tills en familjehemlighet kom emellan dem. Calle, som brukade jobba ombord och nu har återkommit för att fria till sin älskade. Pia, säkerhetsvakten, och hennes kollegor som försöker hålla ordning i kaoset som kan vara en Finlandsbåt. Den avdankade, bedagade schlagerstjärnan som numera leder karaokekvällarna. Tjejkompisarna Madde och Zandra, som ska festa järnet med rosa fjäderboa på. Ja, ni fattar – en salig blandning av alldeles vanliga människor. 

 

Men det finns någon på båten som inte är en vanlig människa. Plötsligt är alla i livsfara. 

 

Alltså, ja. Jag tyckte att det här var så jäkla bra. Färjan är en av de mest intensiva romaner jag har läst – som jag skrivit förut så var jag tvungen att lägga ifrån mig den när jag hade läst kanske 70% av den, för jag blev alldeles omskakad. Den tar verkligen över hela tankeverksamheten, och det säger mycket. Jag är ju liksom en person som kan läsa och diktera samtidigt, typ. Men inte med Färjan – jag satte tänderna (!) i den och fick verkligen slita mig när det var dags. 

 

((Jag skrev faktiskt på Twitter – vilket blev retweetat av Mats Strandberg himself – att jag fick utöva våld på mig själv för att resa mig från soffan och gå på bio samma dag som jag köpte den – så var det. Nästan. Våld kanske var att ta i.)) 

 

Det är det här nakna och ängsliga som gör oss till människor som blir så starkt när hotet blir så nära och påtagligt. Japp, jag älskade varenda sida. Bara… wow.