Kategori: 2010-tal

 

Anders och Silja är fjorton år och bor i samma miljonprogramsförort. Anders är punkare, hans mamma är alkoholist och han får klara sig själv för det mesta. Siljas mamma letar finlandssvenska karlar på nätet, och Silja vill inte heta som en Finlandsfärja. Men hon är duktig i skolan i alla fall till skillnad från Anders, som skolkar mest hela tiden. Jo, hon är kär i Anders också ja. 

 

Fast han blir kär i Sanna. Som kommer från de fina husen på andra sidan järnvägsspåren och har en liten fjäril i naveln. 

 

Dramat är förstås ett faktum. 

 

Det är väldigt välskrivet, väldigt politiskt medvetet och väldigt språkligt skickligt. Bildspråket är sprakande, det gillar jag skarpt! 

 

Som så ofta med kontemporära ungdomsböcker undrar jag om det verkligen är realistiskt – pratar och uppför tonåringar sig verkligen såhär? Men de gör väl det, antar jag, eftersom liknande språk och beteenden återkommer hela tiden. Det är väl bara jag och mina kompisar som hade en helt annan tonårstid. Ja, och så var det ju femton år sedan vi var tonåringar också… men det hör inte hit. 

 

Jag kommer att fortsätta med Ingrid Olsson, med god aptit. Mycket bra. 

 

Vilket DRIV. 

 

Helt olikt något annat jag någonsin läst, tror jag. Man blir alldeles ställd, faktiskt. 

 

Huvudpersonen heter Anna. Hon jobbar som publikvärd på Dramaten, och när hon inte jobbar är hon antingen snorpåverkad eller på jakt efter någon att gå hem med. Vem spelar inte så stor roll… 

 

Det är en omtumlande resa att läsa denna boken, och som sagt olikt något annat. Men det är roligt också, även om vissa bitar är lite väl. Låt oss säga att jag aldrig kommer att kunna se ett geléhallon i ögonen igen. 

 

Läsa om? Nä. Men den var kul, så lätt läsvärd. Om än kanske inte det mästerverk som vissa kritiker vill ha det till. 

 

Och det gjorde jag rätt i. Möjligen skulle jag ha väntat ännu längre, till ledigheten när jag hade kunnat sträckläsa på riktigt. Men det blev bra ändå. 

 

19-årige Jonathan hittas död i ett litet småländskt samhälle. Drunkningsolycka, tror man. Det är mitt i sommaren, och hans fyra närmsta vänner vallfärdar hem till Småland och är alla samlade för första gången på något år. Det är David – berättaren, Tove, Ludde och Paula. Ja, och så var det Jonathan, då. Men han finns inte mer. 

 

De har vuxit upp tillsammans och därmed vuxit ihop, förstås – men ändå finns det så mycket som de aldrig berört och pratat om. Nu måste de göra det, för de måste få reda på vad som egentligen hände med Jonathan. Varför i hela världen skulle han ut och bada ensam mitt i natten? 

 

Mycket finstämt och känsligt skrivet, men samtidigt finns på något vis den där humorn som jag direkt förknippar med Bjärbo. Och så får jag, som så ofta, den där tacksamhetskänslan över att inte vara uppvuxen i en liten stad – jag mår fysiskt lite illa när jag läser om hur rykten sprids och alla känner alla. Jag tycker att det räcker med sammanträffanden i Göteborg och här är vi en halv miljon personer, liksom. (Nej – jag vet att alla inte tycker att det är såhär i småstäder, men jag får en viss klaustrofobisk känsla av blotta tanken.) 

 

Jag tyckte mycket om Djupa Ro. Den berör väldigt viktiga ämnen – och inte bara död och sorg utan så mycket mer. Riktigt, riktigt bra. 

 

Det är dags att ge sig ut i världen och hitta… ja, något. Sig själv kanske? 

 

Via Kuba, artistlinjen på högskolan, kollektiv, new age och gud vet vad. Den jägarinnan som fortfarande finns kvar startar kärnfamilj i förorten och Eva är fortfarande vilsen. 

 

Det är mycket väntan i romanen, tycker jag. Eva väntar hela tiden på att något ska hända, att någon ska upptäcka henne, att någon ska betala henne för att skaaaapa… ja. 

 

Och jag gillar det, för jag tror att det är autentiskt. (Autenticitet är för övrigt ett viktigt ord i hela romanen.) Jag tror att det finns jättemånga ungdomar som klarat skolan med bra betyg som sedan bara tror att något ska ”come upon them” och ordna upp allting. Ja, det tror jag faktiskt, trots att vi nog har många duktiga och ambitiösa ungdomar i Sverige – fortfarande finns det sådana som tror att ”det ordnar sig”. Det gör det sällan, eller hur? 

 

Jag tycker att Tove Folkesson är superskicklig. Det är många karaktärer här som jag gärna hade velat veta lite mer om, men skildringarna vi får är ändå utmärkta. Jag gillar henne verkligen! 

 

Titeln är väldigt intressant också – värd att fundera på på många olika plan. 

 

Ulrikas pappa är död. Men ingen berättar hur han dog. Ingen talar om det. Ingen talar om honom. Somrarna tillbringar Ulrika och hennes bror Mikael hos farmor och farfar på Öland. Farfar är kontraktsprost, farmor är en kylig prostinna, kusinerna är duktiga och mamma är sämre än de andra. För hon är bara ingift. Och borde inte ens höra till längre. Ändå vill farmor att de kommer på besök. Som om hon genom att hålla fast vid barnen kan hålla fast vid sin son, barnens pappa. Som är död. Och döden förtigs. Döden ingen talar om.

Döden ingen talar om är Ulrika Jannert Kallenbergs självbiografiska berättelse om hur det är att växa upp som barn till en pappa som tagit sitt liv och att ständigt leva i skuggan av döden, i skuggan av ett självmord.

 

Jag hade förmånen (och turen, på sätt och vis) att lyssna till Ulrika Jannert Kallenberg på Halländsk bokmässa häromveckan. Laddade genast ner boken förstås och läste den ganska pronto också – jag ligger efter med mina recensioner. 

 

Det var en väldigt stark upplevelse att lyssna på Ulrika, och likaså förstås att läsa boken. Baksidestexten sammanfattar verkligen boken, det är förstås därför jag lånade den – jag hade inte kunnat sammanfatta det bättre. Det är så förskräckligt att läsa om upplevelserna, och så otroligt att Ulrika och hennes bror inte får veta vad som faktiskt hänt deras pappa – han begick alltså självmord när Ulrika var liten flicka – förrän de är vuxna. Så galet! 

 

Mycket intressant och mycket viktigt att vi faktiskt talar om sådant här. Jag råkade läsa en hel radda böcker om självmord på raken strax efter att vi fick höra om Nic – det var inte medvetet, det vill jag säga – och något som rörde mig så väldigt i alla artiklar om honom var ju just det att han pushade så på att berätta och att söka hjälp när man mår dåligt. Nu klarade han ju sig inte hela vägen, men många vittnade om att samtal med honom hade fått dem att söka sig till hjälp och tillfrisknande. Väldigt intensivt. 

 

 

 

 

Och som så ofta kunde jag inte ha sagt det bättre själv. Så är det 

 

Boken utspelar sig på 80-talet. Emma och Julia är tolv år och bästisar – men från helt skilda familjekonstellationer. Emma är gladlynt och bor ihop med sin unga mamma Annika, i en lägenhet full av musik, vänner och ljud. Julia bor i kärnfamiljen i den fina villan – med bastu, minsann! – mamma jobbar deltid på parfymeri, pappa är… finansman av något slag. Fint är det, i alla fall. 

 

Det är sista sommarlovet innan högstadiet, innan det är dags att bli vuxen – och tjejerna springer på en blottare i skogen. Det blir upptakten till ett enda kaos av problematik till höger och vänster. 

 

Och det är förskräckligt. Men väldigt viktigt. Det är kanske ingen särskilt bra roman, egentligen – jag vet inte, det är mer vad jag har läst i efterhand att andra som förstår mer tycker – jag blev så uppslukad av historien. Och så förbannad, förstås. Och väldigt förtjust i Emmas mamma Annika – hon verkar så härlig. Lite för härlig, förstås, för inte ens på det glada åttiotalet tror jag att hon är så trovärdig. Men hon är härlig ändå. 

 

Bra och engagerande, alltså! 

 

(Vid bordet bredvid satt några andra, möjligen missförstådda, genier och drack 7,5% Kopparbergs. En av dem somnade med jämna mellanrum. Det underliga var att ingen sa till dem. Men samtidigt så störde de ingen, och det spöregnade ute, så det var ju faktiskt en human grej att låta dem vara ifred.) 

 

Men. Tillbaks till verkligen. Det är New York City, det är september 2001. Den 11:e september, närmare bestämt. 

 

Claire är i skolan när rektorn kommer in för att berätta det ofattbara som har hänt: Ett flygplan har kraschat in i World Trade Center. Peter är på nedre Manhattan för att köpa skivor. Och Jasper ligger och sover i Brooklyn. 

 

Claire och Peter är skolkamrater. Peter och Jasper hade planerat att gå på dejt just den där dagen. Claire går nattliga promenader i veckor efter katastrofen, för att försöka förstå vad som har hänt, och en natt träffar hon Jasper vid Ground Zero av en slump. De tre får ihop en fantastisk vänskap, genom sina gemensamma trauman och problem med att faktiskt fatta det ofattbara. 

 

Och musiken, som alltid, spelar en jättestor roll i Levithans skrivande. Underbart ”soundtrack” om man kan säga så. Originaltiteln, Love is the higher law, kommer från U2:s One, till exempel. Och jag, som egentligen inte är så förtjust i Travis, blev jätterörd av beskrivningen av deras gig ett kort tag efter attackerna. 

 

Så, ja. Precis som man kan förvänta sig – det är ju trots allt David Levithan – så är detta ett mästerverk på riktigt. Jag älskade varenda ord. Fantastiska karaktärer, fantastiska funderingar. Ljuvligt! 

 

Jag behöver inte brodera ut texten, men det handlar alltså om riskerna med att dela med sig av för mycket på internet, och att man egentligen aldrig kan veta vem som döljer sig bakom en avatar eller ett Facebook-konto. Vi följer ett antal ungdomar som på olika sätt kommer i kontakt med en rovlysten man som kallar sig Esmeralda (bland annat) – det är tjejen som vill bli modell och faller för en bluff, det är Selena som varit med i en video på en fest som spridit sig på nätet, det är hennes pojkvän Magne från en annan samhällsklass… 

 

Sverige skakas av rubriker om unga tjejer som försvunnit men det räcker inte, för tonåringar tror att de vet bäst och att de är så försiktiga så. Så är det ju inte alltid… 

 

Nej, som sagt, jag ska inte skriva för mycket – jag har ingen lust att ens tänka på boken mer. Men den är viktig, som sagt, för nätet är livsfarligt. När jag var i tonåren fanns internet och visst hade jag brevvänner och sådär som jag inte kände, men det var inte alls som nu. Det är riktigt skrämmande läsning. 

 

Saga Widebeck är journalist. Hon återvänder till sin lilla hemort för att göra två saker. Hitta sina rötter, först och främst. Och det andra då. Hon ska göra upp med de som gjort henne ont. Hon köper en hel fastighet och flyttar själv in i huset på Smedjegatan 6. Där finns grannarna – fröken Andersson, Wille Weber (eller Grillen, som han kallas – oerhört kul), Patrik Swedmark och bankdirektör Per Norder. Alla har sina egna historier, ryggsäckar, problem och motiv… 

 

Saga vill visa vem hon är nu – och få dem att minnas vad de gjort och sota för det. 

 

Nu blir det förstås inte riktigt som hon har tänkt sig. 

 

Jag älskade denna romanen. Ja, när jag väl kom igång blev det nästan sträckläsning av den. Saga är en väldigt speciell karaktär – inte nödvändigtvis någon man tycker om. Vissa saker kan man inte riktigt förstå att hon hängt upp sig så på – men vet ni vad? Här är precis det som jag har lärt mig och hela tiden blir bättre på – det där med att man inte vet vad folk har för ryggsäckar och bagage, och att man därmed inte ska döma dem och deras handlingar rakt av. Man vet oftast ingenting om dem man blir förbannad eller irriterad på – det finns ofta något som ligger bakom. 

 

Det handlar mycket om motsatser – och motsättningar. Hämnd och hot och utpressning. Och det är riktigt spännande. 

 

Man är inte oberörd efter att ha slagit igen den. (Eller tryckt på hemknappen på plattan…) Jag ser fram emot uppföljaren, Vanliga människor glömmer och går vidare – ska försöka läsa den ganska snart, medan persongalleriet finns färskt i minnet. Bra!