Kategori: 2010-tal

Detta är två korta noveller utgivna av härliga Hoi Förlag – extra roligt är förstås att författarinnan heter precis som jag! Därmed kunde jag pricka av punkt 38 i Läs en novell-utmaningen med extra flair. 

 

Det är två finstämda berättelser som på sätt och vis liknar varann, eller åtminstone har något återkommande som jag kan känna igen – särskilt i En ny dag. Ni vet när en författare eller annan skildrare fångar en känsla som man själv har upplevt på ett sådant sätt att det, på gott och ont, verkligen känns som om man känner den igen? 

 

Mycket imponerande! 

 

Det enda jag inte gillar är att jag inte kan lägga till den på Goodreads, eftersom sidan bara frågar om det är jag som är författaren och om jag isåfall vill gå med i författarnätverket! Men det är ju inte jag, men jag kommer inte runt! Om någon har lust att lägga upp den kan ni väl hojta? 🙂 

Detta är en kanonbra historiebok för ungdomar kan man säga – fast den fungerar ypperligt för vuxna också, skriven på prosa och som en berättelse – men baserad på dagboksanteckningar och annat från Kristinas tid. 

 

Så oerhört intressant! Jag tänkte ju när jag såg julkalendern att jag måste polera kunskaperna lite grann, men har varken tid eller ork att läsa Herman Lindqvists jätteepos just nu, så detta passar ju fantastiskt bra. 

 

Jag har redan köat böckerna om Gustav Vasa, Karl XII, drottning Margareta, Raoul Wallenberg, Alfred Nobel och Gustav II Adolf i min e-boksapp och känner jag mig själv rätt kommer jag att läsa dem ganska snart. Så himla bra gjort av Ahlander! 

 

Lou har lyckats köpa en lägenhet i utkanterna av City i London för sitt arv efter Will. Men hon mår inte speciellt bra – vilket man kan förstå. Om det har med det att göra att hon ramlar fem våningar från sin takterass vet vi väl inte riktigt, men det gör hon i alla fall, vilket resulterar i att hon får flytta hem till sina föräldrar och sin syster ett tag under rehabiliteringen. Familjen, som hon knappt pratat med på ett och ett halvt år då de motsatte sig vad hon gjorde för Will i förra boken. 

 

Hon träffar nytt folk, också. Delvis på jobbet i lurexkläder och peruk på en irländsk bar på en flygplats, dels i ambulansen när hon ramlade från taket, och dels när Wills tidigare okända och onämnda dotter Lily plötsligt dyker upp i Lous liv. Ja, och i stödgruppen för sörjande som hon troget går till också. 

 

Ingenting blir som förut. 

 

Vissa bitar är extremt krystade – vissa bitar extremt förutsägbara – vissa bitar mycket rörande och fina – vissa bitar ohyggligt roliga. Jojo Moyes skriver på ett väldift speciellt sätt – jag älskar att läsa hennes texter och formuleringar. 

 

En jättebra bok. Jag hoppas att vi inte lämnar Lou här, för slutet är ändå något av en cliffhanger och… nä, jag vill veta hur det blir! 

 

Bok nummer tre? Nja. 

 

Nu är Bridget 51 år, änka med två små barn och ett ohälsosamt intresse för riven ost i plastpåse. Hon har kvar sin ”urban family”, men av någon anledning har Shazzer förflyttats till Kalifornien och äktenskap med en oljemiljonär, och istället har Talitha kommit ombord. Jaha. Oklart varför – fast någon recensent skrev att Shazzer var tvungen att bli förflyttad, för annars hade hon mördat alla de andra karaktärerna för de är så otroligt menlösa i denna boken. 

 

Bridget raggar på Twitter, bland annat. Okej, tänkte jag, när jag började lyssna på denna i svensk översättning läst av Rachel Mohlin i höstas, så var det ju faktiskt sisådär 2009 och det var väl då denna kom ut? 

 

Nä, det var det inte. 2013! Vid det laget var ju Twitter ganska överspelat, i alla fall i den meningen av ordet social. Jag har aldrig varit något jättefan av Twitter men har vänner som var smått besatta och absolut skötte sitt dejtingliv via Twitter och DMs och allt vad det är. 

 

Dessutom, när vi ändå är inne på det ämnet, så blir jag lite utmattad när jag läser de bitarna då Fielding uppenbarligen inte ens vet hur Twitter fungerar… suck. 

 

Men jag ska inte hänga upp mig på det. Eller, det kanske är just det jag ska – för denna biten är oerhört lam och det är tyvärr hela boken. Alltså, jag skrattade faktiskt högt några gånger (jag säger bara Daniel Cleaver och diskmedlet) och därför får boken trots allt en trea av mig – men nej, det är ingen bra bok. Tyvärr – en besvikelse. 

 

Och jag listade ut vem som skulle vara Bridgets love interest i slutet efter typ trettiofem sekunder. Bara så ni vet. 

 

Allt Gillian Flynn rör vid blir till guld, så kan man väl säga utan further ado? Gone girl, Mörka platser och Vassa föremål var ju alla tre helt fantastiska romaner och denna lilla novelette eller vad man ska kalla den gjorde mig inte besviken. Det är en sorts modern tagning på spökhistorien med nya grepp mot den psykologiska thrillern – i slutet vet vi alltså fortfarande inte vem, om någon, som talade sanning. 

 

Dessutom är det alltid läskigt med galna barn. Om de nu är galna. 

 

Inledningen är helt fantastisk – fastnar man inte för den så vet jag inte vad. 

 

Som jag längtar efter nästa Flynn-roman! Det är jag naturligtvis inte ensam om… 

 

Den utspelar sig många år innan Sophies historia – Sophie och Édouard har nyss träffats och hon är visserligen charmad av Paris under La Belle Epoque, men inser även att det kanske inte är riktigt som hon trott att vara gift med en konstnär som gärna målar vackra flickor. 

 

Och hundra år efter Sophies smekmånad är det Liv upptäcker att Paris inte nödvändigtvis är den fantastiskt romantiska smekmånadsdestinationen som hon har tänkt sig. Har hon rentav gjort ett misstag när hon gifte sig? 

 

Supermysigt, snabbläst och allmänt fint och härligt. Jojo Moyes är himla bra! 

 

 

Och det har jag då gjort, och det gick fort och var fantastiskt. Det var längesen jag läste en pjäs, så att säga – och jag har aldrig läst ett musikalmanus förut. Men det funkar! Det flyter! Och man kan kopplar lätt på sitt suspension of disbelief när det gäller Tiny. Jag menar – det är ju ingen som tycker att det känns naturligt att folk brister ut i sång mitt i allt, men äh, det går bra. 

 

Ljuvligt. Jag vill verkligen veta mer om Tiny och Will, och Will och Djane (förlåt, Phil och Djane) och… ja, hur det blir helt enkelt. Hoppas att mera kommer! 

 

Och – bonus för det skitsnygga omslaget som verkligen ser ut som ett småslitet repetitionsmanus 🙂 

 

Ja, kära nån. Vad ska man säga? 

 

Simon och Will har börjat på universitetet. Neil har, av förklarliga skäl, inte gjort det. Jay har åkt till Australien – för att leta efter Lucy som han råkade dumpa i förra filmen – fast han säger förstås till killarna att han lever lyxliv hos sin farbror som äger en stor nattklubb och det ena med det tredje. 

 

De tror honom – såklart – och bestämmer sig för att åka dit. Det är väl det studielån är till för – så att studenter kan åka på semester? 

 

Naturligtvis bor Jay i ett tält i sin farbrors trädgård och jobbar som toalettvakt på den där nattklubben. Och ja. På den vägen är det. 

 

Alltså – det är ju roligt. På sitt väldigt speciella sätt så är det kul. Så länge man lägger feminismen och Bechdel utanför salongen, så att säga. En bit när de är på en vattenpark och roar sig är så rolig att man får magknip – fast det egentligen är så juvenilt att man dånar. 

 

The Inbetweeners var helt enkelt bättre som serie. Men på något sätt tycker jag ändå att filmerna är sevärda, om man nu gillade serien. Gjorde man inte det avskyr man filmerna – inget snack om saken. 

 

Men det är inte ett par bortslösade timmar ändå – man kan lära sig många nya svärord och eufemismer…!