Kategori: 2010-tal

 

Ja. Och så att båda är utmärkta, då. 

 

Greg Gaines går sista året på high school. Han passar inte riktigt in någonstans, men är inte direkt utstött heller. Han pratar liksom lite med alla. Men mest med Earl, förstås. Earl kommer från en helt annan bakgrund än Greg – Gregs föräldrar är akademiker och han har en ganska vanlig hemmiljö – Earls familj är trasig och fattig. Men de blev kompisar ändå, för längesen, och har ägnat sig åt att göra mer eller mindre förfärliga filmer tillsammans i många år. 

 

En dag berättar Gregs mamma att hans gamla barndomsvän från yiddish-skolan, Rachel, har fått leukemi. Hon tycker att han borde återuppväcka vänskapen med henne, för att pigga upp henne lite grann. Greg är inte supersugen – han blev bara kompis med Rachel från första början för att komma närmare hennes kompis Madison – men kan inte komma ur det och gör därför som hans mamma vill. 

 

Och de blir vänner. Och efter ett tag blir även Earl inblandad i vänskapen, och han går med på att visa Rachel hans och Gregs filmer – som de svurit att aldrig visa för någon. Men kanske är de inte så dåliga ändå – ur ren uppiggningssynpunkt. 

 

Och på den vägen är det. En fantastiskt rolig och sorglig bok om vänskap, passion, identitet och, på en icke-klyschig nivå, kärlek. 

 

Boken har blivit film, som vann dubbla priser på Sundance Film Festival, och jag tänkte försöka se den i helgen. Hoppas att den är lika underbar som boken. 

 

Filmälskaren Anna Oliphant vill helst gå kvar på sin high school i Atlanta, Georgia, med sin bästis Bridgette. Hon vill ha kvar sitt extrajobb på biografen där hete Toph också jobbar, han som kanske är hennes kille. Men hennes pappa – Den Store Författaren – har andra planer – hon ska minsann lära sig kultur, och det ska hon göra genom att gå ett år på SOAP – School of America i Paris. Anna har knappt rest tidigare och kan inte ett ord franska – hur ska detta gå? 

 

Anna är en underbar berättare. Hon är dråplig och har självdistans, men även känslosam och innerlig. Och en fin tjej – om än lite blyg och rädd för allt det nya. Men visst träffar hon folk! Bland annat Étienne St-Clair, brittisk-amerikanen som är tillsammans med Ellie, som gått ur high school men börjat på universitetet runt hörnet. Och Meredith i rummet bredvid, Rashmi och Josh… och till slut börjar det släppa, allt det där nya och farliga. Härliga beskrivningar av Paris, dessutom! Och lite aka-härlighet. 

 

Det är helt enkelt en underbar berättelse. Inte klyschig eller tjatig, inte melodramatisk (men tar ändå saker på allvar), rolig utan att vara flamsig… ja, jag tyckte så mycket om den! Och jag kommer att läsa de följande böckerna i serien – eller vad man ska kalla den, men jag tror att de hänger ihop – härnäst kommer Lola and the boy next door och sedan Isla and the happily ever after. Jag tror att vi redan hört talas om Isla, och jag har för mig att Lola är en granne till Anna i sin bok. Vi får se. 

 

Läs, mes petites! 

 

Den kom ut på våren före bröllopet med Daniel, och är en berättelse om Victorias liv so far, liksom. Men även om hennes förfäder och sådant som jag tycker är så oerhört intressant – den kungliga historian! 

 

Såklart även det privata – men berättat på ett känsligt och bra sätt. Jag gillade verkligen hur han skrivit om hennes problematik, både med ätstörningar och med dyslexin – hur hon fått behandling och hjälp och hur det blivit bättre (ätstörningarna) och lättare att hantera (dyslexin). 

 

Så – mycket bra. Man behöver inte vara smygrojalist för att gilla den, men det hjälper antagligen 😉 

 

Den är inte lång, men den är faktaspäckad och jättetrevlig. Fint! 

Jag hyllade ju denna redan efter en tredjedels lyssning – och jag har inte ändrat uppfattning heller. Detta är en helt ljuvlig bok! Kokbok? Nja – visst finns där recept, och i ljudboksversionen även livematlagning med tillhörande barn – men det är så mycket mer. Påminner om Nigellas How to eat både i utformning och attityd. 

 

Läs gärna det jag skrev häromdagen – och så ska jag lägga till två citat ur minnet, för jag lyssnade som sagt och kan inte slå upp dem:

 

”Själv äter jag absolut inte kost och rekommenderar ingen annan att göra det heller” samt på frågan om det är feministiskt att laga mat ”Om inte annat måste feminister äta ordentligt för att kunna sparka patriarkatet i röven”. Love it! 

 

Och tro mig. Det frågar jag mig fortfarande. 

 

Jag lyssnade visserligen på denna, under en arbetsdag när jag satt med en massa pilliga saker så behövde stänga ute omvärlden, och det är därför jag överhuvudtaget blev klar. Hade jag behövt läsa detta rent fysiskt hade jag förmodligen slängt den ifrån mig efter en kvart. 

 

Ja – det är alltså precis lika arbiträrt och tjatigt som i första boken – men det är ännu mer osannolikt och urflippat. Och det är ju okej ibland – men man får liksom känslan av att det inte är så konstigt och tokigt som det faktiskt är, förstår ni hur jag menar? 

 

En bit är rolig – och det var den som var rolig i första boken också – att hennes exmake flyttar in i sin morsas klädkammare på äldreboendet. Från vilket de sedermera blir vräkta, förstås. Annars är detta en enda orgie i dravel, dåligt språk och humorbefriat ordbajseri. 

 

Så var det med det. Och då vet ni det 😉 

Jag älskar ju Mia och Klara. Och jag rördes väldigt av Klaras sommarprat 2012. Nu har jag äntligen läst, eller lyssnat på då, hennes bok – Längtan bor i mina steg. Som handlar mycket om barnlängtan, svårigheterna att få barn på vanligt vis och allt däromkring – men även om arbete, Varberg, familj, vänskap, hundar (mycket hundar), relationer och… ja. Livet, ni vet. 

 

Det är en salig blandning av frustande skratt och brännande tårar bakom ögonlocken. Klaras röst är dessutom oerhört behaglig att lyssna på, så det var verkligen underbart att hon hade läst in boken själv. Alla gör ju inte det med memoarer eller självbiografier som tacklar svåra ämnen. Men det är klart. När man väl pratat om något en miljon gånger kan man dra det igen utan att det är så farligt. Men man hör varenda känsla i texten i hennes röst, så är det verkligen. 

 

Blandningen av allt är helt ljuvligt. Det är så oerhört bra. Du kommer att skratta högt åt berättelsen om narren på Varbergs fästning, och röras så att du upptäcker att du stannar på gatan när hon berättar om Nicolai. 

 

Jag kan verkligen inte rekommendera denna högre. Helt otrolig. Fantastisk kvinna, fantastiska texter. Och man blir oerhört sugen på att skaffa hund… jag träffade ju dessutom den förträffliga whippeten Doris igår kväll, och det är något alldeles visst med tassar mot trägolv! ❤ 

 

Mia har blivit kidnappad. Vi vet redan från början att hon räddats och kommit tillbaks till sin familj – men även att hon lider av minnesförlust. Hon tror att hon heter Chloe, och kan inte berätta någonting av vad som har hänt under veckorna då hon hållits fången av Colin i en liten stuga i Minnesotas ödemark. 

 

Historien har flera berättarperspektiv – Mias mamma Eve, polisinspektören Gabe, och kidnapparen själv, Colin. De är indelade i ”Innan” och ”Efter” (upphittandet), och de kommer om varandra vilket alltså är anledningen till att man vet att det går förhållandevis bra, och Mia kommer hem igen. Man vet även det mesta om Mias familjesituation, bland annat att hennes pappa är ett svin till domare. 

 

Det börjar med att hennes mamma blir kontaktad av en av Mias lärarkollegor, som undrar varför Mia inte dykt upp i skolan. Och på den vägen är det. Kronologiskt men ändå inte, eftersom det kommer tillbakablickar, så att säga, även under perioderna i berättelsen där Mia fortfarande är försvunnen. 

 

Jag tycker att det är en välskriven roman och jag gillade den men var inte lika såld som jag var på varken Flynn eller Hawkins. JoK skriver på Bokhora: ”Som vanligt när jag läser spänningslitteratur banne mig avskyr jag hur säcken knyts ihop. Jag avskyr de sista kapitlen där innan blir efter och det som händer innan innan. De lägger sig som en surströmming över hela läsningen och trots att jag vet att jag gillade boken under läsningen kan jag inte komma ihåg känslan efter surströmmingen. Ingen bok är nästa Gone Girl.  Inte heller ”Good girl”. Möjligen ”Gone girl 2″.” 

 

Jag är mycket villig att hålla med henne. Trots att jag nog ändå skulle rekommendera den, om ett tag, när surströmmingsbismaken har lagt sig, blir jag irriterad när slutet känns som en sorts nödlösning trots att det naturligtvis inte är det. Men visst – det är ingen dålig bok. Den är bara lite av en besvikelse. Antagligen just för att den hajpades som nästa Gone girl. Så är det. 

 

Och den var precis vad jag förväntade mig. Väldigt lik Denise Rudbergs chick-lit som jag tycker är förskräckligt dåligt skriven – fast denna är inte fullt lika dålig språkmässigt, det är den faktiskt inte. Men upprepningarna som är så typiska för Rudberg finns. Nu lyssnade jag på boken och kan inte plocka fram den för att citera exakt, men det var något i stil med ”Hon tog med sig BH:n och trosorna in i sovrummet och bytte om till BH:n och trosorna” – det blev väldigt likt den där Rudbergromanen där någon ”hoppade i” kläderna och stövlarna och något mer tre gånger på två sidor… 

 

Trots detta – och trots att jag har svårt för Moa Gammel sedan jag hörde i Blankens Swanberg att hon hade varit taskig mot Johanna Swanberg – så tyckte jag ändå om den. Det kändes ärligt att ge den en trea på Goodreads, liksom. 

 

Det handlar om två systrar – Vanessa och Alicia – två tjejer i trettioårsåldern (tror jag) i Stockholm, jobbar med media och mode och sånt. Äter köttfärssås och spaghetti hos mamma varje söndag (MYCKET sympatisk vana! Det gör jag med! ;)) och är bakfulla för det mesta för de springer ute på nätterna istället för att sova som folk. 

 

Och hela boken är ju lite som Fredagspodden. Lite flaxig och tramsig här och där, innehåller ofta ordet ”härligt” och är faktiskt väldigt charmig. Jag önskar så att det var Hannah som hade läst in den själv, det hade passat tusen gånger bättre! Jag var tvungen att lyssna på större delen av boken i minst 1,5x-fart, mot slutet 1,75x för jag ville bara bli klar – det är svårt för mig att lyssna på folk som läser långsamt, och särskilt på släpig stockholmska… no offence, men det kan vara väldigt släpigt. Funkar inte i min hjärna där det måste gå fort! 

 

Man blir ganska fäst vid systrarna, trots att man blir ganska irriterad på dem också. Vissa saker som de gör och säger är så idiotiska att det är omöjligt att förstå hur de resonerar – men som jag ofta pratar om så är det ju så det ska vara – man måste känna något för karaktärerna, inte bara hålla med dem hela tiden. Men vem f-n går upp ur sängen där man lagt sig för att sova gott för att någon jäkla kille ringer klockan ett och vill att man ska komma till någon himla bar? Jag fattar inte. 

 

Fattar heller inte varför det måste vara champagne hela tiden och överallt. Detta är inga överklasstjejer, även om de umgås i östermalmskretsarna – jag köper det inte helt enkelt. 

 

Men som sagt – en ärlig trea. Och ja, jag kommer att läsa de följande böckerna, inget snack. Särskilt som denna slutade med en mega-cliffhanger som Alicia bara MÅSTE göra rätt sak åt!