Kategori: 2010-tal

 

”I en håla vid världens ände – fylld av gud och djävulen och cheerleaders och män i vita kåpor – befinner sig My. Så långt från teveserierna man kan komma…

Mom, hennes värdmamma – som är fast förvissad om att satan finns överallt och att det gäller att passa sig – tillåter henne knappt någon frihet alls. Mom ger henne till och med ett amerikanskt namn för att det blir så krångligt med My på engelska. Hon blir amerikanska Tessie. Tessie får kompisar, börjar dejta en kille, lär sig köra bil och rider.
Hon anpassar sig till sin nya värld och lyckas ”spela med”, men känner sig vilsen och annorlunda. Trots det blir hon nominerad till Homecoming Queen, en titel likvärdig med Miss World i den lilla Owensville. På bara några månader har hon lyckats göra intryck, bli populär, men det är inte hon, det är inte My. Vem nu My är? Kanske har hon varit borta så länge att hon har tappat bort sig själv.”

Ja – My är alltså utbytesstudent från Sverige. Hon hade hoppats på kaliforniska stränder eller floridanskt fluff, men nä. Hon hamnar i Redneck Land så det stänker om det. 

Det blir faktiskt en psykologisk thriller av det hela. Det är ganska läskigt att läsa hur hennes obehag och illamående liksom växer hela hela tiden och hur Mom bara blir galnare och galnare. Och hundarna! 

Men – det går inte så långt som det hade kunnat göra. På gott och ont får man väl säga, för jag tycker ju att det hade varit intressant om det hade dragits ännu mer till sin spets. Nu gör det inte det utan det blir high school-film av det. Men det gör ingenting det heller, det är en trevlig, lättläst och snabb bok och Moa Herngren är en väldigt duktig författare. Jag har tidigare bara läst Jag ska bara fixa en grej i köket av henne, som är en väldigt annorlunda bok, men båda är riktigt bra. 

Ja. Det är en talangfull familj, de där Herngrenarna! 

 

Martina är 22 år. Är timanställd på hotell som städerska, bor i andra hand någonstans i Göteborg, det mest spännande som händer är någon utflykt till Slottsskogen. Men telefonen måste vara med och på och laddad, för tänk om jobbet ringer? 

 

Hyresvärdinnan måste plötsligt ha sin lägenhet tillbaks och Martina står utan. Hon åker hem till sina föräldrar, bara för att finna att föräldrarna har blåst ut hennes gamla sovrum och tänker åka till Paris istället. Men väl i hemstaden träffar hon sin gamla väninna Tessan, som erbjuder henne att komma och bo på landet där hon fått arbete som husa. En fyrtiotalshusa, för damen som anställt henne är mentalt kvar i just den tiden. Något hände, någon gång, och nu tror hon att det är fyrtiotal, att hon varje kväll håller middagar för hög societet när hon faktiskt bara, efter att ha inspekterat dukningen, tar en sömntablett och går och lägger sig. 

 

Tessan och Martina är alltså ganska fria att göra som de vill. 

 

Men de blir fler också. Först en ung tjej som kommer, skadad efter en olycka. Sedan två killar som Tessan och Martina träffar i stan. Alla är vilsna i livet, men på herrgården känner de sig hemma. De vill bo kvar för alltid och börjar smida planer för hur de kan tänkas få ärva herrgården – särskilt efter att den gamla damen blir svårt sjuk… 

 

Ja, det är spännande, det är det! Och humoristiskt också, såklart. Hermanson har ju en alldeles unik sorts humor. 

 

Förlaget skriver: Skymningslandet är en både satirisk och spännande berättelse om hur arbetslöshet och bostadsbrist kan driva unga människor in i en både lockande och farlig kollektiv fantasi. – det är en intressant och poignant beskrivning. Mycket bra. 

 

Boken är behaglig i sig själv också. Den är så, så välskriven. 

 

Huvudpersonen – ja, vi vet inte vad hon heter – jobbar extra som någon sorts köksbiträde i sjukhusets storkök, är arg på det mesta (och särskilt bilden av Kvinnan i vår kultur), drömmer om att bli författare och gillar att gå till hotellbaren i kort kjol och rött läppstift och läsa böcker. 

 

Och så är hon förtjust i den stilige överläkaren Carl Malmberg också, förstås. Som naturligtvis är gift. 

 

På en fest bland studenter som hon halkar in på på ett bananskal träffar hon den spännande tjejen Alex. Som är allt som hon själv vill vara. De blir nära vänner och efter det är då rakt ingenting sig likt. 

 

Ja – naturligtvis blir hon Carl Malmbergs älskarinna också. 

 

Alltså, det var sådan ljuvlig lyssning – till 90%, ska sägas, för vissa utsvävningar och filosoferingar är lite tröttsamma. Då är det också väldigt bra att lyssna istället för att läsa för då kan man tänka på något annat i några minuter 😉 

 

Man kan inte låta bli att dra jämförelser till Lena Anderssons Ester Nilsson heller, förstås – det finns många gemensamma beröringspunkter och många mycket stora skillnader också. 

 

Oerhört bra, hur som helst. Mer Bohman? Ja, tack, det blir det för mig i alla fall! 

 

Detta är hur som helst en sorts spänningsroman-cum-relationsberättelse, inspirerad av Madeleine McCann-fallet. 

 

Elvaåriga Magda Horn försvinner från sitt hem en kväll då föräldrarna äter på en närliggande restaurang. Ja, det är ju mycket bekant förutom åldern på flickan förstås. 

 

Föräldrarna heter Martin och Åsa och är förläggare respektive psykolog. Martin blir anklagad för att vara skyldig till försvinnandet, vilket tär fruktansvärt hårt på äktenskapet. Han kastar sig dock in i arbetet när han väl släppts. Åsa är däremot sjukskriven från sitt arbete på sjukhuset. Det andra paret i berättelsen är Tom och Katja. Tom jobbar för Martin, och idoliserar honom på ett lagom osunt sätt. Katja är poet i grunden, men har vidareutbildat sig och är nu psykolog (eller kurator, jag minns faktiskt inte) på Magdas skola. 

 

Det finns förstås en massa trådar åt alla håll mellan de vuxna huvudpersonerna – allt på något sätt över huvudet över Magda, som ju är den egentliga huvudpersonen men som inte är med, i dubbel bemärkelse. 

 

Och det är spännande. Dramatiskt. Och oerhört välskrivet. Det tror jag att alla håller med om. En annan sak som jag tror att alla håller med om är att slutet är inte riktigt vad man hade önskat sig. Men så kan det ju vara. Man borde inte se på en viss sorts av slut som besvikelser utan snarare möjligheter att själv tänka och interagera, tror jag. 

 

Det var i alla fall snabbläst och njutbart. Och vill man veta lite mer kan man ju googla, för det verkar onekligen som om svaret finns, t.ex på det där forumet med en rökande katt i loggan… 🙂 

 

Jag förstår ingenting. Jag förstår inte hur den blivit utgiven – och jag förstår inte hur Hoi Förlag, som ju ändå brukar vara ganska sansade, har gett ut den. 

 

Antagligen betyder detta att det är jag som inte förstår dess storhet. Och isåfall må det vara hänt, för nej, jag fattar absolut ingenting. 

 

Gudrun jobbar på ett äldreboende. Är lite över 40. Har en dotter. Och väldigt konstiga drömmar. Och lite väninnor och sådär. Uppför sig som en galning och träffar på det viset en kille. 

 

Ja. Jag vet inte. Drömsekvenserna är på sin höjd lite underhållande, men annars är detta alldeles för många sidor fulla med absolut dravel. Jag brukar vara ganska diplomatisk och bra på att se det positiva i böcker, men jag kan inte här. Jag hittar inga redeeming features – förutom att omslaget är skitsnyggt. Det är osammanhängande, överarbetat på sina ställen och med alldeles för höga aspirationer, kanske? 

 

Nä. Ingenting för mig. Nästa! 

 

Men, åh, så fylld av… olust! Redan på första sidan börjar det klia. 

 

Anna och Francesca är snart fjorton år. De växer upp i Toscana, alldeles vid stranden med utsikt över Elba. 

 

Visst låter det härligt? Åh, det är det inte. De bor på Via Stalingrado, i lägenheterna för de fattiga stålverksarbetarna. Stålverket är det viktigaste som finns i staden Piombino. Det är varmt, männen svär och slåss, det luktar tång överallt, barnen kissar i trappuppgångarna… det är inte alls fint. Det är obekvämt som fasen. 

 

Men Anna och Francesca vill leva. De spanar bort mot Elba och drömmer om det, som sorts fristad. Ja, det är så bra. Jag vill gärna skicka er till Kulturbloggen, för där har Frida Söderström skrivit allt som jag vill säga, fast bättre. 

 

Vi skulle ha diskuterat denna i min nya bokklubb förra månaden, men det blev inställt pga sjukdom – så det kanske blir imorgon, har inte fått det spikat ännu. Jag ser fram emot att höra hur diskussionerna går, för det finns mycket att säga och tänka om denna underbara bok. 

Åh, jag tycker så mycket om Lena Sundström! Allt hon har gjort, från journalism till när hon pratade om hentai i På Spåret för några år sedan. 

 

Detta är en samling Metrokrönikor, om jag har förstått det rätt. Om livet och allt som händer i det. Och det är ljuvlig läsning. Helt underbart. Roligt, träffsäkert, fullt av poäng och tanke. 

 

Full pott, med andra ord – härlig läsning som man tar med sig mycket ifrån. Läs läs läs. Och tänk! 

 

Jag sträckläste den, förra helgen när jag låg sjuk. Och det gick snabbt. Den är inte så textspäckad som jag hade förväntat mig. Jag har inte läst något av Ester Roxberg tidigare, men jag förstår att detta är en typisk bok för henne, vad gäller stil och språk. 

 

Och jag gillade den. Men jag älskade den inte så mycket som jag kanske hade trott att jag skulle göra. 

 

Antagligen hade jag trott att boken skulle handla mer om just Åke, som nu är Ann-Christine – kanske att det var mer av en reportagebok, där Ann-Christine får komma till tals mer än Ester, även om hon fungerar som språkrör? Så var det nu inte, utan det är fokus på Ester hela vägen igenom. Vilket förstås inte är negativt i sig, men det var inte vad jag hade förväntat mig. Och kanske inte vad jag längtade efter att läsa, heller? 

 

Hur som helst, det var en trevlig läsupplevelse och jag ser fram emot att läsa mer om ämnet, ur ett annat perspektiv. 

 

Och vet ni vad? Jag har ingen aning om vem mördaren är. Jag lyssnade klart på boken, men måste verkligen ha kopplat loss för plötsligt hörde jag ”Du har lyssnat på…” och ba’… aha. 

 

Jag tror att jag vet ändå, men jag var uppenbarligen inte intresserad nog att spola tillbaks den sista halvtimmen för att lyssna heller. I fortsättningen får det bli Kallentoft i tryckt form, tror jag bestämt. 

 

En karaktär heter Morelia i efternamn, och i Wahlunds tappning blev det Borrelia – vilket såklart drev mig till vansinne varenda gång. 

 

Så, nä, det här var inget kul. 

 

Aurora – Rory – är akademikerdotter i USA. Hennes föräldrar får chansen att åka till Bristol, England, som gästprofessorer i ett år, och Rory hänger med på villkor att hon får gå på internat i London under perioden. Sagt och gjort, hon installeras på en skola i East End. Ripper territory, ni vet. 

 

(Inflikning – jag bodde i East End i fyra år, och gick i skolan och arbetade i områdena där boken utspelar sig i ännu fler år. Detta färgar min uppfattning om boken, både på gott och ont ska sägas.) 

 

Först är det en massa vanliga internatskolebetraktelser, samt en massa funderingar som en amerikan i England kanske kan ha om det brittiska – kulturen, skolning osv. Men sedan börjar det hända något – nämligen en massa mord. Och det verkar som om mördaren följer Jack the Ripper – i alla fall hans datum. 

 

Och så är cirkusen igång, i denna otroliga spökhistoria. Ja, det är en sorts spökhistoria – och ja, jag älskade den! Det var rafflande, spännande, kvickt och kul läsning. 

 

Men det finns förstås vissa saker jag måste invända emot – för jag tycker inte att det är okej att skriva böcker och uttala sig om fakta om man inte har kontrollerat faktan. Sorry, men det håller inte. 

 

Till exempel: att Bristol ligger mycket mer norrut än London, och att London ligger låååångt söderut. Mmm, fast Bristol och London ligger på ganska exakt samma höjd. Kolla kartan om du inte tror mig. Eller att The Ten Bells, puben i Shoreditch, är populär bland studenter för att ölen är billig. Hahaha. Den är svindyr, både för att den ligger där den gör men även för att den har så mycket Ripperhistoria. Sedan är bara tanken att placera en fin internatskola i fattiga East End – ja, trots gentrifiering är det fortfarande en fattig del av staden ganska absurd – men där får vi ge poetisk licens eftersom det trots allt är påhittat. Men att någon som heter Julianne skulle kallas för Jazza? Det är oförlåtligt och skulle aldrig ske. Jools eller Jules kanske, men inte Jazza. Då heter man Jasmine eller Jasmina eller till och med Jasveer men inte Julianne. 

 

Och hade det inte varit för dessa moment hade jag antagligen gett boken en 5:a på Goodreads. Nu fick den bara en fyra, men jag tyckte alltså sanslöst mycket om den, mycket mer än jag trodde möjligt. Det finns en prequel som jag skulle vilja läsa idag om jag hinner, och sedan två böcker till i serien. Trevligt!