Kategori: 2010-tal

 

 

 

Under en skolutflykt till Birmingham blir Harriet upptäckt av en modellagent. Hon bestämmer sig för att ta chansen, allt för att kunna ta sig bort ifrån livet hon har idag… men hur ska det gå? Att vara modell är ju Nats dröm, inte Harriets. 

 

Det blir en kaotisk färd, via Ryssland, snygga manliga modeller, onda modellmammor, tokiga agenter och entusiastiska fäder (okej, bara en). Och det är förvånansvärt underhållande – om än ganska förutsägbart och lite banalt. Vissa bitar är dock riktigt roliga, och boken lämpar sig väldigt väl för att lyssna på. 

 

Det finns ett gäng fler böcker om Harriet och det är inte omöjligt att jag provar på någon mer. Men inte just nu – det är en väldigt intensiv bok. 

 

Fotnot: Författaren Holly Smale har själv varit modell som blev upptäckt i unga år – det är bra att ha i tanken, när allting känns alldeles för overkligt. Antagligen är det just verkligt som det är. 

 

Därmed – utmärkt val. 

 

Och hur snyggt är inte omslaget? Herregud. 

 

Vi följer alltså Carrie under high school i Castlebury, Connecticut. Hon bor med sin pappa och sina yngre systrar, och går väl igenom ganska klassiska amerikanska tonårsgrejer. Mer än så är det egentligen inte – och det behöver det heller inte vara! Det är alldeles lagom som det är. 

 

Det är mode, det är killar, tankar om college och drömmar om att flytta till Manhattan. Och jag gillar det! Jag tyckte inte att Sex and the City-boken var något särskilt att hänga i julgranen, men detta är bra och jag blir sugen på att läsa mer. Och kanske till och med titta på något avsnitt på TV, om jag råkar ramla över en repris! 

 

Tänk om det inte blir bra? Tänk om han inte passar in, inte blir accepterad, tänk om de retar honom för hans namn eller för att hans pappa är gay? Funderingarna är många, förstås. Och det är en fröjd att få följa Jan ett tag, även om det inte är helt smärtfritt. Det blir tydligt ganska tidigt i klassen att det inte är självklart att man får vara med och passa in, när granntjejen Nicki får en redovisning sabbad av klasskamraterna. Nicki har bott i London och är inte riktigt som de andra. Men hur står det egentligen till med henne? 

 

Jag älskar Jan och hans familj, jag älskar hans lärare Martin och jag älskar särskilt det bara är så att Jans familj är en regnbågsfamilj, där hans mamma och pappa skaffade barn som en praktisk grej eftersom pappan är gay och det är ingen stor grej med det. De är bara en supermysig familj. Linda Skugge har skrivit om Johanna Lindbäcks romaner en gång, om hur befriande det är att de handlar om vanliga ungdomar, och jag håller med. Naturligtvis är det viktigt att skriva om de ungdomar som har problem på ett eller annat sätt också, men det är samtidigt lite trevligt och skönt att slippa självskador och droger en stund. 

 

Jag gillar verkligen boken och tror att den kommer att bli en riktig favorit bland yngre ungdomar. 

 

Och jag är inte lika negativt inställd till dem som många är. Visst finns det mycket att anmärka på, och de är sannerligen ingen ”stor litteratur” – men jag tycker ändå att de är lite underhållande. Särskilt för att komma ur en genre som egentligen inte alls är min. 

 

Och så såg jag då att lagom till jubileet så hade Liv och död kommit ut, som är en variant på första boken men med könsbyten på de flesta karaktärerna. Och jag kunde inte riktigt låta bli att läsa den – även om det ska sägas att jag skumläste en hel del i mitten, för det var helt enkelt inte så himla intressant. 

 

Men jag ska nog säga att i stort föredrog jag denna versionen. Jag gillar Beau som karaktär mer än jag gillar Bella, och slutet är omskrivet i denna varianten och jag tyckte att det var bättre. 

 

Så var det med det. Jag har kanske inte så mycket att tillägga annars, förutom att jag på sätt och vis önskar att det inte var så längesen jag läste den ”riktiga” serien, för det var en del jag inte kom ihåg… men det är inte direkt svårt att googla fakta om Twilight, det är det inte 🙂 Helt okej, alltså! Och ungefär vad jag hade förväntat mig även om jag inte visste att slutet var annorlunda. 

 

Detta är en hudlös, känslig och hemsk kärlekshistoria – eller ”modern kärleksroman”, som det står på framsidan. Åh, det är så naket. 

 

Samuel och Johanna träffades för ett antal år sedan på en skrivarlinje på en folkhögskola. Kärleken berättas i flashbacks – det är väldigt fint. De gifter sig, skaffar två barn och lever väl lyckliga i Stockholm… tills Johanna berättar att hon har träffat en annan. En författare som skickat in manus till förlaget där hon arbetar. Hon bedyrar att ingenting har hänt ännu, men är det verkligen så? 

 

Det kommer kanske inte som en chock – Samuel såg Johanna ett kort tag ännu, när hon ignorerade hans telefonsamtal. Då förstod han nog, egentligen, men det är inte förrän hon berättar själv som katastrofen är ett faktum. 

 

Sidoberättelsen om Samuels vänskap med Theodor är också väldigt fin. Man skulle vilja ha lite mer av den, kan jag tycka – men det är ju inte den som spelar huvudrollen. 

 

Jag tyckte oerhört mycket om boken, men den gör ont att läsa. Riktigt fint hantverk. Jag ska läsa mer av Bengtsson och det snart. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men så skrev Fridah om Girl online för ett par veckor sedan och jag blev genast nyfiken – och när jag såg att jag kunde lyssna på den på Storytel var det givet att ge den ett försök. Ett ganska förutsättningslöst försök, så att säga, för jag hade verkligen inga särskilda förväntningar. 

 

Men det skulle jag ha haft! För den är skitbra! Eller ja. Det är ju ingen finlitteratur direkt, men det är underhållande och välarbetat och roligt. Och ja – de har varit öppna med att Zoe Sugg inte har skrivit allt själv, utan det är gjort tillsammans med författaren Siobhan Curham. Spelar inte mig någon större roll. 

 

Boken handlar om Penny, fjorton år, som bor i Brighton. Efter en bilolycka utvecklar hon panikångest, och hon söker sig till nätet för att hitta stöd – både på forum men även i sin egna anonyma blogg som hon kallar Girl Online. 

 

När hennes mamma får ett erbjudande om att ordna ett bröllop i New York åker hela familjen dit för att fira jul och nyår. Väl där träffar hon gitarrguden Noah, som visar henne stan och sveper henne fullständigt off her feet. Men är han verkligen den han utger sig för att vara? 

 

Alltså, det är så underhållande. Hela vägen igenom! Jag var först lite tveksam eftersom det är Hannah Tointon som läser – jag står inte ut med hennes rollfigur i The Inbetweeners (Simons flickvän Tara, ni vet) och trodde inte att jag skulle kunna släppa det, men det kunde jag. Tyckte snarare att hon lär som Keira Knightley i Bend it like Beckham men det var väl någon sorts försvarsmekanism antar jag… 🙂 

 

Jag kommer att lyssna på bok 2 – Girl online on tour – snarast möjligt. Så himla trevligt. Och viktigt att ta upp de där problemen som inte syns på utsidan! 

 

Och nu vet jag verkligen inte varför jag inte har läst något av henne på så länge! Tror att jag läste The truth about Melody Browne när den kom ut 2009, men sedan dess har jag inte kommit över henne och uppenbarligen inte letat heller. 

 

Hur som helst – det har pratats en hel del om just Fågelburen på sistone, jag har haft den i mina olika elektroniska bokhyllor men inte kommit mig för att läsa den ännu, men så låg den där på Pocket Shop på Landvetter förra onsdagen när jag skulle åka till London och såg sådär oemotståndlig ut. Så jag tog den. Och läste ungefär halva redan på Landvetter, planet och flygbussen in till stan. Vilket är ett gott betyg, för jag brukar oftast tappa koncentrationen just när jag befinner mig på olika färdmedel. Finns så mycket annat att titta och lyssna på, ni vet? 

 

Så ja. Fantastiskt bra. 

 

I ett vackert litet hus i Cotswolds bor familjen Bird. Det är ordentliga Megan, drömska Bethan, tvillingarna Rhys och Rory, snälle pappa Colin och kärleksfulla, vilda, hippiemamman Lorelei. Allt är idylliskt, huset är underbar och livet är perfekt. Tills en påskhelg, när tragedin slår till. Familjen slits samman, och när vi lär känna dem lever alla på olika håll i olika delar av världen – men just påsken är en tid på året som vi hela tiden återkommer till. 

 

Ja, det är riktigt bra läsning. Jag lyssnade på andra halvan då jag kände att jag var tvungen att få veta mer men aldrig hade tid att läsa – så så gjorde jag, och det blev bra. Men det är synd när uppläsarna inte gör sin research tycker jag.

 

Gunilla Leining har inte kollat upp hur man uttalar Rhys utan uttalar det som ”rice”, vilket är oerhört irriterande. Och som parentes är det lite störande när två huvudpersoner heter som andra etablerade ”kulturpersoner” – Lorelei och Rory i samma bok blir ju lite som om några skulle heta Ross och Rachel, eller så. Ja, det roligaste är förstås Charles och Camilla i Den hemliga historien, men de var ju inte etablerade när boken skrevs! 

 

Anyway. Mycket bra. Jag köpte genast en annan Lisa Jewell-bok på hemvägen, och igår hittade jag mirakulöst nog en på loppis. Ser fram emot mer, alltså!