Kategori: 2010-tal

Jag lånade denna som e-bok på biblioteket, med ganska höga förväntningar eftersom jag minns att jag när Världens vackraste man kom ut läste en massa olika texter om hur fantastiska Ackebos serier är. 

 

Därmed blev jag besviken. Inte för att teckningarna inte levde upp till förväntningarna – de är lysande – men kanske för att jag inte riktigt förstår hur Sofo fungerar. (Sofo är alltså en benämning på den delen av Söder i Stockholm som ligger söder om Folkungagatan, om jag förstår det rätt.) Nog för att jag har begripit att det är mycket hipsters och uteställen och ekologiska saker och ditt och datt, men det klickar inte riktigt. Jag tycker bara inte att det är särskilt roligt. Dessutom är det knökat med underliga stavfel som inte kan förlåtas med talspråk. Jag är ju inte direkt den som är ute och far i Göteborgs hipsterliv heller, så jag kanske är fel målgrupp. 

 

Så – för att låta som en fyraåring – jag gillade att titta på bilderna! Berättelserna däremot tyckte jag var ganska tråkiga. 

 

 

Det är lustigt med Martina Montelius, för jag störde mig något ofantligt på henne när hon var med i På Spåret för några år sedan. Sedan läste jag Ulf gråter förra våren och lyssnade på Oscar Levertins vänner strax därefter och var ganska såld. Och så i höstas var det författarfrukost med henne på Mölnlycke Kulturhus och efter det, och ett antal avsnitt av Lunch med Montelius, är jag fullständigt förälskad på ett ganska platoniskt vis. 

 

Nåväl! Främlingsleguanen är hennes debutroman. Ett barn har sagt upp sig från förskolan. Hens föräldrar befinner sig på någon sorts avmagringsanstalt i Schweiz, och barnet är ensamt hemma tillsammans med sin leguan. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Leguanen talar bara tyska och barnet får försöka upprätthålla deras gemensamma existens genom att leta efter pengar och chokladkex i lägenheten, och genom att gå omkring i grannskapet hos olika tanter, höghus och pissgubbar. 

 

Nog är det absurt, nog är det skälmskt och satiriskt och allmänt vansinnigt. Men hysteriskt roligt och fantastiskt välskrivet. Detta språk, mina vänner! Helt ljuvligt. Egensinnigt, oförutsägbart, brådmoget och alldeles underbart. Men var inte rädd för pretention – det lutar delvis åt det hållet. Liksom det något obegripliga. 

 

Främlingsleguanen har blivit pjäs som spelas på Montelius teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Av det jag har hört är även den lysande! 

 

 

 

Alba ska just fylla arton år, och eftersom hon är dotter till en ordbrodös – en kvinna ur en uråldrig värmländsk släkt som kan styra andra människor med det skrivna ordet – förväntas hon gå igenom och klara invigningsprovet, eller riten, utan problem. Men när hon sitter inför släkt och vänner och ska genomgå provet misslyckas hon. Det har bara hänt en enda gång någonsin förut, och alla står handfallna. Hennes föräldrar är döda sedan ett längre tag och hon är uppvuxen hos sina morföräldrar. 

 

Istället för att börja sitt läroår med en äldre ordbrodös skickas hon strax efter invigningsritualen till Stockholm för att bo hos en avlägsen släkting som också är ordbrodös, och hennes dotter som ännu inte fått kraften – om hon överhuvudtaget kommer att få den. Det finns nämligen olika kriterier för att en ung kvinna ska bli ordbrodös, och Alba med hjälp av sina släktingar sätter igång med att försöka ta reda på vad det är som saknas hos just henne. Men det finns människor som vill stoppa henne, som absolut inte vill att hon ska få reda på vad det är som gjort att hon inte fått kraften. 

 

Alltså – det är så spännande. Så välskrivet och väl uttänkt. Fantastiskt bra. 

 

 

 

Jag tycker att redaktörerna har gjort ett hemskt kul urval – här finns alltifrån humoristiska små berättelser till utdrag ur kända dagböcker såsom Pepys och Anne Frank. Ludvig XVI:s korta Ingenting. från inledningen av franska revolutionen… och oändligt mycket mer. Salvador Dali berättar om vad han gör på toaletten, och det gör Christer Fuglesang också – fast ur ett lite annorlunda perspektiv. Vem visste att det var så tekniskt komplicerat att gå på toaletten i rymden? 

 

Första gången jag kom i kontakt med denna tänkte jag att jag kunde läsa ett stycke om dagen i ett år, men det gick faktiskt inte, jag ville ju fortsätta! 

 

Högt och lågt – men konstant underhållande. Passar som pendlarbok, eftersom det är korta ”kapitel”. Toppen! 

 

 

Så en dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig. Hon har flyttat till en liten håla i skogen och om Moa vill så vill hon gärna komma i kontakt med henne, kanske till och med träffas? 

 

Först är Moa väldigt avogt inställd – vad ska hon lägga ner tid på en morsa som stack för? Men sakta men säkert ångrar hon sig och känner att jo, hon kan visst tänka sig att åka dit över midsommarhelgen. För att ha ännu ett bra skäl hittar hon på ett biologiprojekt om fågelskådning, som hon kan låtsas pyssla med när hon egentligen spionerar på Hedvig och hennes liv, var hon kan ha varit och vad hon gör nu… 

 

Moa är en fin huvudperson, hon är skriven med mycket värme och en stor skopa humor som tyvärr ibland känns lite forcerad. Men 17-åringar kanske pratar så numera? Om inte annat så fungerar det bra som en markör för den där svåra tiden mellan barndom och vuxenhet, när livet vare sig du vill eller inte kommer att förändras och när vissa beslut måste fattas. Jag gillar resten av persongalleriet också och tycker om att läsa om en fin relation mellan bonusmamma och bonusdotter – det är ju inte alltid självklart. 

 

Jag gillar även återblickarna på det senaste året för Moa, med ex-pojkvännen Vispen – de bitarna blir otroligt roliga på sina ställen. Ännu en gång känner jag inte alls igen mig i gymnasiedynamiken, men min gymnasieskola och kanske framför allt min klass var inte som kidsen verkar vara idag – det är underhållande, i alla fall. 

 

 

Jag förstod av Peppe Öhmans beskrivning att det skulle bli en problematisk bok att läsa. Det stämde. Premissen är som följer: Thordis Elva blev våldtagen av Tom Stranger, som hon då var tillsammans med, när hon var sexton år och oerhört berusad efter en fest. Han är australiensare och var utbytesstudent i Reykjavik vid tillfället. Strax efter avslutade han förhållandet och flyttade tillbaks till Australien. 

Ett antal år senare tar Thordis upp kontakten med honom, de mailar fram och tillbaks i åtta år innan de till slut bestämmer sig för att ses, på neutral mark – halvvägs mellan Sydney och Island blir Kapstaden. Världens våldtäktshuvudstad, som de säger – ironiskt nog. 

 

Det är en sorts växlande form, dels Thordis beskrivningar av det förflutna, av brottet, och om nutiden, om hennes familj därhemma och om tiden de spenderar i Kapstaden. Dels är det Toms anteckningar ur hans resedagbok, samt en del mail och liknande. Allt väl så länge – det är jobbiga berättelser, förstås, och jag kan inte förstå resonemangen – men jag har inte tolkningsföreträde här. 

 

Viktiga saker som tas upp: det är aldrig kvinnans fel att hon blir våldtagen, även den snälle tjusige utbytesstudenten kan vara en våldtäktsman, våldtäkter handlar om makt, inte sex. Det är bra. Och kanske kunde det ha stannat vid resonemangen om brottet, om deras diskussioner, om de olika minnena och upplevelserna och om att förlåta och gå vidare. Nu är det uppblandat med otroligt poetiska miljöbeskrivningar och reseskildringar och jag förstår inte. Detta är inte en berättelse som bör fluffas upp tycker jag, snarare tvärtom. Den hade varit fantastisk om den var mer saklig och rak – nu är den delvis lysande och superviktig, delvis för flaxig. 

 

Boken finns att köpa här eller här – eller så kan man lyssna på den på Storytel. 

 

Här finns Peppes recension på Bokhora, som jag faktiskt inte hade läst innan jag skrev detta men jag ser att vi reagerade på ungefär samma saker. 

 

John lever som en sorts uteliggare på Londons gator, där han läser platsbilagor och tittar på bilder på Samantha Fox. En dag får han syn på en annons som gäller att arbeta som hantverkare på en liten ö i Hebriderna, där han får en liten stuga att bo i medan han arbetar. Han planerar att äntligen skriva sin roman, men när han kommer i kontakt med sin arbetsgivare, den svenska Lady Anna, hamnar fokus genast någon annanstans. Hon är uttråkad i sitt kärlekslösa äktenskap med Hector som sitter i House of Lords, och anlitar John för att uppfylla hennes mest hemliga fantasier. För besväret ska han få massor av pengar, bara han fullföljer alla fem. 

 

Det blir en enda soppa av hantverksbestyr, hemliga möten med mycket märkligt beskrivna erotiska scener – dels mellan John och Anna men även mellan Hector och eskortflickor som pratar om HIV, maktkamp och miljöbeskrivningar, mord och komplotter och en helt ofantligt långsökt beskrivning av ett fynd i taket på en offentlig toalett. Alla dessa bitar för sig (nåja, några) hade kunnat vara riktigt intressant och bra, just i Thatchermiljön – men tillsammans blir det något av det underligaste jag har läst på länge. Och jag är inte särskilt känslig… 

 

I stort tycker jag dock att språket är rätt bra, det finns små glimtar av humor och min inre anglofil, eller brittofil, gillar förstås beskrivningarna av det vardagliga livet på landsbygden. Men det håller inte hela vägen, tyvärr. 

 

Jag kan inte låta bli att undra om titeln var spikad och klar innan den katastrofala tv-serien kom på TV3 heller. Vi får väl hoppas det. 

 

 

 

Jag blev inte så förtjust här. Det är förutsägbart även om jag inte kan förutse exakt vad det är som kommer att ske, och det blir ju lite långtråkigt. Sedan är jag helt ointresserad av renovering och ombyggnader och tyckte att det tog upp lite väl mycket plats. Jag gillade ingen av huvudpersonerna sådär innerligt som jag gärna vill göra i feelgood, och det förtar ju också lite av upplevelsen. 

 

Nå. Premissen: ett par i trettioårsåldern flyttar ut på landet för att ta över hans föräldrars hus efter att hans pappa gått bort och han själv förlorat jobbet i London av en anledning som inte avslöjas förrän ganska långt fram men som känns ganska uppenbar tidigt. En dag blir en ung kvinna påkörd utanför hotellet. Hon har en lapp med parets namn och adress i fickan, men har helt tappat minnet när hon vaknar upp. 

 

Just det där med minnesförlust kan ju gå åt två håll. Jag tycker inte att det riktigt går åt rätt håll här. Jag blir inte engagerad en enda gång, och jag vet inte om det beror på mig eller boken. Som sagt – Dillon är ju otroligt populär, så det finns väl anledning att utgå ifrån att det är mig det är fel på 😉 

 

Men jag gillar beskrivningarna av den engelska landsbygden, förstås, och i vissa stycken är den torra engelska humorn som jag älskar så mycket definitivt med. Så en trea ska den ha!