Kategori: 2000-tal

 

Och jag vet inte – detta är ju inte heller någon Augustpriskandidat, men jag tyckte inte att den var banal! Handlingen är intressant och jag fastnade för den och läste ut den på en natt, mer eller mindre. 

 

Frida går journalistprogrammet i Göteborg och det börjar bli dags för praktik. Hon har sökt sig till lite olika platser, men får ingen av dem – utan hamnar på en lokalredaktion under Smålandsposten, på den lilla orten Bruseryd. Det går inte att bli omplacerad, utan hon får helt enkelt ta det hon får – så det är bara att dra upp bopålarna, åkt dit och flytta in i lägenheten som tidningen tillhandahåller i samma hus som redaktionen. 

 

Och på små orter finns förstås allt – från alkade chefer till underliga tanter som hänger i busskuren till nittonåringen som flyttar dit för att driva kebabhak. Och när Frida en dag av slentrian går upp på kommunkontoret för att läsa diariet hittar hon ett brev från ett företag som sköter kartor (?) där hon får reda på att Bruseryd kommer att försvinna från kartan om inte folkmängden stiger till över 100 personer. 

 

Men hur ska det gå till? Det är ju ingen som vill flytta till Bruseryd! 

 

Det blir en söt historia, tycker jag. Nästan lite Brunk-Holmqvist över det, faktiskt, om än inte lika vansinnigt roligt. Tredje boken om Frida har kommit ut ganska nyss – nu är hon frånskild, ensamstående morsa på 40+ i Göteborg. Och ja, jag kommer att läsa den! Och hoppas att det inte var den där tråkige Peter som blev far till barnen… 

 

Jag har känt till Bodil Malmsten så länge jag kan minnas (nej, men ni förstår vad jag menar), men det verkar som om jag aldrig lyckats läsa något av henne, förutom på nätet. Underligt! 

 

Vet att jag började lyssna på denna i höstas någon gång, när jag försökte lära mig det där med ljudböcker men ännu inte förstått att man kan höja hastigheten… nu gjorde jag ett nytt försök, och det gick utmärkt. 

 

Och, vad jag gillar författaruppläsningar! Det höjer ju verkligen texten så himla mycket, man vet att allting låter som det var menat att låta. 

 

Dessa betraktelser från Finistère – som har fått sitt namn av ”jordens slut”, finis terrae – är underbara att få ta del av. Berättelser om livet i en liten ord i Bretagne, om trädgårdsbestyr och grannar, om byråkratiska problem och om det alldeles egna språket. Ja, de talar ett eget språk i Bretagne. Mina gymnasievänner och jag har erfarit både språket breton och bretagnarna…! 

 

Med andra ord – det är otroligt mysigt att lyssna på och jag ser fram emot att lyssna på mycket mer av Malmsten. Så trevligt. Och melankoliskt, samtidigt – men ett visst mått melankoli tycker jag att man kan må bra av. 

 

Som så ofta läser jag deckare i helt fel ordning, och det har jag gjort här också för detta är första boken om Claes Claesson och läkaren Veronika. Det är någon väldigt spännande med deckare i sjukhusmiljö! Jag lyssnade på Storytelpodden igår, när de intervjuade Sofie Sarenbrant om just detta med att hon använder sig av brottsplatser där folk ser likadana ut (spa, maraton, sjukhus) och ja, det är väldigt intressant. 

 

Här hittas en ung läkare, Maria, död i duschen i jourrummet på ett sjukhus. Det är Veronika som hittar henne och tror förstås att det är en olyckshändelse – men när polisen kopplas in och upptäcker blåmärken på kroppen förstår man att det är ett mord som begåtts. Stämningen på sjukhuset är spänd som det är, och det blir ju inte bättre av att man förstår att det är någon med passerkort som begått brottet. 

 

Det visar sig förstås att Maria inte var så omtyckt på jobbet, och bilden av vem hon verkligen var växer sakta men säkert fram… 

 

Karin Wahlberg är ju själv läkare, vilket förstås gör att berättelsen om sjukhuset känns trovärdig. Sedan kanske det känns lite som en personlig attack på somliga saker inom den världen. Men det kan jag ta, det blir mindre av det längre fram i serien. 

 

Och jag gillar boken, den håller ett ganska stillsamt tempo och jag gillar det. Ibland vill man inte ha ett rysligt tempo. Dessutom är relationerna väl beskrivna, och jag gillar alltid trovärdiga och sympatiska poliser! 

 

Boken har vunnit Guardian Children’s Fiction Prize och Printz Award for Young Adult Literature – och nu har ju Meg Rosoff just vunnit ALMA-priset här i Sverige! Därför var jag tvungen att få till mig lite Rosoff – jag har haft ett par av hennes böcker i Aldiko ett bra tag, men jag hinner ju inte läsa allt jag vill… 🙂 Då passade det bra med en ljudbok på 3½ timme! 

 

Daisy, som egentligen heter Elizabeth, är en New York-tjej på femton år. Hon är trasig på grund av anorexi, konflikter med styvmodern, den tidiga förlusten av sin mor och en allmän malaise med tillvaron. Tredje världskriget är i full gång, och Daisy skickas till England för att bo hos sin moster och sina kusiner på landet. Hon kommer särskilt nära yngsta kusinen Piper – och Edmond, tonårskillen med luggen och cigaretterna som kommer och hämtar henne på flygplatsen. Lite väl nära Edmond. 

 

Moster åker till Norge för att föreläsa, men fastnar i Oslo då en terroristgrupp attackerar London och belägrar senare hela England. Kusinerna får försöka klara sig bäst det går, men när en grupp soldater kommer och tar över gården separeras flickorna och pojkarna och skickas till olika hem på landet för att bo där istället. De kan inte leta efter varann eftersom de hela tiden måste tas med krigets konsekvenser och fokusera på sin egen överlevnad. 

 

Detta är, som ni förstår, en väldigt intensiv berättelse – betänk att den vara är 3½ timme lång, vilket betyder att jag lyssnade på den på under två timmar. Dystopier är ju inte min vanliga genre, men detta funkade bra. Svenskan kallar den ”fängslande dystopi med blytonska drag” och det kan jag verkligen skriva under på. Tyckte mycket om berättelsen och vill gärna läsa mer av Rosoff. 

 

Det tycker jag väl inte att den var. 

 

För mig var det för tillrättalagt, för ordnat och för orealistiskt. En person i cirkeln tyckte att den var alldeles ljuvlig, en underbar saga och det kanske är så man ska läsa den? Det funkade inte för mig. Det finns för många krokiga frågetecken. 

 

Vad som händer? Tja. Julia Win är advokat på Manhattan. Hennes pappa Tim försvann för ett antal år sedan, och man har hittat brev som han har skrivit till en Mi Mi i Burma, där han ursprungligen kom ifrån. Julia åker dit för att ta reda på vad som hänt. 

 

Premissen är ju bra och intressant, det tycker jag. Det är alltid intressant när folk försvinner. 

 

Men sedan… nä. Hon träffar en person som vet allt om Tim – eller Tin Win, som han hette – och Mi Mi. Det blir förklarat hur han kan veta vissa av dessa saker i slutet, men inte alla. Dessutom står jag inte riktigt ut med dessa monologer som förklarar allt – det är för enkelt! Jag tror att Sendker är för bra för att använda sig av sådan banal berättarteknik. 

 

Pratade med S om den i måndags då hon läste den för ett tag sedan, och när hon inte heller var imponerad förstod jag att det är nog inte bara jag som inte fattar. Den är helt enkelt inte det där mästerverket som man hade väntat sig. 

 

Jag har haft den i diverse listor i appar och grejer ett bra tag, men uppenbarligen inte lockats tillräckligt. En person i cirkeln tyckte att den var en riktigt skön verklighetsflykt från det stressiga vardagslivet och en oro hon bär på, och det var väl inte direkt så att jag var motvillig till att plocka upp den och läsa klart, men jag njöt inte direkt av läsningen heller. 

 

Så – ingenting för mig, men fantastisk för väldigt många andra. Så är det ibland! 

 

Detta är en underlig och ojämn bok, full av mysterier och hittepå-förklaringar – men i vissa fall, även vetenskap. På det viset är detta en ypperlig övning i att lära känna herr Kjell Kritik! 

 

Men det är ganska mycket kvalificerat ordbajsande också – vilket såklart inte är särskilt chockerande med tanke på vilka det är som har skrivit. Jag lyssnade på boken och hade ganska kul åt den – början, som handlar just om hur svårt folk har att skilja på Björn och Benny, är jätterolig. 

 

Och en bit om varför låtar fastnar i huvudet är också väldigt bra. Där är jag ganska övertygad om att förklaringarna faktiskt är sanna, alltså att långtids- och korttidsminne är två helt skilda saker och att anledningen till att man får en låt på hjärnan är för att korttidsminnet väldigt gärna vill lära sig den – och att bästa sättet att göra sig av med en envis låt alltså är att lyssna på den. 

 

Däremot förklaringarna och funderingarna kring Björn och Benny – t.ex att de funderade på att byta namn med varandra men Björn backade ur när han insåg att det inte innebar att han skulle få vänslas med Annifrid, eller att det tog jättelång tid att komma på ABBA (de testade innan med ABAB och BABA och BBAA osv. in absurdum) – ja, det är ju kvalificerat babbel, helt enkelt. Men helt okej underhållning! 

 

Jag har dock väldigt svårt för Hasse Pihls röst. Tycker att det låter lite som om han har gröt i vägen – så det är mindre njutbart. Men jag gillar att lyssna på Fredrik Lindström – och jag kommer alltid ha stor beundran för folk med livlig fantasi! Och ja – den är drygt tre timmar lång och passar således bra att lyssna på när man åker buss eller för den delen jobbar. Helt okej, således. 

Georgia Nicolson är tillbaks! En mycket kort och mycket rolig liten bok – knappt 90 sidor som e-bok. Och ja, jag upprepar vad jag har sagt förut.

 

Mysigt, roligt, bra, en ganska sund förebild för unga tjejer och mycket, mycket brittiskt. Jag lär fortsätta med serien – särskilt som jag nu har upptäckt att de finns som ljudböcker på Storytel, inlästa av författaren! Kan bli kul att höra dem lästa på riktig brittiska 🙂 

 

Jag kan uppskatta att det är skrivet ur en killes perspektiv, något som visserligen börjar bli vanligare men ändå. Och av naturliga skäl kan jag ju inte känna igen mig i en femtonårig kille, för jag har aldrig varit någon sådan. 

 

Oftast kan jag dock känna igen mig i böcker ändå, man får ju försöka försätta sig i situationen. Men jag förstår inte detta, för jag har aldrig haft ett sådant liv som huvudpersonen Aron har. Skejtare och värstingar och väldigt liberala föräldrar och folköl vid kiosken och langare i lägenheter och högstadietjejer som knaprar Tramadol på fritiden. 

 

Och inte på ett bra sätt. Missförstå mig för all del rätt nu – det finns ju böcker där dessa inslag gör något för handling och belysning av problem och så vidare, men här blir det bara någon sorts kuliss – som nästan känns som om författaren försöker spela tuff? 

 

Detta är antagligen en total missuppfattning, men jag kan inte hjälpa att jag har svårt att ta det till mig. 

 

Men den fick ändå en trea av mig, för viss formuleringar är riktigt vassa och roliga – och somliga även tänkvärda. Jag läser några recensioner där personen som skrivit tycker att de nästan blir förälskade i Aron och att han är så gullig – jag tycker inte att han är särskilt gullig alls. Ganska jobbig. Men det kanske femtonåriga killar har lov till, och jag är bara lite gammal och dammig? 

 

Maria bor alltså nu i Kronköping, är fortfarande gift med Krister (och hans vansinniga svärmor, skulle man kunna tro) – barnen är små och det är svårt att bolla barnpassning, arbete och det egna livet. 

 

Och i arbetet händer det mycket – en man hittas brutlt mördad och hängd i skogen i snön, av en man vars hund hänger bredvid, tillsammans med ett gäng andra handjur. Nog måste det handla om ett midvinterblot? Maria och kollegorna hittar paralleller till ett mord som skedde i Uppsala nio år tidigare – då var det en bilbrand, där offret var så illa åtgånget att man fick vända sig till tandkorten. 

 

En gammal vän till familjen är historiker och arbetar med nordisk mytologi – när han blir inkopplad på fallet kommer många paralleller till asatron fram. Detta tyckte jag var så himla spännande! Jag tycker att jag har lite lagom koll på asatron och allt däromkring, men jag visste uppenbarligen ingenting om Freja och hennes följare, och så vidare. 

 

Naturligtvis är det rafflande och hetsigt – och sjukt spännande – och naturligtvis finns mördaren mycket närmare än Maria någonsin skulle kunna ha tänkt sig. 

Jag var uppenbarligen vass i några dagar där, för här liksom i Pojken som slutade gråta listade jag ut vem mördaren var lite före det faktiskt blev uppenbart. Men det var nog en ren slump – så brukar det inte gå till 😉 

 

Jag älskar Anna Jansson – tycker att hon är helt underbar. Så – ännu en utmärkt Maria Wern – bring ‘em on, säger jag!