Kategori: 2000-tal

 

 

 

 

Huvudperson är den rika änkan Maliss Parre. Hon vill inte bli tant, men är rakt igenom hela boken otroligt tantig i formuleringar och åsikter. Det händer ganska exakt ingenting, somliga tillbakablickar är fina men annars, helt obegripligt tråkigt. 

 

Ska du läsa Elsie så ska du läsa Nancy-serien – Glasfåglarna, Mosippan och Nancy – hoppa över denna. Helt meningslös, tyvärr! 

 

 

 

 

Valerie Solanas är kvinnan som skrev det radikalfeministiska SCUM-manifestet på 1960-talet, och som senare försökte skjuta Andy Warhol. Detta är Sara Stridsbergs roman om henne. Ja, det är en roman, en sorts litterär fantasi om Solanas liv, om hennes sista dagar, timmar i livet när hon låg och dog av emfysem och lunginflammation på Bristol Hotel i det riktigt ruffiga området Tenderloin, San Francisco. 

 

Ett inpass: tack vare detta fick jag äntligen klart för mig varför Belle & Sebastian sjunger om fläskfilé i Piazza, New York Catcher: 

 

”San Francisco’s calling us, the Giants and Mets will play / Piazza New York Catcher, are you straight or are you gay? / We hung about the stadium, we’ve got no place to stay / We hung about the Tenderloin and tenderly you tell / About the saddest book you ever read, it always makes you cry / The statue’s crying too and well he may” 

 

Jag älskade denna boken. Jag älskade inte varenda ord eller mening eller ens varenda sida, men helheten är helt fantastisk – sådär lamslående och förtrollande att det är omöjligt att sluta läsa. Det är så miserabelt och skitigt, det är sprit och droger och prostitution och svår psykisk sjukdom, våld och övergrepp och smått obegripliga diskurser. Men det är så vackert skrivet, så välkomponerat och fascinerande – en balans som inte är lätt att hålla. Monologer, dialoger, ett oerhört driv och flyt. 

 

Mycket litet är känt om Solanas liv utöver att hon skrev manifestet som ovan och försökte mörda Warhol, och även att hon forskade inom psykologi under en kortare period. Resten är just en litterär fantasi. En ljuvlig sådan. Och ja, jag ska läsa SCUM-manifestet också. Någon gång när jag har smält detta sammanhang. 

 

 

En person som jag gillar är Lena Sundström. Hon är rolig, skarp, smart som attan och en duktig skribent. Därför bestämde jag mig för att läsa denna som lite uppblandning mellan de brittiska deckarna förra helgen. 

 

Den skrevs 2005 och behandlar en hel massa nyheter och händelser i politiken som jag missat, eftersom jag bodde utomlands större delen av 2000-talet. Därför förfasas jag över vissa saker, som vilken stor grej det här med att välja elleverantör var, och lite andra galna grejer som har hänt. Somligt är förstås vatten under broarna, somligt – som politiker som inte vet vilket ben de står på – är väl en konstant. 

 

Det är kul läsning i stort, även om det blir lite långdraget ibland. Jag hade kanske önskat mig fler fokusområden och kortare utläggningar. Men intressant är det, och vissa bitar är skratta-rakt-ut-roliga – som när Lena själv söker jobbet som finansiell rådgivare. 

 

Absolut läsvärt – man klipper den på ett par timmar. 

 

 

Joan och Joe Castleman sitter på ett flygplan över Atlanten på väg till Helsingfors när hon bestämmer sig för att lämna honom. Han ska emotta ett mycket prestigefullt litteraturpris och hon reser med honom – men nu har hon tröttnat. Det får vara nog. 

 

Joan berättar historien om deras liv tillsammans, från tiden då han var lektor och hon elev på universitetet och han lämnade fru och barn för henne, genom sextiotalet, de tre gemensamma barnen, umgänget med kultureliten i New York och vad som nu till slut fått henne att bestämma sig för att lämna honom. 

 

Och ja. Det är inte utan att man förstår henne! 

 

Jag tyckte otroligt mycket om boken. Den är ganska kort men mycket kärnfull, väldigt rolig på ett bittert sätt på sina ställen och ja, jag ville helt enkelt aldrig lägga ner den. Hade hört, förstås, om en twist i slutet och det är nästan lite vanskligt att veta om det redan när man börjar på en ny bok – man måste ju få reda på vad det är, och gärna försöka lista ut det också. (Jag lyckades faktiskt lista ut det, vilket inte hör till vanligheterna.) 

 

Boken har fått kritik för sitt stundtals grova språk (och stundtals töntiga omskrivningar och liknelser) men det störde mig inte speciellt mycket. Det grova språket tog jag som ett bevis på hur otroligt trött Joan är på situationen och på Joe, helt enkelt. Jag är inte någon stor svordomsyttrare själv, men ibland rinner det ju bara över och jag tänker mig språket som Joans, inte Wolitzers. 

 

Frågor som ställs kring livsval och svek är universella men så ohyggligt intressanta att resonera omkring. 

 

Vill gärna läsa mer av Meg Wolitzer och är så glad att jag äntligen tog mig för denna! 

 

 

Jag befann mig utomlands när tv-serien som ligger till grund för denna boken sändes – jag har sett delar av en annan säsong som handlade om Sveriges skönaste människor dock. Därför har jag inte sett de flesta av klippen som gjordes till serien – men vad glad jag är åt Youtube när jag läser denna! Det är svårt att föreställa sig somligt i text, såsom när Anders Björck gick vilse i Helsingfors, och ja – fantastiskt att kunna söka upp klippen! 

 

En salig blandning är det i alla fall – alltifrån saker som man skrattar åt bara man läser titeln, till historiska händelser som när Sverige försökte dra ut i krig men ingen motståndare kom och när Strindberg ville spränga Oscar II inklusive illustrationer – men även situationer som snarare är absurda än roliga, som Ny Demokrati. (Just NyD-avsnittet finns faktiskt att begära ut i en lite mer rumsren version från förlaget om man arbetar som t.ex SO-lärare på högstadiet. Om detta må ni berätta, osv.) 

Det är SÅ roligt att läsa. Man hör författarna läsa för en i huvudet vilket inte är någon nackdel. Språket är lite spekulerande och väldigt utbroderat, men gillar man F&F vilket jag gör så är det en fröjd att läsa. Det är inget mästerverk, det kan ingen säga, men det är väldigt kul. Dessutom får man, till skillnad från i tv-serien, även höra den berörda personens synvinkel på flera ställen – såsom Ingmar Nordström om videon till Dansa, dansa och Glenn Hyséns kommentar till hans två placeringar på listan – när han pratar om hur det känns att åka ur VM ’90 och när han gör ett fult tecken i videon till Ciao ciao Italia. (Jag kan inte hitta den videon i sin helhet någonstans – om någon kan hitta den vore jag överlycklig!) På det viset blir det lite lättare att skratta åt somliga situationer som mest känns otroligt pinsamma. Om personen själv kan skratta åt det nu så kan väl vi andra också göra det 🙂