Kategori: 2000-tal

 

Men nu är den läst! Det tog ganska exakt hela flygresan och större delen av transfern till Puerto Rico, så det var en lämplig flygplansbok på många sätt. Den är inte svår att hänga med i, och det är liiiite spännande hela tiden. Även om det är lite förutsägbart. Och det som jag tycker är förutsägbart tycker jag har varit att förvänta sig sedan bok ett, vilket kanske verkar lite konstigt. Jaja. Ni som har läst vet vad jag menar. 

 

Sinziana Ravini skrev i GöteborgsPosten när boken kom ut: Jag har alltid haft svårt för romaner med persongallerier som är så stora att man måste börja rita släktträd för att hålla ordningen på dem. Jag har ännu svårare för romaner där dialogerna förvandlas till wagnerianska såpoperor, där en fikapaus kan sluta i en naturkatastrof. Jag överdriver förstås, men allt i Louise Boije af Gennäs senaste roman Folk av en främmande stam känns överdrivet. Såväl känslorna, karaktärerna och intrigerna.

 

Just att hänga med tycker jag inte var så farligt, som sagt, men resten är jag tyvärr villig att skriva under på. Därmed inte sagt att jag inte tyckte om boken, för det gjorde jag – betydligt mer än Blå (pe)koral (förlåt, det var tyket) – men det ÄR väldigt, väldigt mycket av allting. Full kareta hela tiden – och det kan i och för sig vara okej, men man blir ju fullständigt vansinnig när det saktar av! 

 

Vissa saker är så dumma att man inte kan låta bli att undra – men samtidigt, jag säger det – jag har ingen insyn eller koll på överklassvärlden och De Rika. Det har jag inte. Därför kanske det inte är helt orimligt att någon skriver över 12 miljoner på någon annan bara för att den andre har sagt att man är kapitalist. 

 

Jo. Ursäkta. Men det ÄR dumt. 

 

Dock en intressant läsupplevelse – jag gillade den. Lite lagom. För lite lagom, sån är jag 😉 

 

Den är väldigt lik sin föregångare – vilket är naturligt eftersom de är skrivna som dagböcker av en tonårstjej – det händer ju inte nödvändigtvis så omvälvande saker, även om de absolut mest triviala sakerna, för någon som är dubbelt så gammal, blir livsomvälvande för en tonårstjej. 

 

Det är i alla fall fortsatt väldigt kul. Snabbläst och mysigt – jag njuter. Tycker att det är kul att det är så brittiskt också, det finns ju vissa saker jag saknar med det där u-landet också. 

 

Mysigt och bra. Georgia är en rätt bra förebild tycker jag, hon är såklart lite osäker över vissa saker här och där (sin näsa och om hon kan hålla ett pennfack under brösten) men hon är en cool tjej. Det var en bit i filmen som jag älskade, där någon (Dave the Laugh?) sa typ ”You’re very beautiful tonight” och Georgia ba’ ”Thanks. You’re very honest.” – detta hände i denna boken, men lite annorlunda, typ ”I appreciate your honesty” när någon säger att hon är snygg. Och det är onekligen en skön attityd. 

 

För övrigt är allting betydligt mer oskyldigt än vad titeln antyder 🙂 

 

Nu ska jag göra något förfärligt – men det är i gott syfte. Jag ska nämligen inte skriva något själv, utan överlämnar ordet till Kristin Hallberg, som recenserade denna i Svenskan 2007. Faktum är nämligen att – jag kan inte säga det bättre själv. 

 

 

För det är väldigt mycket konst. Såklart – för detta handlar främst om Patti Smiths liv innan musikkarriären. Som jag då har betydligt bättre koll på. Detta är berättelsen om en tjej, född i Illinois, flyttad till New Jersey, och senare till New York City. Boende på Chelsea Hotel tillsammans med konstnären Robert Mapplethorpe, i någon sorts underligt kärleksförhållande (han var ju gay, för guds skull). Och umgåendes med massor av stora namn i konstvärlden som jag då inte förstår mig på. Jo, Andy Warhol har väl alla någorlunda koll på, men det var inte så mycket mer. 

 

Jag hade därför absolut störst behållning av bitarna som handlade om musik, poesi, Sam Shepard och Janis Joplin. Och, såklart, att få en liten inblick i Chelsea Hotel (eller Hotel Chelsea, som det väl egentligen hette), hur det såg ut och hur det var att faktiskt bo där permanent och röra sig i korridorer och rum. Och förstås hela kulturlivet i New York i slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. 

 

Men det är väldigt vackert skrivet och formulerat. Vilket förstås gjorde boken till en njutbar läsupplevelse för mig som ju fäster mig väldigt vid t.ex låttexter och så. En låt kan vara hur catchy som helst utan att jag egentligen fastnar för den om den inte har en utmärkt text. Orden måste tala till mig, och det gör Patti Smiths ord, det är inget att diskutera. 

 

Jag ser verkligen fram emot att läsa M Train, som jag hoppas kommer att handla mer om musikkarriären och sådant som jag förstår bättre. Men det var ändå riktig härlig läsning. 

 

I motiveringen till Polarprisvinsten 2011 kan man läsa: ”Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare.” Det är en fantastisk formulering! 

 

Och de är så himla bra! 

 

HIstorieböcker och biografier kan ju bli lite onödigt högtravande – såklart, det är ganska naturligt. Därför är det så härligt att läsa dessa som är riktade till lite yngre läsare, för det blir lite mindre högtraveri och svåra ord, och istället är det sakligt men trevligt – och vissa detaljer får mer uppmärksamhet än de kanske hade fått i vuxenböcker. Här i Karl XII:s bok pratas det en del om djuren i hans närhet och liknande, och det tycker jag är intressantare än en massa namn på adjutanter och adelsmän. 

 

Sedan har jag alltid varit fascinerad av Karl XII – tack vare pappa, som också är det. (De delar dessutom födelsedag.) Och jag har väl haft någorlunda koll på honom. jag kan recitera dikten om Pompe och sådär. Men jag har nog inte riktigt vetat vad Kalabaliken i Bender gick ut på, eller vad som hände i Narva eller Poltava. 

 

Så – superbra böcker! Jag har läst en till, som sagt, och har flera på lut. De är sisådär 100 sidor långa i eboksformat, och det är ju alldeles lagom. Ser väldigt mycket fram emot att läsa om drottning Margareta, för henne har jag absolut noll koll på, men även Wallenberg, Linné och inte minst, Göteborgs grundare, Gustav II Adolf! 

 

Men. Jag vet inte. E beskrev den som en surdegsmacka, och ja, det var lite så det kändes för mig. Jag vet inte riktigt varför, för jag tycker att ämnet (Tudortiden i England) är oerhört intressant, och jag tyckte om Mantels språk och stil, men det var bara för mycket gubbar! Och alla hette Thomas! Nej, jag överdriver, men ni förstår hur jag menar. 

Saken är den att anledningen till att jag aldrig tagit mig igenom Stolthet och fördom är att det är för mycket damer och alla heter Elizabeth. Tidigare på dagen innan vår bokcirkelträff förra söndagen träffade jag Hanna, som berättade att hon hade haft en härlig lördagskväll med sig själv och fem avsnitt av Stolthet och fördom (BBC-serien från 90-talet) kvällen innan, och jag sa just att jag kanske borde se serien innan jag läser boken för att få lite ansikten på folk. Jag tycker att det kan vara ett effektivt sätt att få en ny approach på böcker, nämligen. Till exempel tror jag att jag kommer att gilla The Price of Salt av Patricia Highsmith mer nu när jag har sett Carol. 

 

Och kanske borde jag ha gjort så med Wolf Hall – kanske borde jag ha försökt sett BBC-serien så jag hade något att hänga upp minnet på? Har såklart googlat porträtt på Thomas Cromwell och Thomas More och allihopa, men alla ser ju ut ungefär som Martin Luther (kul nog) och det hjälpte liksom inte. 

 

Då och då blixtrade det till – tråkigt nog när folk dog! – och jag trodde att nu, nu släpper det ~ men det gjorde det inte, och jag skummade mig igenom åtminstone 60% av boken. 

 

Detta betyder dock inte att jag inte kommer att försöka se serien, för det vill jag gärna – som sagt är det ju egentligen intressant. Men jag körde fast! Och det gjorde vi alla fyra – det var ingen som tyckte att detta var någon höjdare, tyvärr. Jag förstår inte vad det är för fel på mig bara – alla bloggare (typ) har ju skrivit helt lyriskt om den? Men – smaken är som baken (det var för övrigt underbart att höra någon försöka förklara det uttrycket för ett par av kineserna i torsdags!) – och detta var väl ingenting för mig, helt enkelt. Synd! 

 

Nu har jag upptäckt en sorts ljudbok med lite best of av dessa underbara karaktärer och den lyssnade jag på på jobbet i torsdags när jag satt med en sådan där lång inmatningsuppgift. Och ja, det är ju precis så bra som man kan vänta sig. De är genialiska på så många plan och som jag alltid tjatar om, de är experter på att balansera komik och tragik. 

 

Underbart kul! Finns på Nextory och säkert Storytel också – den är bara någon timme lång, vilket förstås är anledningen till att jag klarade av den 😉 Fast jag har blivit bättre, som ni kommer att förstå i några kommande inlägg – jag lyssnade på ett par till under fredagen och ja, jag kan nog faktiskt förlika mig med formatet. 

 

Cyd Charisse kallas alltid för just Cyd Charisse – Charisse är hennes mellannamn – eftersom hennes styvpappa heter Sid, och det skulle vara för svårt att skilja på dem annars. Hennes mamma heter Nancy. Sid och Nancy – you couldn’t make it up. 

 

Cyd Charisse är kaffetokig punkare, och ihop med Shrimp, som är surfare. De hänger mycket på stranden hos hans bror som driver kafé, Java the Hut. Hon har träffat sin riktiga pappa en gång, och då gav han henne mjuk pepparkaka och köpte en trasdocka till henne på Dallas Fort Worth Airport som fick heta – Gingerbread. Och på den vägen är det. 

 

När Sid och Nancy tröttnar på hennes uppförande efter att hon somnat hemma hos Shrimp och brorsan en gång skickar de henne till hennes Riktiga Pappa i New York City för att hon ska få lite ordning på sig. Och det kanske hon får – om inte annat lär hon sig väldigt mycket om sig själv, sina syskon och hela sin familj. 

 

Och det är underbart att läsa! Alldeles gyllene. Jag är naturligtvis inte förvånad, eftersom jag varit i kontakt med hennes arbete tidigare, men jag sträckläste verkligen denna. Det finns två till i serien – Shrimp och Cupcake – och jag kommer att läsa dem snarast, inget snack om saken! 

 

Och jag blev inte mindre förtjust i henne i textform, för där är hon ännu mer frispråkig och vansinnigt rolig. Det var nog en amerikansk version jag fick tag på, för den innehöll en sorts brittisk-amerikansk ordlista på alla vansinniga slangord som används – bara det var oerhört roligt att läsa. 

 

Det finns en ganska lång serie böcker om Georgia och jag kommer definitivt att fortsätta läsa dem då och då. Hysteriskt kul! 

 

Jag är jätteglad att jag såg filmen innan jag läste boken faktiskt – för jag njöt ännu mer av boken när jag kunde använda mig av filmens rollinnehavare som personerna – i alla fall några. Jag var inte så imponerad av Tom och Robbie i filmen så dem bytte jag ut, men Alan Davies som pappan var ju bara bäst. 

 

Lättsmält och lättläst, såklart. Jag läste lite negativa recensioner igår – av någon anledning tycker jag att det är kul – och det var mest folk som klagade på att Georgia är självupptagen. Hallå – hon är fjorton och knappast ensam om att vara självupptagen och svårt drabbad av humorsvängningar…! 

 

För det första gillar jag att boken utspelar sig i amerikanska Södern. Får lite vibbar av Ya-Ya-flickorna och annat, även om detta är i nordvästra Louisiana, i närheten av Shreveport – en fiktiv ort som heter Bon Temps. (Så Södern! Så Louisiana!) Sookie är föräldralös sedan tidig ålder, är väl några och tjugo, och bor hemma hos sin farmor. Jobbar som servitris på en bar och gillar att läsa. En ganska vanlig tjej… förutom sitt handikapp, som hon kallar det. Hon kan nämligen läsa tankar. 

 

Det är en tid då vampyrer lever fritt i samhället med samma rättigheter som övriga medborgare – så länge de sköter sig, förstås. Ett japanskt företag har tagit fram syntetiskt blod, True Blood, som de kan leva av istället för att mörda folk. 

 

Det börjar hända underliga saker i Bon Temps – flera kvinnor hittas mördade genom strypning och alla har något annat gemensamt – bitmärken. En vampyr börjar frekventera baren Sookie jobbar på och de får snabbt kontakt, främst genom att två människor försöker döda honom. Eller ja. Man kan ju inte döda en vampyr… 

 

Alltså, det är en ganska spännande historia om man har förmåga att koppla bort rimlighet och reson. Jag tycker inte att det är så himla lätt att göra det alla gånger. Men ja – ganska puttrig läsning trots de blodiga (!) bitarna och jag tycker att det är en helt okej roman. Stör mig på Sookie och hennes ”modesty” och allt vad det är, när hon inte är det minsta pryd eller så egentligen. Men jag köper det för det är… trevligt. Och jag kommer antagligen att läsa nästa bok, Living dead in Dallas, vid tillfälle.