Kategori: 1990-tal

Pulp Fiction – quality never goes out of fashion!

 
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Pulp Fiction – som nog måste vara min favoritfilm, alla kategorier. Den är så fantastisk att det är inte klokt. 
 
Men jag har bara sett den på bio två gånger – en gång på Palladium, kanske sommaren… 1999, eller något sådant, när de körde klassiker i någon vecka. Och så förra lördagen, när Bio Roy visade den som ”uppvärmning” inför The Hateful Eight som hade premiär där i veckan. (Underligt nog är Roy enda biografen inne i stan som visar den – är inte det jättekonstigt?) 
 
Och ja – det är några år sedan jag såg den sist. Och det märktes, för vissa bitar hade jag glömt bort – fast jag kom ju ihåg dem utantill när de väl kom. Och jag hade definitivt glömt ordningen på vissa av bitarna. När man har sett den ett par gånger vet man ju i vilken ordning allting egentligen händer, men inte nödvändigtvis hur det är ihoppusslat i filmen. 
 
Men, åh, det är så mästerligt bra! Och soundtracket går ju inte heller av för hackor. B och jag simultanlyssnade på det på jobbet för några månader sedan, men det är ju något alldeles särskilt när man ser den gamla rullbandsspelaren köra igång och så kommer Urge Overkill… aaah, jag rös och gör det fortfarande! 
 
 
Kul att det var rätt många yngre personer där också, som säkert inte var födda när filmen kom. Hörde några susande viskanden typ ”Är Bruce WILLIS med?!” och skrockade lite för mig själv. 

2015: 215 – Grenar av gift av Erin Kelly

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag först fick höra talas om Grenar av gift av Erin Kelly – men när vi träffades i bokcirkeln i november visade det sig att ingen hade skrivit ner några förslag på ny bok, och jag hade en stund över innan vi sågs så bläddrade igenom min app – där jag hittills sparat de böcker jag vill läsa i hyllan – läste ”baksidestexten” och tyckte att den lät intressant, och det blev ett enhälligt beslut. 
 
Såhär står det på baksidan: 
 
”London 1997. Toppstudenten Karen möter den bohemiska och glamourösa Biba och blir som förtrollad. Hon flyttar snart in i det förfallna huset som Biba och hennes bror Rex delar och sugs in i deras värld med vin, fester och brutna tabun. Det blir en underbar sommar. Men alla somrar har ett slut och i slutet av den här sommaren är två personer döda.
Tio år senare har Karens sommar hunnit ifatt henne. När hon och nioåriga dottern Alice hämtar Rex från fängelset där han tillbringat de tio senaste åren är hon beredd att göra vad som helst för att hålla ihop familjen.”
 
Så – här finns alltså: 
 
a) London (dessutom den biten av stan där jag bodde under sista tiden – flera ställen som nämns känner jag till hur väl som helst, en av gatorna som ofta nämns gick jag över typ… varje dag) 
b) akademia
c) underligt syskonförhållande
d) dekadens
e) psykologisk spänning 
 
– med andra ord fastnade jag ju redan vid baksidestexten. 
 
Och ja, du som har läst To my love som jag pratar om hela tiden förstår kanske att det finns vissa likheter här också. Fast ändå helt annorlunda. 
 
Jag längtade liksom hela tiden efter att få läsa vidare. Jag läste mitt i natten om jag vaknade till, före jobbet, på lunchen, överallt. Helt fantastisk! Och jag ska läsa allt annat av Erin Kelly så fort jag kan –  fast måste ha en liten paus först tror jag. Rekommenderar verkligen Grenar av gift till – tja, de flesta. Här finns nämligen det mesta man kan önska sig. Utom poliser – det hade behövts lite fler poliser. 
 
Originaltiteln är The Poison Tree, taget från William Blakes dikt. Läs gärna den också. Och så har den blivit TV-serie också! Jag har inte sett den ännu, men jobbar på det. 

2015: 213 – Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran

Förvarning: Detta kommer att bli den mest snodda recensionen i denna bloggs historia. Först kommer en baksidestext. Sedan en länk till en annan recension. Sedan några ord som jag har hittat på alldeles själv. Haha. Dolly Wilde hade förmodligen varit stolt över mig 😉 
 
”Året är 1990. Johanna Morrigan, 14 år, har skämt ut sig så fullständigt på lokal-tv att hon beslutar sig för att det inte är någon idé att vara Johanna längre utan återskapar sig själv som Dolly Wilde – snabbsnackande, hårdkrökande goth-hjälte och femme fatale på heltid! Hon ska rädda sin fattiga bohemiska familj genom att bli författare – som Jo i Unga kvinnor, eller systrarna Brontë – men utan det där med att behöva dö ung.
Vid 16 års ålder röker hon cigaretter, dricker sig full och jobbar för en musiktidning. Hon skriver pornografiska brev till rockstjärnor, har alla sorters sex med alla sorters män och sågar band i recensioner på högst 600 ord.
Men vad händer när Johanna inser att Dolly saknar något alldeles avgörande? Tänk om en låda full med skivor, en vägg full med posters och ett huvud fullt av pocketböcker faktiskt inte räcker för att skapa en tjej?

Konsten att bli tjej är en uppväxtroman i Doc Martens och trasiga strumpbyxor. En rolig, skarp och hjärtskärande berättelse om böcker, ångest, popmusik, socialism, eyeliner och att vilja bli kysst – och om att upptäcka, och uppfinna, sig själv.”

 
Malena Rydells recension i DN säger ungefär allt det jag vill säga, så jag föreslår att man läser den. 
 
För att läsa denna Bildungsroman är nästan berusande. Till dunkande toner av Stone Roses hos John Peel och tittande på Blur som spelar biljard på The Good Mixer. Där man ju varit en gång eller tusen. Och träffat Amy Winehouse på toaletten, för övrigt. Sedan är det väldigt intressant att läsa om arbetarklassen i England post-Thatcher. Jag minns när Thatcher dog och folk hyllade henne till skyarna och man ba’ ÖH, hon var en elak kapitalist. Folk tror fortfarande att hon var något bra och förtjänar hyllningar för att vara Storbritanniens första kvinnliga premiärminister och grejer. Då har man inte sett på nära håll vad hon gjorde med landet, det är ett som är säkert. 
 
Men alltså, LÄS denna. Gör det. Och lyssna på någon lämplig spellista samtidigt, med 90-talsindie och tidig britpop. För den är väldigt bra, även om jag liksom Rydell kan bli lite småtrött på glättigheten här och där. 

2015: 194 – Men mest av allt vill jag hångla med nån av Linda Skugge

Det är ett mysterium att jag aldrig har bloggat om denna förut, för jag har läst den säkert tio gånger sedan bloggen startade. Eller, kanske inte riktigt tio, men inte långt ifrån.
 
Nu är ju detta en samling dagböcker, så man kan inte direkt recensera. Men man kan kommentera! Och det är att åh, vad fint det är, men åh, vad ängsligt och smärtsamt det samtidigt är.
 
Det är dag för dag under de sista åren i gymnasiet, det är au pair-tid i London, det är framför allt arbetet på Ultra med Kristian Luuk, Andres Lokko och Jan Gradvall. Det är namedropping på hög nivå – men kom ihåg att det är dagböcker. 
 
Om vänskap och kärlek och ångest och den där oerhörda pendlingen mellan oerhörd lycka och den mörkaste doom och gloom. Sådär som det är när man är tonåring. 
 
När jag läser sådana här skildringar av gymnasietiden är jag alltid lika glad över att min gymnasieerfarenhet inte alls var sådär hemsk med mobbing och grejer. Jag gick på Schillerska, en ganska liten och väldigt estetisk skola. Alla skötte liksom sig själva. Visst, vi hade ingen sådan där fantastisk klassgemenskap som vissa verkar ha på gymnasiet, men det var liksom ingenting vi önskade oss heller. Vi var så nöjda som det var, mind your own biscuits and life will be gravy, liksom. 
 
Jag blir väldigt musik- och bokinspirerad av Lindas dagböcker. Det är trevligt. 
 
Måste bidra med två citat som jag skrev ner i min Lilla Röda, för de är så fantastiskt kul. Utan att mena att vara det, men jag tror att Linda idag skulle hålla med. 
 
”Jag skapar jobbiga situationer hela tiden. Tänkte till och med äta Digestivekex idag.” 
 
och 
 
”Jag vill faktiskt inte vara ensamstående längre.” 
 
Nitton år gammal. Det är otroligt roligt. Obs – med all due respect för att det naturligtvis inte var det minsta roligt då. Men som sagt, jag tror att Linda nu, med tre fina tjejer och man, också tycker att det är ganska roligt idag. 
 
Dagböckerna behöver för övrigt en Spotifylista. Som så mycket annat av Linda Skugge.