Kategori: 1970-tal

 

Jag lovprisade denna i en Facebookgrupp, och någon kommenterade att den är ju så deprimerande. Och så tänkte inte jag, riktigt. Visst, det är absolut ingen feelgood – långt ifrån – men jag vill ändå inte riktigt säga att den är deprimerande! Men jag kanske inte tog till mig det. 

 

Det är hur som helst sent sjuttiotal. (Detta fattade jag inte riktigt under läsningen, förutom att jag tyckte att det var konstigt att de röker inne och i bilen och sådär, men det finns ju folk som gör det. När jag väl insåg att det var så, när jag lyssnade på Lundströms Bokradio från i lördags, föll ett och annat på plats.) 

 

Maria är gift med Anders, har två barn – Siri och Fredrik – och bor i en mellanstor, mellansvensk stad. Hon jobbar deltid som kartriterska och har just börjat plugga konsthistoria – främst på distans – i Umeå. Men somliga träffar finns på kursen, och det är efter en sådan dag, i en kurskamrats säng, som vi först möter Maria. Man förstår redan i första meningen att det är otrohet som pågår. 

 

För Maria är trött på allt. Hon vill inte vara något av det som förväntas av henne. Så hon flyr, in i studier, alkohol och till slut ganska allvarliga självmordstankar. Tillvaron rämnar, minst sagt. 

 

Och som ni hör är det absolut inget man blir glad av. Men det är så fantastiskt välskrivet och väl övervägt att man blir förtjust ändå. 

 

Sandberg är en av de bästa författarna jag har läst. Alla tycker inte som jag, men för min del är hon mästerlig. 

 

Och nu är det ju förstås extra lägligt, eftersom miniserien just nu går på SVT. Jag har inte sett den – är bortrest med familjen och det har varit annat på TV. Får sträckkolla vid tillfälle, har verkligen sett fram emot att se den och läser nu endast en massa hyllningar på sociala medier, så det passar nog bra att se alla avsnitt på raken till nästa helg, eller något. 

 

Det är som alltid svårt att bedöma memoarer. Men Malin Roos skrev en krönika i Expressen igår, med 10 sidor av Kerstin Thorvall som vi bör omfamna, och det vill jag åtminstone skriva under på. För om hon var något så var det väl remarkabel – och oerhört intressant. 

 

Ett av mina första minnen är när Palme mördades. Jag tycker fortfarande att det är oerhört intressant att läsa om saken. 

 

Och så såg jag nu då att Janne Olssons självbiografi hade kommit på Nextory. Ni vet, han som startade Norrmalmstorgsdramat. Och blev naturligtvis tvungen att läsa. Sträckläsa, faktiskt. Jag läste tills jag somnade med plattan i handen. 

För det är så oerhört intressant, det här att träda in i en värld som man inte vet någonting om, eller har rört sig i överhuvudtaget. Jag jämför det lite med min relativa fascination för Kardashians och Real Housewives och sådant där – det är så långt bort ifrån mig och mitt liv att jag bara måste se och ta in. 

 

Det är sannerligen en annan värld. Janne Olsson har varit kriminell typ jämt. Dessa historier om bankrån, kassaskåpssprängningar, inbrott i guldsmedsbutiker, gömning av pengar på kyrkogårdar… ja, ni förstår. Och sedan själva dramat, då. När han, under permission från anstalt, brôtade in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg 1973 i en väldigt elaborerad kupp för att frita Clark Olofsson från fängelset. 

 

Resten är ju historia. Stockholmssyndromet har blivit ett världsbegrepp, och vi vet att alla klarade sig under omständigheterna väl. Men ändå är det helt oerhört intressant att läsa om. Hjärtat i halsgropen. 

 

Och det är väldigt välskrivet. Man förstår av boken att Olsson har spenderat extremt mycket av sin inlåsta tid med att skriva – jag vet inte om han haft hjälp med denna förstås – men det tror jag faktiskt inte. Och då är han en väldigt skarp skribent, även om det blir en del slang och jargong. 

 

Det har fastställts att han inte är psykopat – jag är inte helt säker på den saken. Vissa bitar är så fullständigt fria från ånger och viljan att sona vad han gjort att det är absurt. Och det måste väl nämnas som intressant att en av hans söner är polis. (En sitter i fängelse på livstid på grund av att han varit med i Bandidos. Smart.) 

 

Hur som helst. Det är en mycket läsvärd bok. Jag trodde nog inte att den skulle vara så bra som den faktiskt är. Numera driver Olsson bilverkstad (eller försäljning, kanske) i Helsingborg. Jojomensan. 

 

Och det är det inte heller. Även om vissa av novellerna är betydligt bättre än andra, om man får säga så. Blev lyckligt överraskad över första berättelsen, Sagan om den fule Manfred, som jag kommer ihåg att vi har läst antingen på mellanstadiet eller högstadiet och som uppenbarligen låg kvar någonstans i minnet. Jag säger bara bryyyylcreeeeeme…! 

 

Vissa är riktiga guldkorn. Bara titeln på Sagan om busschauffören som tänkte att va fan är ju genialisk. Jag får nog plocka upp den där tegelstenen i bokhyllan vid nästa färd uppåt kusten, för jag tycker så mycket om detta. Roligt och tänkvärt och finstämt – allt på en gång. 

 

Ett annat guldkorn som ni kan läsa direkt på nätet är förresten Sagan om Romeo och Julia – om jätten Gluff Gluff som försöker berätta en godnattsaga för sin adoptivson, Tjocka Trollet… 

 

En ganska lös grund, inser jag nu när jag läst boken…! 

 

Eller ja. Bashistorien är densamma, men filmen är helt annorlunda. Vilket kommenteras av författaren i efterordet till denna utgåva, som hon uppdaterat lite grann sedan originalboken kom ut – färre blå byxdressar och sådär – och nu har ungdomarna mobiltelefoner. Ett smart drag, kan jag tänka mig, om man vill få fler att läsa och kunna identifiera sig med karaktärerna – men samtidigt blir det ju lite underligt. Men jag köper det. 

 

I boken kör ungdomarna nämligen på en liten pojke, snarare än en vuxen man. Och kanske kan man inte göra en Hollywood-blockbuster om vållande till ett barns död? 

 

Och där filmen är en slasherfest är boken… inte alls det. Det är mer fokus på karaktärerna och deras känsloliv än att det ska vara så rakt av ruskigt som möjligt. 

 

Och jag älskar twisten! Jag kommer inte ihåg filmen särskilt bra, det är ju nästan 20 år sedan den kom och kanske åtminstone 16 sedan jag såg den, men jag inbillar mig att twisten inte kan ha genomförts så bra på film? Men upplys mig gärna om jag har fel. 

 

Inser just att Johnny Galecki, ni vet, Leonard från The Big Bang Theory, var med i filmen! Kanske måste jag se den igen… 

 

Boken är i alla fall riktigt bra. Kort och koncis men spännande hela vägen. Om man vill läsa mer om författaren kan jag rekommendera det – hennes dotter blev mördad på ett mycket underligt vis och om man tycker om att sätta sig in i mystiska fall är det ett väldigt intressant ett. 

 

Och visst var det det. Det är alltid spännande att läsa förbjudna böcker – särskilt för att de får en att inse precis hur ”uptight” det amerikanska censursamhället är. 

 

Forever handlar först och främst om den första riktiga kärleken, och allt däromkring. Alldeles för racy för amerikanska ungdomar, med andra ord. För… det är inte så himla detaljerat eller tokigt som man skulle kunna ha trott, även om det är svåra skämskuddevarningar lite här och var i boken. Ni som har läst känner väl Ralph. 

 

Jag var inte överförtjust i slutet, men jag gillade boken i stort. Och förmodligen är slutet mer realistiskt än det scenario jag hade hoppats på. 

 

Boken skrevs på 70-talet, och det är bra att det finns ett tillägg av författaren om hur saker och ting har förändrats sedan dess. För den kommer att fortsätta läsas – inget snack om saken.