Kallocain av Karin Boye

 

 
Jag fick Kallocain när jag fyllde arton, eller kanske nitton. Nu har jag äntligen läst den! 
 
Jag älskar Karin Boye – men jag har uppenbarligen bara läst hennes lyrik. Inte för att det är något fel med det, egentligen, men jag är så glad att jag äntligen tog itu med denna! 
 
När jag skrev på Instagram om att jag äntligen var igång fick jag otaliga kommentarer om att en måste komma ihåg att den skrevs före 1984. För mig, som Boye-fan, var det ju uppenbart eftersom jag visste att 1984 kom ut 1948, och Karin Boye herself dog 1940. Men det får en ju inte hänga upp sig på. 
 
Leo Kall lever i ett framtidssamhälle, där regimen har fullständig koll på allt. Han utverkar ett gift, eller ett sorts vaccin, som får människor att tala sanning. På gott eller ont. 
 
Det är så intressant. Så välskrivet, språket är så vackert att man baxnar. Och så sorgligt och skrämmande, på en gång. Helt fantastiskt! Och nu förstår jag varför väninnan Heidi och hennes klasskamrater på Göteborgs Högre Samskola läste denna redan i första årskursen – det är nämligen något som till och med jag vill benämna Stor Litteratur. 
 
Helt otroligt. 
 

 
Boken kan man köpa här eller här, om man vill! Annars finns den som e-bok i en app nära dig. 

2016: 155 – Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang

Jag tycker att jag har sådan otur vad gäller att hugga gamla deckare på loppis – tycker alltid att folk pratar om hur de hittar högvis, men de brukar inte jag göra. Men i lördags när pappa och jag åkte till Väjern hittade jag minsann både en Trenter och en Maria Lang – och inte vilken som helst, utan den allra första! 
 
Puck, fortfarande Ekstedt och ogift, blir bjuden till en akademikerkollegas sommarnöje på en ö i Bergslagen, tillsammans med ett antal andra gäster – det ska umgås, badas, seglas och ätas gott. Den där stilige Einar Bure är också där… såklart. 
 
Det är härligt och idylliskt på alla vis, tills Puck hittar en av de andra gästerna under en gran, stryp av sin egen halsduk. Einar kallar dit sin gamle vän Christer Wijk, och det visar sig snart att alla gästerna är sammanbundna genom olika kärleksförhållanden och andra relationer. 
 
Och det är en utmärkt pusseldeckare, förstås – med en twist som man kanske inte skulle ha förväntat sig ur en bok från slutet av 40-talet. Jag gillade den skarpt och sträckläste, som vanligt med Lang.