Kategori: 1940-tal

 

Två av mina bokcirklar ansökte om att vara med som jury till Sveriges Radios romanpris i år – konkurrensen var stor och vi kom inte med, men när jag fick reda på att vi var med i racet kände jag att det kunde ju vara bra att läsa några av böckerna i förtid, i alla fall, så det inte blir panik om vi nu blir utvalda. En av årets titlar är Agneta Pleijels Doften av en man – men ska jag läsa den måste jag ju läsa den som kommer före, vilket alltså är Spådomen: en flickas memoarer.  

Boken finns att köpa här eller här! 

 

På baksidan till denna fantastiska samling står det: 

 

 

 

 

 

Jag har insett att jag nog inte läst någon av Muminböckerna som barn. Visst är det konstigt! Eller jo – Vem ska trösta Knyttet? fanns på förskolan, om den räknas. Men jag har liksom insett under åren att de ”riktiga” böckerna har jag faktiskt inte läst – och då är det väl dags, eller hur? 

 

Jag började såklart med första boken, där inte ens Mumin nämns i titeln – Småtrollen och den stora översvämningen. Mumintrollet och hans föräldrar får heta Mumin i texten, men i titeln trodde förlaget att det skulle låta för konstigt. 

 

Oerhört söt berättelse, förstås, om Mumintrollet och Muminmamman som ger sig ut för att leta upp Muminpappan som har försvunnit under sin resa på jakt efter ett hus där de kan bo under vintern. En stor översvämning har dragit in, och det måste vara den som tagit honom. De träffar på flera varelser under färden, några snälla och några mindre snälla, och det blir en riktigt rafflande resa! Som naturligtvis slutar lyckligt – i Mumindalen, i det perfekta huset. 

 

Trots att jag inte läst böckerna känner jag ju till flera av figurerna som komma skall, och nu ska det bli riktigt spännande att fortsätta läsa och lära känna dem på riktigt. 

 

 

Dags att knyta ihop Stad-serien – och ännu en gång, åh vad jag är glad att jag läst dem! Denna sista lyssnade jag på i sin helhet – Helge Skoog gör ett helt fantastiskt jobb. (Jag önskar bara att de ville spela in hela Balderson-serien också, det har bara blivit tre hittills.) 

 

Henning och Lottens ättlingar har spridit ut sig, och det har även Stockholm gjort. Det är 1945 när Stad i världen tar sin början – efterkrigstid, förstås – men när boken når sitt slut är det 1968, och Stockholm är en rik stad. Kontrasterna mot början av serien är oerhörda och det är så fantastiskt att ha följt med ända från början. Jag ska dock villigt erkänna att jag blev lite förvirrad kring alla personer här och där – som tur är gick det att hitta en sammanfattning på nätet som redde ut det hela. 

 

Otrolig skildring av hur Sverige byggts upp, såväl rent bokstavligt som politiskt och ideologiskt. Denna svit är bättre än någon historiebok jag kan tänka mig. Makalöst! 

 

 

Till efterkrigstidens Krokom, strax utanför Östersund, kommer den unga tyska kvinnan Uli Hartmann med tåget. Hon har på sig en kappa som hon stulit av sin gamla arbetsgivare i Malmö, och en hel packe brev. Alla breven kommer från en Elsa Pettersson som ska finnas någonstans i Krokom, och alla breven är adresserade till Ulis älskade Hansi, som rapporterats död som desertör i Norge under kriget. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

 

 

Jag trodde att jag hade läst denna förut, fast under ett annat namn – men det visar sig att det var en annan Agatha Christie som innefattar cyankalium och champagne jag tänkte på. My bad! De bytte ju namn på en hel del titlar från utgåva till utgåva förr och ja, jag trodde inte att riktigt samma modus operandi skulle förekomma i två stycken. Men jodå! 

 

Här är varken Miss Marple eller Hercule Poirot inblandade, utan den räknas som en av Överste Race-romanerna – han spelar dock ingen större roll egentligen, men det var en trevlig bekantskap! Det är tydligen han som är ”huvudperson” i Döden på Nilen också, som jag ännu inte läst. 

 

För ett år sedan, på Alla Helgons Dag, satte sig sju personer ner för att äta middag på The Luxembourg, en tjusig restaurang i London. En av de sju kom inte från bordet levande – man tror att den unga, vackra Rosemary Barton begick självmord på grund av depression efter en influensa. (Alltså va?) Hennes yngre syster Iris ärver hela förmögenheten som Rosemary i sin tur ärvt av en farbror. Rosemarys änkeman George är förstås förkrossad – och han tror inte att det var självmord. 

 

Därför sammankallar han till ännu en middag, exakt ett år senare, med en helt egen agenda och plan. Men kommer det verkligen att fungera? Kommer han att få reda på sanningen? 

 

Spännande hela vägen – med en tydlig Christie-touch och en ganska rolig ordlek som jag inte kom på förrän i efterhand… det är så befriande att läsa dessa gamla deckare tycker jag, utan en massa poliser och mobiltelefoner. Blir nu mycket sugen på att läsa mer Christie under min sista semestervecka! 

 

 

Boken verkar inte finnas i tryck på svenska just nu – min kom från en loppis – men den engelska utgåvan av Sparkling Cyanide finns att köpa här eller här! 

 

 

Detta är en gammal storfavorit från barndomen – en grön, inbunden bok som jag tror var pappas då det begav sig. Men det är nog i alla fall tjugofem år sedan sist – och nu fick jag för mig att jag ville läsa den på engelska. Så märkligt det blev! Alla underliga hittepånamn är ju helt annorlunda på engelska, såklart, och det tog tid att komma på vad de hette ”egentligen”, Fröken Tjatlund och Major Rytter och de andra. Jag tror att jag kommer att kryssa ”handlar om att resa” i Sommarbingo 2017, för det kan man lugnt säga att de gör. 

 

 

Boken börjar på ett ganska sansat sätt – Major Rytter ska ut på en lång resa, och hans döttrar Dina och Dorinda vill hjälpa honom att packa. De ställer till det lite grann, och Major Rytter påminner dem om att när det ser ut som om det är en vind på månen så finns risken att den blåser in i småflickors hjärtan och gör dem elaka i ett helt år. Därför är det extra viktigt att de uppför sig ordentligt medan han är borta. 

 

 

Och de försöker. Åh, vad de försöker. Men det går inte sådär sjusärdeles bra – och innan vi vet ordet av kastas vi in i en helt vansinnig historia, med guldpumor och silverfalkar, musiklärare och häxor och en lång resa till Bombardiet, där majoren själv befinner sig… 

 

 

Rafflande och fantastiskt  – och riktigt spännande! Jag läste ut den mitt i en varm och sömnlös natt och hade riktig hjärtklappning när det var färdigt 😉 

 

 

 

 

Samlingen med Williams pjäser som inleddes med Katt på hett plåttak och fortsatte med Glasmenageriet avslutas med Linje Lusta, eller A Streetcar Named Desire. Detta var min stora favorit bland pjäserna när jag pluggade, och det är det fortfarande. 

 

Lite kuriosa – när jag gick på högstadiet, alltså innan internet och google var vid gemene mans fingertopp, läste jag Namedropper av Emma Forrest. Jag ska inte gå in för djupt på vad den handlar om, men en viktig person är en kille som spelar under artistnamnet ”The Kindness of Strangers” vilket kommer från ett citat ur just Linje Lusta – ”I’ve always depended on the kindness of strangers”. Men det visste ju inte jag förrän jag läste pjäsen och äntligen klack det till! Och nu klack det till igen under läsningen, för allting kom jag faktiskt inte ihåg. 

 

Vi är ännu en gång i New Orleans, i en sliten del av staden. Här bor Stella och Stanley Kowalski, och hit kommer Stellas storasyster Blanche Dubois, efter att hon förlorat plantagen som systrarna är uppvuxna på. Blanche har minst sagt nerverna på utsidan, kombinerat med alkoholproblem och någon form av PTSD efter att ha blivit änka i mycket unga år. 

 

Under perioden som Blanche bor hos Stanley och Stella träffar hon Mitch på ett av Stanleys pokerpartyn. Tiden går och relationerna blir än mer komplicerade och det är massor av dålig stämning och livslögner, precis som i de andra pjäserna. Denna har något mer än de andra, för mig – det är en sådan oerhörd passion och energi i pjäsen, det går inte att sluta lyssna. 

 

Även denna har filmatiserats, 1951 med Marlon Brando och Vivien Leigh – jag har inte sett den men vill gärna. En bit ur den är ju mycket berömd, när Stanley ropar på Stella – men det vore kul att se hela! 

 

 

Jättehemligt finns att köpa här och Världshemligt finns här! 

 

Ni minns att vi pratade om livslögner och Tennessee Williams igår? Det ska vi göra igen. 

 

Man tror att denna pjäs är baserade på Williams egen, dysfunktionella familj – och det var Glasmenageriet som gjorde honom riktigt berömd. Plågsamt, men briljant! 

 

Pjäsen introduceras av sonen i familjen, Tom – han berättar att den är baserad på hans mors och systers minnen, och att det kanske inte alls var riktigt detta som hände. 

 

Amanda är modern i familjen – en före detta debutant som blivit lämnad av sin make. Hon bor i en trång liten lägenhet i St. Louis med sonen Tom och den neurotiska dottern Laura (som är ägare till själva glasmenageriet, en samling små prydnadsdjur i glas som hon spenderar massor av tid på att polera), och är fullständigt besatt av att hitta en friare åt Laura. Tom å andra sidan arbetar på skofabrik och försöker bli författare – men han spenderar större delen av sin tid på bio. En kväll bjuder han med sig en kollega, Jim, hem – Amanda blir eld och lågor och tänker att nu kommer äntligen friaren! Så blir det förstås inte – Laura inser att Jim är killen hon var intresserad av i high school, och drabbas av en enorm blyghet, såpass att hon går till sängs. 

 

Så ja, ni hör. Dålig stämning här med! Men briljant och sorgligt – jag skulle gärna vilja se den på scen och hoppas få chansen att göra det någon gång!