Författare: Annzah

it’s lördag!

Såhär glad och rufsig och osminkad är jag en lördagsmorgon. Ja, varför inte! Jag mådde inte helt hundra igår så vi gjorde inte så mycket på dagen, sov länge och David gick och kikade på Domkyrkan men det var så tråkigt väder ändå. Piggnade till på kvällen och då gick vi och handlade veganmat, lagade en lååååångkokt tomatsås med massa riven morot i med spaghetti, spelade Trivial Pursuit (jag förlorade med en hårsmån, missnöjd!), spelade gitarr och sjöng lite, drack lågalkoholvin (jättegott, något med en val på etiketten) och umgicks i största allmänhet. Tror dock inte vi somnade förrän framåt femsnåret imorse så jag är lite sömnig.
Klarade dock Melodikrysset med gott resultat, det trodde jag inte, så virrig som jag blir av det jäkla Lamotriginet. Lösning kommer strax! Men först måste jag förevisa mitt hysteriska blåmärke på handen efter det pyttelilla sticket jag fick i handen i måndags, hur kan det gå till?
Okej, dålig bild men ni ser nog. ser inte riktigt klokt ut!

vägkrogsmiddag

Nej, jag har alltså inte ätit på vägkrog, men idag kunde jag bara inte motstå att öppna den där pyttipannan som har bott i min frys i flera månader. Tyvärr messade jag upp de stekta äggen. Smörgåsgurka och chilisås till. Mmm!

Detta är för övrigt inte vad jag skulle bjuda på i Halv åtta hos mig, om någon gjorde den associationen från förra inlägget…!

papa was a rodeo

Det gick bra igår, eller ja, under omständigheterna. Prova själv att sova halvsittande på rygg på en äcklig brits med papper på och en landstingsfilt medan en tant sitter i hörnet och observerar, samt smäller på strobelampor lite när hon tycker att det passar. Just det, och du har 24 elektroder inkletade i håret också. Otroligt bekvämt. Inte.

Men det hände andra bra saker, Coop-killen ringde och jag ska börja imorgon (skulle varit idag men det körde ihop sig), hade en bra telefonintervju med HP och fick min trasiga strömbrytare ordnad. Inget ont som inte har något gott med sig, eller vad heter det?

Det var tur i oturen att det inte blev jobb idag tror jag för jag mår inte alls särskilt bra. Trött, lite yr och dunkande huvudvärk och konstiga ”drömmar” så fort jag stänger ögonen, jag antar att det har något med medicinen att göra. Men bra att jag får vila lite idag. David kommer ikväll så jag får väl försöka göra lägenheten lite mer presentabel också. Alltså, det är helt okej men jag kanske skulle åtminstone plocka fram lakan och köra dammsugaren runt något varv. Om jag orkar. Jag måste lyssna på kroppen nu och just nu vill den vara till sängs med endast kortare utflykter. Det får väl vara så då.

Läser en tråd på ett forum om vad man skulle servera om man skulle host-a en Halv åtta hos mig-kväll… intressant, jag har nog funderat på det förut men ska göra det igen.

Vad skulle du servera?

to boldly go…

Vad jag gör uppe klockan tre? Jo,  jag ska sova på beställning om 4½ timme och fick bara sova halva min normala dygnsvila. Vilket jag hade räknat ut ganska minutiöst tills mamma kom och förklarade vad klockan var (vilket jag redan visste och artigt hade avsagt mig då jag faktiskt föredrar att vakna till en väckarklocka) och då var det väl lika bra att gå upp då. Får se hur det känns om en halvtimme. Det sista jag vill ha är en favorit i repris av måndagens débâcle.

Hur jag mår? Tja. Jag har sannerligen mått bättre. Det enda jag kan jämföra denna smärtan med är en riktig influensa, en sån där som gör att man bara inte kan existera i normalt tillstånd. Men jag petade i mig en liten konkoktion av värktabletter igår så nu har (peppar, peppar) den där huggande värken som får mig att pipa rakt ut lugnat ner sig en smula. Muskel- och blåmärkesontet sitter där det sitter. Nu är det såpass skojigt att jag inte kan rynka pannan utan att bli tårögd, inte sitta ner utan att korrigera ställningen väldigt noggrant, inte lyfta armbågen över axeln, inte hosta utan att bli tårögd, inte höja rösten eller skratta för vigoröst, inte vrida nacken mer än 45 grader utan våld. Typ så. Ja, det är hemskt irriterande, men jag tackar någon med makt för att händerna uppför sig (halva vänstern är blå men det hindrar inte rörelse och datorsittning för då hade jag tappat fattningen) och likaså fötterna vid promenad.

Jag tog en promenad igår förresten, hälsade på farmor och farfar på kyrkogården, tog bussen ner till torget för jag tänkte skaffa mig ett lånekort på bibban som jag inte kunde hitta för det låg balettsalar där Backa Bibliotek SKA ligga och på Kulturhuset vägrade de svara på min fråga eftersom det var ”lunchstängt” men de stod tre pers och häckade i receptionen. Kom hem och googlade och hittade naturligtvis bibban. Inne på gamla soc-kontoret. Tja, där ser man. Jag får gå upp till Högsbo-varianten någon dag när jag rättar till mig. Hur som helst promenerade jag hem också så det blev någon sammanlagd timme vilket var jätteskönt. Det är ju ganska likt träningsvärk det här, och detta är det längsta avbrott jag har haft från Friskis sedan jag började om i somras, så jag behövde verkligen komma ut och röra på mig lite grann. Och det ÄR ju sant att träning är det enda som biter på träningsvärk.

Anyway. Får skjuts med min dyra moder till Sahlgrenska, sover förhoppningsvis bra och fort så jag får komma hem, kolla posten, vattna fönsterträna, dammsuga, måla om naglarna och vad mer jag nu ska hitta på. David kommer imorgon vilket ska bli jätteroligt, men tajmingen är allt annat än exceptionell. Det är tur att han redan vet att jag inte har några pengar att leka med för han är garanterat inte inställd på några hysteriska utsvävningar ändå. Det blir promenader, saker man kan göra gratis (ja, med ett Västtrafik-kort då) och kanske eett och annat gratismuseum. Inga konstigheter.

Det roligaste är väl att vi måste hålla besöket hemligt för ett par petiga små petnissar i Manchester även om det inte är några konstigheter där heller egentligen. Men det är ganska roligt att folk över trettio kan vara så långsinta över något som verkligen egentligen aldrig hände.

Just det ja, och jag har en telefonintervju i eftermiddag. Håll tummar och tår please!

pyttelite mer gnäll

Det suger SÅ hårt att vara jättehungrig och ha bitit sönder tungan. Igår tog det trekvart för mig att peta i mig en barnportion (ungefär – möjligen till och med mindre) spaghetti och köttfärssås.

Och nu är jag så sugen på kesomackor att jag håller på att förgås!

Just nu är det supermysigt att vara hos mamma och pappa men det kommer väl att bli lite skönt att komma hem till mig imorgon också 🙂 Det handlar ju faktiskt bara om två nätter, men med allt som hände igår känns det som en mindre evighet.

Jaja. Om det slutar regna kanske jag tar en promenad till torget, men annars har jag nya avsnitt av Desperate Housewives, Two and a Half Men och How I Met your Mother att underhålla mig med idag. Ja, och tvätta bort klisterkladd från armar, händer, armveck och hela bålen (EKG-kladd och tejpkladd), det blir nog skoj!

ursäkta radio silence

Har haft en till vända på sjukan. Två ambulansfärder på nästan exakt två månader, what are the chances? Blev till och med inlagd igår men nu är jag hos mamma och pappa med medicin och allt är väl så bra som det kan vara, förutom att jag är blåslagen över praktiskt taget hela kroppen, sönderstucken och har ont i var-end-a muskel som jag kan komma på att jag har.

Kom hit på söndag eftermiddag och allt hände måndag morgon vid 05.00 – jag hade inte kunnat sova på hela natten och känt mig lite konstig men inte så farligt. Next thing I know så står jag i badrummet och försöker vika ihop blodiga handdukar med två ambulanssjuksköterskor försöker få vettiga ord ur mig. Sjukt obehagligt. Blodet var bara för att jag bitit mig i tungan och det blöder ju så groteskt i munnen, så det var egentligen ingen fara med den saken, men jag hade fått något sorts krampanfall igen och förmodligen ramlat rakt av toaletten för jag var bara halvt påklädd när mamma hittade mig till förrsta början, och förmodligen landat med en bok i käften för den var nerblodad på ett lite underligt sätt.
Men sen så, när jag skulle hitta mitt pass och allt vad det var och jag och pappa hade kommit in ambulansen så var jag som vanligt igen, om än lite skärrad.
Väl inne så blev jag inskriven, kollad och de tog blodsocker (något högt men inte anmärkningsvärt), blodtryck, puls (konstant något hög men jag var lite… skärrad), syresättning, fyra rör med blod till och reflexer och stroke-tester och MRSA-tester och fan och hans mormor. Men allt var bra. Skönt. Det är ju faktiskt sånt man inte har en susning om, jag menar, hur skulle jag veta ifall det var något konstigt med mina njurar eller blodfetter eller blodkroppar? Det vet man ju faktiskt inte. Sedan skickade jag hem mamma och pappa för att rätta till sig lite och få ta en kopp kaffe i lugn och ro, det var ju ingen fara med mig.
Och så fick jag träffa maaaaassor av sköterskor och läkare, klä ut mig i en jätteful sjukhusskjorta som inte passade alls och gå och lägga mig. Klockan sju på morgonen eller så. Det kändes lite underligt. Tjejen i sängen bredvid mig hade haft samma sak men hade väntat sedan i lördags på att träffa neurologen, helt knasigt.
Hur som helst så är det nog så att detta var ett liknande anfall som det jag fick i maj, men denna gången utlöst av stress, sömnbrist och mer stress. Det kanske låter jätteskönt att vara arbetslös. Det är det INTE. Jag är mer stressad nu än jag var när jag jobbade dubbeltid och försökte ha ett fint hem med en slarvpelle. Haha.
Aaaanyway. Frukosten var riktigt god! Havregrynsgröt med äppelmos, mjuk macka med prickig korv och ost, hård macka med smör, kaffe, mjölk och apelsinjuice. Helt acceptabelt. Sedan pratade jag med fjorton miljoner undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och annat ty och väsen. Alla var ganska överens om att det inte var någon större fara på taket och att jag skulle träffa neurologöverläkaren men sen kunde jag nog få åka hem. Och jag var så trött, så trött men prova att sova i en sjukhussäng med kuddar inklädda i plast och inget riktigt täcke, bara lakan och någon sorts hästfilt.
Jaja. Ner till neurologen fick jag promenera själv, prisa gud. Jag hade inte gått längre än till toaletten på hela dagen sedan jag gick ut till ambulansen, det var sjukt skönt att få sträcka lite på sig. Och han var kanontrevlig och skrev ut lite mediciner och folsyra, och sedan gick jag upp till avdelningen igen för lunchdags (biff Lindström, potatis, sås, äppeljuice, helt okej, jag var imponerad även om jag inte hade någon större aptit), läste ungefär tolvtusen tidningar och sedan kom mamma och pappa och tog med mig hem. Tja, så spännande var det!
Och väl hemma, middag och tidigt i säng. Återbesök (fast hos Sahlgrenskas neurofys) imorgon så jag bestämde mig för att stanna här idag och inatt också (skulle åkt hem med pappa vid lunch). Delvis känns det lite extra tryggt och skönt i gamla flickrummet, delvis är det fruktansvärt kasst väder och jag har ingen lust att gå utanför dörren, och delvis så kan jag få skjuts till besöket imorgon (som är klockan 07:30) istället för att behöva ge mig ut i kollektivtrafiken utan särskilt mycket sömn. Och så blir jag matad och ompysslad lite grann. Det är aldrig fy skam! Det är inte SÅ ofta som mina föräldrar föreslår att jag ska gå och lägga mig igen…!
Det är dessutom verkligen inte klokt hur ont jag har i musklerna! Leder, händer och sådär är okej förutom att jag är blå där de stack mig i vänster hand, men allt annat! Nacke och hals, armar (särskilt ”bakarmarna”, aaaaj!), bröstmuskler, ryggen, rumpan är inte farligt kände jag nu men ljumskar, höftböjarsenan och benen, det känns som om jag sprungit ett maraton. I gengäld är jag inte så blåslagen på benen, bara ett enda litet märke på ena knät. Armarna, huvudet (när hade man sist bulor i huvudet?! Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag höll på att få horn för jag har två stora bubblor i pannan, och ett rejält gäng i bakhuvudet) och så ena axeln (?) är värst. Det är otroligt att jag faktiskt inte skadade mig grövre, man är tuffare än man tror.
Okej, förlåt tjatet 🙂 Tror att jag behövde få ut mig allting bara. Snart tillbaka med vanliga inlägg skulle jag tro!
Kram till alla och tack för att ni ”lyssnade”.
Och förresten, världens största vackra ros till ambulanssjuksköterskorna och de söta sköterskorna på MAVA (Medicinsk Akutvårdsavdelning, där man hamnar efter själva akutintaget), särskilt Magnus (som mamma identifiera hade Blåvittkalsonger på sig. Bra karl!). Och till mor och far förstås. Vad glad jag är att jag hade sällskap, jag hade blivit fruktansvärt rädd om jag vaknat så nästan i trance och varit ensam. Men nu har jag fått medicin och mycket mer än så kan jag väl inte önska mig just nu.
PS: Medicinen används även mot bipolära depressiva skov. Det kan bli intressant på maniska mig! 😉

melodikrysset 41 – 2011

Det var inte helt lätt idag! Särskilt inte som Vackra Lundensiskan och Stilige Kusinen saknades under lösningen, men Käcke Klasskamraten fanns åtminstone till pass.

L9 till att börja med kunde jag gissa mig till men hade egentligen inte en susning om att det handlade om HAJEN. Jaja, gissningen var uppenbarligen korrekt. Jag har aldrig sett filmen och har därmed handikapp.

Fick en ledtråd av Käcke Klasskamraten till L1, och även om det tog sin lilla tid att lista ut det så blev det förstås FEELGOOD. Allt jag kom på var på svenska och därmed värdelöst. Ledtråden jag fick var ”må bra” och allt jag kom på var typ FREDSONT. Fail, med andra ord.

V8 halkade jag rätt på utan att egentligen veta, ONEDINLINJEN. Har aldrig sett den men det klickade och var uppenbarligen rätt.

På V8 och L13 blev det lite krångligt men ännu en gång dök Käcke Klasskamraten in med OH LAURA, tipset jag fick var något med en karaktär i Lilla huset på prärien. Hörde inte Eldemans ledtråd men annars hade jag nog klarat den.

Och så L3 som naturligtvis var AQUA.

V7 hade jag inte en aning om, men Klasskamraten tipsade om att ”far och son är spanjorer”. Frågan gällde förnamnet på sonen ifråga och det kunde jag ju fixa med ledtråden. ENRIQUE med andra ord.

På V16 fick vi höra den fantastiske PLURA Jonsson sjunga Den hon vill ha. Jag älskar Plura av hela mitt hjärta. Och på L4 fick vi därmed in SÅ, som i Så mycket bättre. Kanon.

Och så V15, där det handlade om Charlotte Perrelli, eller om hon hette Nilsson då, och Tusen och en natt. EN passar in på V15. En av de roligaste kvällarna i hela mitt liv involverar Tusen och en natt, i Amsterdam på världens underligaste gaybar. Win.

På V15 passar ÅSA in väl. Det är Åsa Jinder som sjunger sin vackra sång Som en sommarvind.

Under V14 och L12 kom Lill Lindfors underbara inspelning av DU är DEN ende in. Ljuvligt vacker.

Alla har väl hört och sjungit Fjäriln vingad syns på Haga av älskade Carl Michael Bellman. Och  vilken samlng kommer den ur? Jojomensan, FREDMANS sånger.

Och så till slut, singularformen av klädesplagget som nämns i Cornelis Vreeswijks version av Somliga går med trasiga SKOr.)

om bristande resonemang

Sedan jag skaffade ICA-kort någon gång på försommaren då ICA är min lokala butik och jag tänkte why not, har jag varje månad fått en rabattcheck samt rabattkuponger på olika varor. Varje månad har det stått att de inte kan identifiera varor jag köper ofta och därför gissat lite hej vilt antar jag och därmed har jag fått väldigt underliga rabatter på saker som välling, barnmat och tvättmedel. Med andra ord varor som jag aldrig har köpt där – eller jo, tvättmedel har jag nog köpt nån gång i krissituation.

Nu kom just månadens Buffétidning med rabattkuponger och bonuscheck (vanligtvis får jag 50:-, nu fick jag bara 25:-, men jag klagar inte, det är typ betalning för allt jag behöver handla denna veckan), och såhär såg det ut då de tydligen har identifierat vad jag brukar handla…

Bacon – har jag kanske köpt två gånger på ett halvår när det har varit 3-för-15:-drive. Men okej, svenskt bacon är gott.

Grönsakskonserv på burk tyckte jag var roligt – är inte konserver alltid på burk? Men javisst, jag har ju en mindre besatthet av gröna bönor på burk och likaså konserverade champinjoner.

Färskost, jotack, jag är ett stort fan av ICAs pepparrotsfärskost, men inte har jag köpt den mer än kanske två gånger på ett halvår heller.

Och fryst pizza? Ja, en gång har jag köpt med mig en när jag var i desperat behov av ätning och det snabbt! och en god väninna på ett forum predikat om att ICAs mozzarellapizza är jättegod. Och det var den väl, men jag kan ändå inte säga att det är något jag plockar på mig ”ofta”.

Men inte kan man säga att någon av dessa varor, förutom möjligen grönsakskonserverna då, det har kanske hänt varannan vecka eller så att jag plockar upp en burk haricots verts eller sparris eller bönor, är något jag köper ”ofta”? Är det något jag köper ofta så är det tomater, mjölk, oliver, ägg och lök. Lite köttfärs då och då, möjligen potatis och en och annan falukorv när de är billiga… men bacon, fryspizza och färskost känns inte som världens mest relevanta rabatter.

Jag föreslår en förslagslåda i ICAs vestibul där man kan berätta vad man kan tänkas vilja ha rabatt på. C’est tout.

itchy footsies

Jag vill resa igen. Jag vill tillbaks till New York och Amsterdam, och Malta och Gozo också. Och Frankrike. Jag och Fredde pratade om franskan häromdagen (gick båda i särskild franskinriktad klass på gymnasiet, dock inte samma) och hur lätt det har varit att tappa den fast man verkligen vill ha den kvar! Min lösning är att vi ska gå en kvällskurs nästa höst när han är klar med studierna och sedan rymma till Provence en månad sommaren därpå och ta de much coveted körkorten i någon liten håla utan rondell och trafikljus, äta väldigt mycket ost och dricka lokalproducerat vin rouge. Det låter väl som en plan?

Detta var en ”small pastrami sandwich” på en kosher deli ganska nära Grand Central Station. Tja.

Och inte var Malta helt oävet heller. Detta var utsikten från vårt hotellrum.

Pizza på Gozo, grannön. En av de godaste måltider jag någonsin ätit. Ett glas vin kostade en euro och pizzan fyra, med utsikt över den vackraste bukt jag sett i hela mitt liv tror jag.

Och så vill jag förstås åka till Los Angeles och hälsa på Linda, jag vill åka till Italien och hälsa på Mauro, jag vill till Grekland och se Parthenon och Akropolis och äta rysligt god mat, jag vill åka till Kanarieöarna nån gång och se what all the fuss is about, och likaså Mallorca antar jag. Jag vill till Sicilien (ja, också Italien, I know) och äta mat med massa citron i och lära mig ett och annat om maffian. Jag vill återse vackra, vackra Wales, särskilt Beddgelert och Snowdonia, jag vill naturligtvis hälsa på i London och träffa alla underbara vänner igen, saknar Karin, Cicci, Vivi, Lana, Lina, Helena, Tom, Adrian, Karine, Vinod, Maysa, Daniel, Alex W, Laura, Marie, Chris och så många fler att jag inte ens kan börja skriva ut alla namn, så det gör ont, och likaså en repa till Manchester och träffa Alex C (eller Alex P egentligen men han avskyr sitt efternamn och använder sitt mellannamn som efternamn haha), Sarah, David, Thom, Rob, Louise och alla andra gamla rävar. Och Cambridge ska vi inte tala om. Om jag skulle drabbas av något underligt slaganfall och vilja flytta tillbaka till England skulle Cambridge garanterat stå högst på önskelistan, det är en underbar stad. Söndagsmorgnarna när Andy spelade rugby och jag promenerade och varenda kyrkklocka i hela stan ringde (det finns 31 colleges och alla har sina egna kapell, plus de vanliga kyrkorna då) var magiska. Och ljuvliga Lake District. Bowness-on-Windermere är en av de vackraste orter jag någonsin varit i. Det skadar förstås inte att det finns en gigantisk Lakeland-butik där heller 😉 Och Guildford med förstås. Fantastiskt mysig stad. Här är ett motiv från trädgården på puben med det skojiga namnet The Weyside. Ja, det är floden Wey som flyter förbi.

Alex W och Marie på The Maypole in Cambridge. En ypperligt representativ bild 😀

Lake Windermere.

Ett gammalt ånglokståg i Beddgellert. Det luktade ljuvligt om ångan.

Också Beddgelert.

Visst är det vackert?

Och Australien förstås. Att få komma till Melbourne och Castlemaine och träffa Nic, Laura och Seb igen hade varit helt underbart. Och att se Sydney Harbour med egna ögon, och att åka till Brisbane och träffa Nic MacB åter, Nya Zeeland och hälsa på Toni i sitt nya hus, och Sarah om hon är där, och Danny och Steven förstås.

Och Heather i Dallas och Tim i upstate New York, och Heather i Ohio och Jena och Jennie (när hon väl kommer dit) i Wisconsin för att se den ”andra delen” av USA.

Och Skottland. Särskilt Edinburgh men även Glasgow och landsbygden. Pappa är sugen på att åka och kika på lite whiskydistellerier och St Andrews förstås, så det kanske kan vara något. Mamma har tydligen fått för sig att hon vill åka till Aberdeen, fråga mig inte varför, så vi kanske kan sammanställa nån sorts familjetripp.

Och älskade Köpenhamn förstås! Det kanske skulle kännas lite konstigt att komma dit nu efter förra besökets äventyr, men jag tror inte det faktiskt.

Ljuvliga Nyhavn.

Och London är inte helt oävet heller.

Och i den ändan av världen vill jag ju komma till Lund och hälsa på Maja förstås. Tänk, vi har pratat nästan dagligen i 9 år men bara träffats en enda. Hon vet nog mer om mig än någon annan i hela världen. Det är ganska fantastiskt.

Lite Wanderlust kanske, ja?