Författare: Annzah

Jag brukar inte gråta till How I met your mother, men detta avsnittet var ju bara för sött. 

 

Vem tror ni att mamman är? Allt vi vet är ju att hon var rumskamrat med den otroligt söta flickan som Ted dejtade och som jag inte minns namnet på, att vi inte har sett henne tidigare och att hon var på samma St Patrick’s Day-kalas som Ted för ungefär en miljon år sedan. 

 

Folk hänger upp sig på att Ted kallar Lily, Marshall, Barney och Robin för ”aunt” och ”uncle” , men jag tror att det handlar mer om prefix man kan sätta på vänner som vuxen inför barn. Jag vet inte hur många av mina farmors polare som jag kallade tant och farbror som barn – det behöver ju inte vara moster/faster och morbror/farbror. 

 

Många tror att det handlar om Barneys styvsyster. Jag är ganska övertygad om att det inte stämmer, men det vore ju rätt typiskt mig att ha totalt fel där och överbevisad blir jag ganska ofta just för att jag tänker mig vara så himla säker på saker och ting. Ibland i alla fall… 

Bra saker idag: 

 

– på tisdag ska jag på intervju för det jobb som verkar mest intressant av de jag varit på möten om. Kul! Dock ligger det fruktansvärt illa till rent logistikmässigt, men det måste gå att lösa det på något vis utan att behöva gå i 20 minuter på motorvägen. 

– ny tid hos psykologen har ramlat in

– har blivit ”antagen” till två seminarier med Unionen gällande tjänstepension och liknande, ett är ett ”kvällsfikamöte” och ett en lunchgrej, båda på trevliga hotell, sånt gillar jag ibland

– telefongrejen har blivit löst och den kommer att ramla in i brevlådan istället

– har sett Kvarteret Skatan för första gången någonsin och höll på att skratta ihjäl mig

 

Dålig sak idag: 

 

– ikväll måste jag gå på ett möte i församlingshemmet om nya bostadsrättsföreningen här i huset. Det är kallt och dimmigt och jag har ingen lust att gå dit, samt att jag kommer att somna efter fem minuter. 

 

Men de bra sakerna uppväger förstås! 

Ja. För ett par veckor sedan upptäckte jag att jag hade rivmärken på ryggen. Uppenbarligen hade jag åsamkat dem själv i sömnen eller något, men de satt liksom på skulderbladet och dit når man ju inte direkt utan ansträngning. 

 

Nu upptäckte jag att jag uppenbarligen attackerat mig själv i sömnen inatt också, kolla min arm (i en askonstig vinkel)!

 

Vaken nu utan anledning? Jajamensan. Men det är liksom lika bra att vara vaken för om dryga två timmar ska jag ge mig iväg och köpa min telefon (wheeeee!) och somnar jag om så blir jag nog bara tröttare. Så vi struntar i det. Präkt-Stina kom hit en sväng och tog ut en torskrygg ur frysen (det låter så äckligt, torskrygg och ryggbiff, fy!), jag har färsk sparris och hittade Grönsaker perfekta till pasta i min Icabutik häromdagen, så jag tror att det blir något gott med grönsaksbädd till middag ikväll. Någon tipsade mig om att bacon är gott till just torsk, så jag får kolla om jag har några skivor sådant med. 

 

Åsså resten av den där trevliga vita Riojan. Det tror jag blir bra. 

 

Och kanske en kall sås med lite kick i. 

 

Någon undrade varför Präkt-Stina heter just Stina, och det finns inget svar på den frågan. Det var väl det första namnet som dök upp i huvudet helt enkelt och har definitivt ingenting att göra med de Stinor jag känner i verkliga livet. Det låter roligt bara. 

 

Nä, nu går jag och kokar kaffe och funderar på lite frukost. Jag sover numera som ett barn och har aptit som jag vet inte vad. Men det är bara bra. Särskilt nu när jag tränar liksom. Får aldrig, aldrig ha en period som den jag hade på vårvintern 2011, det är ett som är säkert. Men det kan vi prata om en annan gång. 

 

Ha en fin dag, kära ni! 

Bloggar för mycket idag? Kanske det. Är lite halvsjuk, inte sjuk nog att vara sjuk-sjuk och ligga till sängs, men inte riktigt frisk nog för att ge mig ut på äventyr. Fast jag får väl gå och handla lite om ett tag. 

 

Hur som helst. 

 

Sock-lock-businessen? Denna gjorde jag på första försöket igår kväll vid 21-tiden och till skillnad från tidigare donuts behövde jag bara använda fyra hårnålar. Mitt hår är uppklippt, så det blir automatiskt lite bôs runtomkring, därmed måste jag nåla ihop det. 

 

Och den ser ju för farao nästan likadan ut trots att jag har sovit med den. Fantastiskt! 

 

Hittade denna hos Bloggkommentatorerna och i brist på annat att göra en lite halvrisig dag som denna så… 

 

Hur länge har du bloggat?

– Fjorton år i juli. 

 

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?

– Det hette inte blogg då, men jag tyckte att reload-gänget var så himla roliga och coola. Vissa bloggar fortfarande och flera har jag kontakt med på Facebook. Jättekul! Vivi, Eponine, Annica Tiger, Tobbe, Jontas, Marina på Tjejringen, LiS, EvaP… för att inte tala om alla som dök upp på de coola domänerna när de väl kickade igång! Även där har jag fortfarande kontakt med många på Facebook och några stycken har jag träffat IRL också. Det var väl bara jag och Emma på miramis.org som var svenskar, och vi hade en otroligt skojig dag i Tufnell Park 2004… 

 

Vilken var den första bloggen du förälskade dig i?

– Jadu. Den första jag läste var väl Annica Tigers. 

 

Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

– De allra flesta är tyvärr försvunna, men jag kan garantera att jag skulle skämmas ögonen ur mig. Det räcker att läsa inlägg på LJ från 2005 för att jag ska vilja dö av genans. Cheezes vad jag var tramsig när jag var yngre. Fast jag kan imponeras av hur mycket man orkade med som yngre person. 

 

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

– Många! Men flera tittar jag på kanske en gång varannan vecka max. 

 

Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?

– De allra allra flesta är dagboksbloggar även om vissa är lite nischade så att säga. 

 

Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

– Jockiboi. 

 

Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

– Jag kan känna igen mig i flera på olika plan, men jag vet inte någon som verkar vara ”väldigt” lik mig. Faktiskt. 

 

Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

– Mina allra närmaste – e.g. mina föräldrar – har nog ingen aning om att jag bloggar alls, men vänner och kusiner och sånt löst folk verkar tycka att det är kul. 

 

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

– Det tror jag nog. 

 

Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

– Tja. Jag har liksom ingen satt gräns. Vissa grejer var jag mer öppen med när jag skrev på LiveJournal och kunde bestämma vem som kunde läsa utan att lösenordsskydda hela baletten, men nu skriver jag det jag har lust med, med respekt för eventuella medverkande då. 

 

Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

– Hm. Jag försöker formulera något bra här men får inte riktigt till det… jag skulle inte pika någon som jag vet läser om något som jag stör mig på hos personen. Jag kan gärna skriva om sex ur ett objektivt perspektiv, men skulle inte skriva om det på ett personligt plan. 

 

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

– Inte så stor. Även om jag har en helt okej läsarkrets får jag sällan kommentarer. 

 

Tror du att en kan lära känna en person genom att läsa hens blogg?

– Ja och nej. Jag har lärt känna så himla många människor genom bloggandet. De allra flesta har varit precis som jag förväntat mig. 

 

Har du träffat folk irl efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

– Ja, massvis! Jag försöker räkna men det går bara inte. Men det är minst 50-60 stycken. Delvis, ska nämnas, på grund av en LJ-träff 2005 – där kände jag inte alla innan, men det var ju tack vare bloggen vi träffades så att säga.  

 

Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

– Ja, det tror jag definitivt. 

 

Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?

– Nja. Jo, det har jag väl, men egentligen mest förbannad. LJ var ett fantastiskt forum för ”viskeleken”, något händer och innan man vet ordet av skriver någon HELT orelaterad person om dig på ett otroligt förvanskat vis. 

 

Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

– Ja, det har jag väl gjort. Inte i andras som jag kan komma på nu, men jag kanske har varit onödigt hård ett par gånger. 

 

Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

– För egen del, ingenting egentligen. Jag har liksom ingen press på mig att blogga eller så, jag har inte så många läsare och det ”värsta” som kan hända om jag inte skriver på ett par dagar är att någon blir orolig och skickar ett mail eller SMS. Men jag tror att bloggandet kan vara ganska destruktivt för många, särskilt yngre, som delvis har ett stort bekräftelsebehov och delvis tar åt sig personligen av troll och andra dumma. 

 

Tror du att du fortfarande bloggar om två år?

– Ja. Jag kan liksom inte hålla mig ifrån bloggandet. 

Idag skulle George Harrison ha fyllt 70 år. Tyvärr fick han bara bli 59. Jag vet att jag har tjatat om det förut, men dagen då han dog var en av de… fem värsta i mitt liv. Jag låg platt på rygg på en äcklig heltäckningsmatta i flera timmar och lyssnade på Something på repeat och storgrät. När Biba berättade vad som hade hänt trodde jag att jag skulle svimma där och då. Vansinne.  

 

När jag såg Paul McCartney i Hammersmith påskafton 2003 sa jag till Andrew innan att vad fantastiskt det vore om han spelade Something, men det fanns väl ingen chans. Men det gjorde han. På ukulele. Och jag grät så att jag trodde 

 

Idag lyssnar jag istället på Here comes the sun och hoppas att han följde solen. 

 

Requiem in pace, fantastiske George.