Författare: Annzah

 

Detta var första gången jag stiftar bekantskap med Arne Dahl, eller Jan Arnald som han egentligen heter. Jag visste inte att det var en serie, men det är det och detta är åttonde boken av totalt elva (hittills) om den fiktiva ”A-gruppen” – en specialgrupp inom Stockholmspolisen som arbetar med internationella våldsbrott. 

 

Anyway. 

 

En sjundeklass från Stockholm är på klassresa i Ångermanland. Plötsligt en dag försvinner en av klassens flickor. Detta blir upprinnelsen till en ganska hysterisk berättelse om kidnappning, pedofili, sekter, skelett, barnporr, kärlek, uppbrott, inburning… ja, jag vet inte alls. En faslig massa saker händer och det är en faslig massa karaktärer som är rätt svåra att hålla reda på – särskilt när det plötsligt blir polisförhör eller ett transkriberat vittnesmål mitt i den löpande texten… 

 

Om boken är bra? Jadå, men inte sådär fantastiskt bra som jag kanske hade väntat mig då en person vars litterära omdöme jag ställer högt älskar honom. 

 

Men alla är vi olika! 

 

En sak som gjorde det hela lite svårt för mig att ta på allvar här och där är att en integral del av berättelsen är ett ”penisben”. Vilket enbart för mina tankar till Markoolio och hans penisfraktur i Vi drar till fjällen. 

 

Ett sådant där lustigt sammanträffande – förra fredagen läste jag om Karin Alvtegen i vår boktråd på Buke, och på lördagen ramlade jag över denna på loppisen. 

 

Saknad handlar om Sibylla, en kvinna i 40-årsåldern (tror jag?) som lever utanför samhället. Hon bor på gatan – eller fina hotell när hon lyckas med det – och bär allt hon äger i sin ryggsäck. 

 

Efter att ha funnits helt utanför samhällssystemet i 15 år – hon minns inte ens de fyra sistra siffrorna i sitt personnummer då hon inte använt det på så länge – blir hon plötsligt Sveriges mest eftersökta person efter att ha befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle – ett brutalt mord har begåtts… 

 

ÅH SÅ BRA. Jag vet att det verkar som om jag skriver att allt jag läser är bra, typ, men det är väl för att jag helt enkelt aldrig läser färdigt sådant som inte ÄR bra. Haha. Men i alla fall, fantastisk deckarthriller, ska hålla ögonen öppna efter mer Alvtegen. 

 

Jag kommer på böcker hela tiden som jag totalt glömt att skriva om, så det blir kort och koncist här i några inlägg som skrivs lite retroaktivt, så att säga… 

 

Först och främst visste inte jag att Barbara Voors är svenska! Jag tror att jag har utgått ifrån att hon är engelska eller amerikanska. Men icke sa Nicke. 

 

Hur som helst. Intressant start, minst sagt – efter åtta års försvinnande återfinns Lucy på ett sjukhus i New York. I koma. Hennes systrar Mimmi och Annie kommer till hennes sida och berättar för henne om sina liv i hopp om att väcka henne ur koman. 

 

Det är väl ungefär så mycket jag kan säga. Den var jättebra i alla fall, jag njöt av varenda sekund och kommer att snappa upp med Barbara Voors om jag får chansen. Absolut! 

 

Upptäckte att jag helt glömt av att skriva om denna när jag läste den – eller snarare, jag skrev om den när jag läste den men inte efteråt. 

 

Det jag minns mest med boken är att jag älskade den från början till slut! En sådan där härlig skildring av vänskap och systerskap och sådant blandat med en rejäl dos humor och lite vemod också. 

 

Lätt rekommenderad. Funderar på om jag skulle se filmen också…