Författare: Annzah

Tjatja

Kom fram ordentligt, åt god lunch och har varit ute på en rask promenad i någon halvtimme. Det är fantastiskt fint väder, typiskt att jag glömde både kamera och telefon hemma! 
 
Efter mycket om och men blir det räkor ikväll. Har sett priser på tre ställen idag och det har varit superbilligt – på mitt Ica hemma kostar de bara 119:-. Vilket är ovanligt billigt även för dem som ÄR väldigt billiga på det allra mesta. 
 
Idag inviger jag en kofta som jag köpte i typ augusti. What’s that all about? 
 
Pumpasoppan fortsätter att få fans. Whee! 

2013: 233 – Fröken Sprakfåle växer upp av Lisa Eurén-Berner

 
Vi har pratat om Sprakfålen och hennes avkommor här och här i fullständigt oförklarlig ordning, men här är en till. Här är Inga-Maja fjorton år och tycker att hon är ganska vuxen. Det händer ju små saker lite här och där, men det viktigaste är förstås att hon blir kär. 
 
I sin kusin Greger. 
 
Jag vet inte – var det verkligen nödvändigt att göra honom till sin kusin? Okej, det är ju tack vare det som hon får lov att åka och besöka honom i stockholm, men kunde det inte ha varit typ mammans bästa väninnas son, eller något? Jag hoppas helt enkelt att han är minst syssling ((jag har sett ”kusin” använt för sysslingar och bryllingar då och då)) och att anledningen till att hans mamma kallas moster Clary är för att hon är moster till… någon annan. 
 
Jag vet att det är fullt lagligt och jag det kanske var vanligare förr, men fy sjutton alltså. 
 
Jaja. Söt bok och som vanligt är hushållerskan Amanda en stor behållning. 

2013: 232 – Brandbilen som försvann av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

 
Kan väl kallas en svensk deckarklassiker? Ja, det tycker jag nog. Och det känns som om detta är min första Beck-bok – vilket inte är det minsta omöjligt. 
 
Denna skrevs i mitten på sextiotalet och på vissa ställen märks det. Till exempel när en bebis heter Bodil och snyggaste killen i stan heter – wait for it – RULLE. Dessutom är Gunvald Larsson en fantastisk komisk skapelse. Nog för att han är otrevlig och har ganska grava attitydproblem, men när han kallar Skacke för Jycke och Täcke fick i alla fall jag en fnissattack. Men det är ju inte så ovanligt. 
 
Här exploderar i alla fall ett hyreshus. Då fönstren är igentejpade i Göran Malms lägenhet där han har ett gasaggregat antar man att det var ett självmord som gick snett. Så var det emellertid inte. En annan hyresgäst, Max, har sexorgier i sin lägenhet. En mamma lämnar sin unga dotter att brinna inne i vindskupan. Och på den vägen är det. Ett kriminellt nätverk uppdagas snart och vägen dit är väldigt spännande. 
 
En sak jag blev lite vansinnig på var att inte mindre än FEM gånger beskrivs kvinnors KÖNSHÅR, av alla saker.En gång är ingen gång, men hur många könshår behöver man egentligen läsa om för att bilda sig en karaktärsuppfattning? Inte fem. I alla fall inte jag. Men kanske var det så radikal man vågade vara för att locka läsare på sextiotalet? Jag vet inte, men jag kan meddela att i Maria Lang och Ulla Trenter impliceras det inte ens att folk har sex. 
 
Jaja, kul ändå och jag är mycket förtjust i Gunvald och kan mycket väl se Rolf Lassgård framför mig. Och nej, jag har inte sett någon av de senare filmerna. Vet att jag såg Roseanna när jag var kanske… tolv, men jag kommer ju inte direkt ihåg något från den. Jag minns definitivt inga könshår. 

2013: 231 – Till vägs ände av Ruth Rendell

 
Tidigare i år läste jag Simisola som jag tyckte mycket om, och Rendells psykologiska thriller Stenarna skola ropa finns i Hunnebo och skrämde livet ur mig när jag var i unga tonåren. Hon är ett deckargeni utan dess like. 
 
Och detta är en creepy historia, minst sagt. Två flickor, vagt bekanta, hittas mördade efter en kväll på en klubb. De misstänka är många, men det finns väldigt lite att egentligen gå på. Men kommissarie Wexford tar sig naturligtvis an fallet. ((Jag gillar Wexford. Inbillar mig att han ser ut som Mr Gilbert i The Inbetweeners.))
 
Hemskt spännande – och hemsk! Men en sak jag bara måste kommentera är det extrremt överdrivna användandet av könsord. Jag vet inte, men jag gissar att det är den svenska översättaren som varit lite väl grov. Men jag är inte så känslig… 
 

2013: 230 – För hennes eget bästa av Elizabeth George

 
Kommissarie Lynley är ett välkänt namn tack vare TV-serien med samma namn, men jag tror inte att jag har läst en bok om honom förut. 
 
Men detta är en härlig, superspännande deckare som dessutom utspelar sig i Cambridge – om än på ettt fiktivt college – och jag älskar ju att veta hur platser jag läser om faktiskt ser ut, och så vidare. 
 
Här träffar vi Elena Weaver. Engelskstudent, alltid tjusigt klädd – och döv. Hon ger sig ut på en tidig morgontur, vilket hon normalt brukar göra tillsammans med sin styvmor och hennes hund – men inte denna gången. Och hon kommer inte så långt heller innan hon träffar sin mördare… 
 
Så många plot twists, det är inte klokt vilken spänning Elizabeth George bygger upp! Ännu en sådan där deckare som man bara inte KAN lägga ner utan att ha läst sista sidan. Hon är ju välkänd och jag ser ofta hennes böcker på loppisar och så, så jag ska allt investera i ett par stycken till, när jag ser någon härnäst. 
 
Topp! 

In my dreams…

Oj. Jag kom just på att jag drömde inatt att jag hade en begynnande kärleksaffär med Alexander Skarsgård. 
 
 
Jag jobbade även på någon sorts blandning av Gekås och Ikea, med självutcheckning av vinboxar. Någon fanns i varuhuset som bar på en bakterie som skulle döda 60% av alla som fanns där, berättade en man som såg ut som Fader Fouras och hoppade upp i knät på en gammal klasskompis, M. Vi sprang förstås ifrån bakterien, och då var det istället ”AIDS”-  han hette så – som jagade oss. Alla ba’ ååååh akta er men M lade sig på en pilatesboll för att ha samlag med AIDS. Tyvärr ramlade hon av. Just det. Anna-Maria och Mia från Bloggkommentatorerna var arbetsledare. 
 
Jag vet att vissa tycker att det är otroligt ointressant att läsa om andras drömmar men I’m not one of them. 

Dagens dikt: Disobedience av A. A. Milne

===
 
James James				
Morrison Morrison			
Weatherby George Dupree			
Took great				
Care of his Mother			
Though he was only three.		
James James				
Said to his Mother,			
"Mother," he said, said he;		
"You must never go down to the end of the town, if
you don't go down with me."		


James James				
Morrison's Mother			
Put on a golden gown,			
James James				
Morrison's Mother			
Drove to the end of the town.		
James James				
Morrison's Mother			
Said to herself, said she:		
"I can get right down to the end of the town and be
back in time for tea."			

King John				
Put up a notice,			
"LOST or STOLEN or STRAYED!		
JAMES JAMES				
MORRISON'S MOTHER			
SEEMS TO HABE BEEN MISLAID.		
LAST SEEN				
WANDERING VAGUELY			
QUITE OF HER OWN ACCORD,		
SHE TRIED TO GET DOWN TO THE END OF	
THE TOWN - FORTY SHILLINGS REWARD!	


James James				
Morrison Morrison			
(Commonly known as Jim)			
Told his				
Other relations				
Not to go blaming him.			
James James				
Said to his Mother,			
"Mother," he said, said he,		
"You must never go down to the end of the town with-
out consulting me."			


James James				
Morrison's Mother			
Hasn't been heard of since.		
King John				
Said he was sorry,			
So did the Queen and Prince.		
King John				
(Somebody told me)			
Said to a man he knew:			
"If people go down to the end of the town, well, what
can anyone do?"				

(Now then, very softly)			
J. J.					
M. M.					
W. G. du P.				
Took great				
C/o his M*****				
Though he was only 3.			
J. J.					
Said to his M*****			
"M*****," he said, said he:		
"You-must-never-go-down-to-the-end-of-the-town-if-
you-don't-go-down-with ME!"

A. A. Milne

===

Finns även i en helt okej svensk översättning - det är ju en barndikt, 
annars vet jag inte om jag tycker att man ska översätta poesi - som jag ska försöka leta upp!

Phew x 3

Nä, det var faktiskt inte så farligt på intervjun. Hade fasat för rollspel och grejer men så blev det inte alls, det var liksom mer ett gruppsamtal och en gruppövning och personlig ”intervju” – fem minuter på en trappavsats – så väldigt stillsamt. 
 
Problemet var att det var en miljon grader varmt i rummet, jag sov asdåligt och hade inte ätit någon frukost. Så man kan säga att jag inte var på topp.Men, det verkade i det stora hela positivt i alla fall och jag tror att det skulle vara jättekul att jobba där! 
 
Nu hemma, har ätit beans on toast för första gången sedan jag lämnade England, druckit två baljor kaffe och börjar känna mig lite mer som folk. Eventuellt. 
 
Imorgon bär det av till Hunnebo – jesus vad skönt det ska bli! Kanske sista gången nu innan det blir snö och is och inte riktigt lika roligt. 
 
Lite bokinlägg på väg förresten!