Författare: Annzah

Maria Nyckelpiga

 

 
Ett Traderafynd som present till mig själv. Det är en ställbar vintagering och jag tycker att den är så söt! Använde alltid en massa ringar när jag var yngre men av någon anledning har jag legat av mig – tills nu, när jag har upptäckt elastiska ringar till mina bebishänder (knubbiga fingrar, inga knogar). 
 
Hemskt fin tycker jag! 

Okarakteristiskt filmfrosseri

 
 

Så ja. Filmen var helt fantastiskt bra! Jag var inte så säker på om alla tre skulle tycka likadant, men det gjorde vi. Kul! Jag går ju aldrig på bio nästan men varje gång jag går tänker jag efteråt att jag verkligen borde göra det oftare. 

 
Bion här är faktiskt väldigt fint, för övrigt. De har lyckats himla bra där. Det var faktiskt helt utsålt, jag vet inte riktigt hur mycket folk som får plats men det är större än en ”liten” salong på de större biograferna. De hade till och med få ställa ut extra stolar framför de riktiga bänkraderna, det förvånade mig. Dessutom är bänkraderna justerbara, så att salongen kan bli som en stor sal istället. Smart. 
 
Jag skrattade lite åt mig själv förut – jag ser ju nästan aldrig på film men idag har jag lyckats med snart fyra. Ronja Rövardotter, Askungen, Hundraåringen och nu Sällskapsresan. Jaja. Knappast skadligt 🙂 
 
Imorgon återvänder vi till civilisationen. Jag hänger med till Backatorp över natten, har lite grejer kvar där ännu och så hem på fredag skulle jag tro, möjligen lördag förmiddag. 
 
Får ta det som det kommer! Som Hundraåringens mamma sa – mycket klokt – ”Det enda man kan veta säkert är att det är som det är och det blir som det blir”. True dat. 

Bokutmaning: Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok

 
 
”It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York…. New York was bad enough. By nine in the morning the fake, country-wet freshness that somehow seeped in overnight evaporated like the tail end of a sweet dream. Mirage-gray at the bottom of their granite canyons, the hot streets wavered in the sun, the car tops sizzled and glittered, and the dry, cindery dust blew into my eyes and down my throat.” 
 
Sylvia Plath, The Bell Jar
(jag är en levande klyscha)
 
 

2013: 255 – Mordet i prästgården av Agatha Christie

Jag har läst denna förut, på engelska, men kom inte ihåg vem mördaren var så när jag hittade den på loppis så högg jag den. 
Detta är första gången vi möter Miss Marple (eller ja, hon hade visst varit med i ett par noveller som hade publicerats i tidskrifter innan) och de andra invånarna i St Mary Mead. Det är kyrkoherden som sköter berättandet – och det är just i prästgården som mordet begås. Överste Protheroe som även fungerar som kyrkvärd och domare i byn hittas skjuten, liggande över ett skrivbord medan han väntar på att kyrkoherden ska komma och träffa honom för ett möte. 
 
Det finns många som kan tänkas ha skäl att mörda översten. Hans fru, kanske, eller hennes älskare? Eller hans dotter som vill ha ut arvet? Eller en kvinna vars son han dömde till fängelse för tjuvjakt? Han är långt ifrån en omtyckt person i samhället. Kyrkoherden själv hördes yttra vid middagsbordet nyligen att den som skulle mörda Protheroe skulle göra alla en tjänst. 
 
Och plötsligt börjar flera personer, till synes oberoende av varandra, erkänna mordet… vilket driver polisen Slack till vansinne. 
 
Under tiden pågår andra saker i byn. En arkeologisk utgrävning tilldrar sig Dr Stone och hans unga sekreterare Miss Tham. Miss Marples brorson Raymond West kommer på besök och umgås med kyrkoherdens unga fru och hennes systerdotter Dennis. Konstnären Lawrence arbetar i en stuga, och målar av överstens dotter… 
 
Spännande, snabbläst och som vanligt jätteöverraskande – till och med fast jag läst den förut för sisådär fem år sedan… 
 
 
 

2013: 254 – Demonens död av Anne Holt

Detta är min första Anne Holt (och ja, det är jätteförvirrande att det fanns en serie som hette Anna Holt för hundra år sedan). Denna Anne Holt är i alla fall norska och har arbetat både som politiker och polis. Denna deckaren, eller thrillern kanske, speglar hennes erfarenheter av myndigheter gentemot utsatta privatpersoner. Ungefär så kan man sammanfatta temat, tycker jag. 
 
Olav är tolv år och tvångsplacerad på ett barnhem som drivs i regi av Frälsningsarmén. Hans mamma älskar honom högt och rent, men har aldrig lyckats hålla ordning på honom. Han vägde sex kilo redan vid födseln och hon kände direkt att detta var ett barn utöver det vanliga.

 
Personalen på barnhemmet är nästan rädda för honom och han vägrar att egentligen kommunicera med någon – förutom den unga socionomen Maren, som tar honom under sina vingar. 
 
En kväll försvinner Olav. Samma natt hittas föreståndarinnan Agnes mördad på sitt kontor, med en kökskniv i ryggen. 
 
Under sökandet efter Olav och efter Agnes mördare kommer en hel del saker fram ur kulisserna på barnhemmet. Förskingring, utpressning och urkundsförfalskning, till exempel. 
 
Det är både intressant, skrämmande, upprörande och rafflande, och verkligen mycket bra. Slutet lämnar ddessutom ett par saker att önska – vad innebär erkännandet egentligen? Vad är det som erkänns? 
 

Galapremiär i afton

 
Jajamensan, idag blir det minsann galapremiär på Hunnebo Bio! Inte för att jag tror att det blir så mycket gala av det, men i alla fall. Jag har inte varit på bio på snart ett år, så det börjar väl bli dags! 
 
Jag läste boken för ett par år sedan, men det verkar som om jag har glömt att skriva om den och nu är det onekligen försent – men jag minns att jag gillade den i alla fall. 
 
Har kollat på Ronja Rövardotter och nu är det Father Teds julspecial… ibland är det hemskt skönt att bara sitta i soffhörnet. 
 
Dricker ett jätteglas grönsaksjuice med tacosås i (i brist på Tabasco) för att få i mig lite vegetabiliska vitaminer. Det är ju inte så mycket sådant på julbordet – i alla fall hos oss. Det enda vegetariska inslaget förutom smörgåsgurka är grönkålen, och den är ju kokt i skinkspad… jaja. Det är gott också 😉