Jag har gillat alla Maria Wern-romaner jag har läst, och denna kan nog faktiskt vara bäst hittills.
(Jag har bara läst fem tidigare, detta är nummer femton, så jag är ju inte någon auktoritet på området ;-))
Efter andra världskrigets slut kom Heinz Meyer till Gotland för att vårdas på Lärbro krigssjukhus, tillsammans med flera andra soldater, och 500 räddade koncentrationslägerfångar. Ingen vet vad de varit med om. Sköterskorna på sjukhusen får inte tala med dem. När han är 90 år gammal hittas han skjuten i Ronehamn.
Maria Wern, som är mitt i bröllopsförberedelser, får i uppgift att utreda mordet – samtidigt som hon har fullt upp med händelser i familjen. Och det underliga som pågår på barnens kollo, där en flicka försvinner.
Fick lite lätta Läckberg-vibbar när jag förstod att det skulle komma en bihistoria som utspelar sig under kriget, men det var annorlunda. (Inte för att jag egentligen har sådär supermycket emot Läckberg som ”alla andra” har.) Berättelserna om barn som har det svårt var förstås obehagliga, men inte alls så illa som det kan vara.
Yes – det är hemskt spännande, det är välskrivet, karaktärerna är bra och jag gillar Maria Wern mer och mer ju mer jag lär känna henne. Jag kommer att fortsätta läsa Anna Janssons böcker, och har ju rätt många att ta igen också 🙂 Jag har läst dem i en salig röra, så jag tänker inte direkt bry mig om att försöka få tag på dem i ordning.
Jag rekommenderar Skymningens barfotabarn med flygande kulörer!
Knappt att jag tror själv på att sista bilden inte har något filter på, men det är faktiskt så fint. Nu har jag just hetsätit tjugo oliver. Det är rätt varmt ja. 
