Semesterdag #1

Jag vaknade imorse med ett av örngotten separerat ifrån sin respektive kudde. Har ett vagt minne av en dröm i vilken jag bäddade – vilket jag antar förklarar saken. Jaja. Ingen skada skedd. 
 
Idag är väl första officiella semesterdagen, då! Känns fruktansvärt konstigt – men skönt också. Kom hem från Hunnebo ganska sent igår, gjorde gudomligt goda varma mackor med rökt bog och gorgonzola intenso och läste ut den otroliga Jag, en av David Levithan innan jag somnade som en stock. Gott så. 
 
Nu på förmiddagen ska jag träffa Anna och fika / luncha samt få leverans av aloe vera-produkter som jag beställt och som hon är återförsäljare för. Kul med fika och nyttigt med aloe vera! Sedan funderade jag på att ta en sväng i Botaniska men vädret är väldigt tråkigt. Vi får se. 
 
Känner en oerhörd wanderlust – jag vill resa någonstans, gärna typ denna veckan – alldeles ensam med en hög böcker och massa inspiration. Ja, och gärna lite sol och bad också. Tips? ((Det kommer förmodligen inte att ske, i alla fall inte denna veckan, så kära göteborgare, hör gärna av er om ni vill ses!)) 
 
En utomordentligt skön måndag önskar jag er – nu dusch och en balja kaffe! 

2015: 81 – Radhusdisco av Morgan Larsson

Åååh, så underbart! 
 
En alldeles fantastiskt härlig barn- och ungdomsskildring från en småstad. Påminner en hel del om Underdog av Flygt, men… ändå inte. Ja, den i sin tur påminner ju mig lite om De ensamma pojkarna – så det är väl någonting med de där pojkskildringarna som fascinerar mig, som varken är uppvuxen på sjuttiotalet, i en småstad eller som kille. Jag är ju fascinerad av Filip och Fredriks barndomsskildringar också. 
 
Två saker sticker ut här – 1) det är pappan som är familjens ”fasta punkt” – ofta är ju pappan frånvarande och mamman sliter häst för att få allting att funka – men här får pappan vara trygg och bra, och 2) allting går inte åt helvete hela tiden – som det så ofta kan göra i sådana här böcker. Morris – huvudpersonen – får faktiskt som han vill flera gånger om, och har faktiskt tur ibland. Det är befriand. Trots allt är det ju så att saker och ting kan gå rätt i livet också 😉 
 
Det är väldigt roligt, hela vägen igenom. Nog för att det finns vissa bitar som är lite vemodiga, men det är ändå roligt. Biten om Gun på hårdrocksaffischen slår sjutton i mig det mesta… 
 
Jag ser fram emot att läsa Larssons andra bok, Det opålitliga hjärtat, inom kort! 

Auktion och loppis

Åkte på auktion idag. Inhandlade en servis i rött spanskt porslin samt en liten aftonväska. Sammanlagt pris 70:-. 
 
 
 
 
 
 
Sedan en sväng till tanterna. JAg var ytterst behärskad och tillät mig själv endast att köpa fem pocketböcker. Tro det eller ej, det fungerade. Lade till och med ifrån mig en för att landa på fem. Och hade kunnat plocka åt mig minst femton till. Det är vad jag kallar karaktär, det. 😉 
 
Åker mot stan ikväll. Händer lite roliga saker i civilisationen och det ska faktiskt bli riktigt mysigt att sitta på en buss i två och en halv timme. Det brukar alltid börja regna när jag åker kollektivt härifrån på söndagar, så vi får väl se hur det artar sig. Först blir det kåljox! 

Smakebit på søndag – 12/7 – 2015 – Att föda ett barn av Kristina Sandberg

 
Även denna vecka blir det en Smakebit från en alldeles ny bok för mig – jag läste nämligen ut en imorse. Nu är det dags för Kristina Sandbergs trilogi om Maj, och först ut är Att föda ett barn. 
 
 

”Det frasande ljudet av andetag i luren. Men jag frågade ju bara varaför de tinte finns något bröllopskort… Hon bryter tystnaden med att undra om jag håller påa tt skriva en bok. Nej, svarar jag, jag är gravid och kom bara att tänka på… Jaha. På så vis. i rundar av, lägger på. 
 
Det blir ett telefonsamtal till. Ja, ett betydelsefullt. Det sista. Det vet man bara efteråt. Kanske anade vi ändå. För hon öppnar igen, svarar på mina frågor utan att tveka och jag tar det som ett motvilligt löfte. Inget jublande ja, men ett korthugget samtycke skriv då om det nu är så förbannat viktigt för dig.”
 
Ur Att föda ett barn av Kristina Sandberg, Norstedts: 2011. 
 
 
Hitta fler Smakebitar hos Flukten fra virkeligheten! 
 

2015: 80 – Orange is the new black av Piper Kerman

 
Jag har bara sett några avsnitt av Orange is the new black – tyckte att de var bra, men inte så bra att jag blev helfast. 
 
Hade ganska höga förväntningar på boken – vi vet ju alla hur det brukar vara – boken är bäst! 
 
Men… nä. Inte denna gången. Jag tyckte att den var oerhört seg, på gränsen till tråkig, och blev ganska besviken faktiskt. Tur att den är lätt- och snabbläst – jag hade blivit vansinnig om jag skulle behöva spendera några längre stunder med den. 
 
Mitt råd – se serien. Absolut. Men strunta för all del i boken. Det finns roligare saker att göra under de timmarna. 

2015: 79 – Kalmars Jägarinnor av Tove Folkesson

Ni vet hur det blir ibland, att en massa saker händer slumpmässigt så att man inte kan låta bli att tänka att det finns en mening med det? Jag hade en sån grej igår – när jag hade kramat Ellen hejdå-och-trevlig-sommar så sa jag något i stil med att ”nu ska vi ta det lugnt och verkligen släppa detta” – då dråsade mitt passerkort i golvet. Som satt fast runt halsen ganska stadigt. 
 
Bekantskapen med Tove Folkesson och Kalmars Jägarinnor var lite på samma väg – först läste jag om boken någonstans, sedan såg jag Folkesson på Babel för ett litet tag sedan och i samma vecka var hon på Stadsbiblioteket och föreläste / uppträdde. Därmed var jag ju tvungen att läsa boken – och så småningom kommer jag även att läsa uppföljaren, Sund. 
 
Och ja, wow. 
 
Kalmars Jägarinnor är helt olik någon annan tonårsskildring jag har läst. Jägarinnorna är fem tonårstjejer i en småstad – Kalmar, då ja – som i ett rasande tempo håller på att bli vuxna. Typ. 
 
Och under tiden så sysslar de med ganska precis vad de känner för, vare sig det är lagligt eller inte. De bryter sig in i kiosker, super tills ambulansen kommer, dansar på bord och helt enkelt leker sig igenom tonåren. Ingen kan bestämma över KJ! Omslaget är spot on – de sitter minsann bredbent om de har lust. 
 
Kan jag känna igen mig och min gymnasietid? Nej, inte det minsta. Men det gör ingenting. Det är en helt unerbar skildring ändå. Man får ju komma ihåg att vissa saker är symboliska. Jag hyllar inte inbrott eller alkoholförgiftningar, men det känns som om dessa bitarna fungerar som någon sorts drastiska symboler för frigörelse och vuxenhet – fast på ett sätt som bevisar att KJ inte riktigt lärt sig det där med vuxenhet ännu… 
 
Språket är fantastiskt, både vackert och brutalt, och karaktärerna är oerhört välarbetade och känns helt och hållet levande. Underbart. Ser fram emot uppföljaren, som jag tror kommer att vara ganska annorlunda – men med samma berättarröst. Yep! 

Semester!

 

Ja, det är semester! Fast det kanske inte räknas förrän första lediga arbetsdagen? I så fall är det semester på måndag 🙂 

 
Vad jag gör uppe klockan åtta? Please. Jag har varit vaken i tre timmar. Det tar tid att vänja om sig!