Författare: Annzah

2015: 85 – Plan B av Jonathan Tropper

Det var ett bra tag sedan jag läste denna – och som så ofta upptäckte jag just av en slump att jag inte skrivit om den ännu. Oklart varför – förmodligen för att jag sträckläste den och började på något annat för fort och helt enkelt glömde skriva ner titeln. Men jag har inte glömt boken! ((Ni minns Jonathan Tropper från Sju jävligt långa dagar.)) 
 
Det handlar om ett kompisgäng i New York, som alla är på gränsen till att fylla 30 och alla har känslan av ”blev det inte mer än så här?” – Ben, berättaren, ska skiljas (och är nog fortfarande kär i en gammal flamma), Lindsey är arbetslös, Chuck är läkare men uppför sig som en tioåring, och Alison är hopplöst, olyckligt kär. 
 
Fast värst ute av alla är Jack – som har tagit Hollywood med storm men även hamnat väldigt djupt i drogträsket. 
 
Då är det dags för gänget att gripa in. Först med Plan A. Som går käpprätt åt skogen. Vad finns då att göra? 
 
Just precis. Dags för Plan B… 
 
Det är ett viktigt och konstant aktuellt ämne, det är berörande och fint men det är även hysteriskt roligt. Tropper är ett komiskt geni – jag älskar hur språket är broderande utan att vara flaxigt, och att han ändå lyckas hålla humorn ganska torr på de flesta ställen, vilket inte alltid är så lätt i prosa som trots sin relativa lättsamhet är ganska vacker. 
 
Mer Tropper åt folket! I alla fall åt mig. 

Oh. My. God.

 
Farao, vad häftigt! Fatta att släppa biljetterna 11 månader i förväg också – de kommer att sälja slut på nolltid. Men fy vad roligt det hade varit. Har bara varit i Royal Albert Hall en gång – Morrissey 2002 – och det var otroligt mäktigt. 
 
Gå, om du kan! Jag vet att vi har ganska många Londonläsare här 🙂 

2015: 84 – Jag, en av David Levithan

En är en väldigt speciell amerikansk sextonåring. 
 
Det allra mest speciella med En är att hen vaknar i någon annans kropp varje dag. Aldrig samma två gånger. Alltid någon i ungefär samma ålder. Hen får begränsad tillgång till minnen, erfarenheter och sammanhang för att kunna hänga med i vardagslivet på ett mer eller mindre smidigt sätt, men går och lägger sig varje kväll och vaknar på något helt annat ställe. 
 
Det gäller ju även att inte ställa till det för mig för personen vars kropp En använder sig av. Helst inte bli underkänd på något prov, eller försöka sig på sporter som En inte behärskar. 
 
Lånekroppen som är först ut heter Justin – en stökig, brötig kille som En inte tycker det minsta om. Men hen tycker i gengäld väldigt mycket om Justins flickvän, Rhiannon. Ja, lite väl mycket. Han blir vansinnigt kär i henne. Men hur kan det rimligtvis fungera? Hen finns ju i en annan kropp och skepnad från dag till dag… 
 
Språket är förstås vackert och historian väl sammanvävd, men precis som någon recensent skrev så blir det helt enkelt lite för mycket. Jag är ju en av dem som inte ser tjusningen i Tidsresenärens hustru – jag tyckte att den var oerhört tjatig – och det finns somliga paralleller här som jag bara inte riktigt orkar med. 
 
Men visst, det är Levithan, och det är en relativt lättläst ungdomsroman hur det än är – inte alls bortslösad tid men inte lika bra som mycket annat som han skrivit. 
 
Väldigt intressant i genusdiskussionen, first and foremost.  

Om lördagsunderhållningen…

Jag håller inte alltid med Stefan Sköld, men detta citat ur Expressens TV-blogg var bannemig ganska klockrent: 
 
”Om man ringer in på ”Sommarkrysset” måste man nog skålla sig själv i en riktigt het dusch för att tvätta bort synden efteråt.”
 
Några vettiga – schyssta – poänger om Rickard Ohlsson kom också med. Visst förtjänar han bättre än att tvinga Marie Richardson att spela tamburin. Om man nu ens kan kalla det så. 

2015: 83 – Fyrmästarens dotter av Ann Rosman

Ann Rosman är en helt ny bekantskap för mig – vilket egentligen är ganska konstigt, då hon varit i ropet i många år och dessutom skriver om västkusten, vilket brukar betyda att man åtminstone ser en del skrivet om böckerna här i hooden. Men jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att jag hört talas om henne alls förrän för en dryg månad sedan. 
 
Men – bättre sent än aldrig! 
 
Okej. Om jag säger deckarroman med småtrötta kvinnor i yngre medelåldern som utspelar sig på västkusten med parallella historier från olika tidsåldrar säger du… Camilla Läckberg, eller hur? Ja – visst finns det vissa likheter. Men jag tycker inte att det är negativt – som bekant tycker jag ju faktiskt att Läckberg är helt okej underhållning även om det kanske inte är världens mest högkvalitativa litteratur dåva. 
 
Men Rosmans språk är väldigt mycket bättre. Och jag tycker att historien har ett mer naturligt driv, om man kan säga så – särskilt för att vara första boken i en serie. 
 
En kort resumé – det är snart dags för fyren Pater Noster på Hamneskär att återinvigas, samtidigt som en spa- och konferensanläggning ska göra detsamma. Man är i full gång med att rusta upp de gamla fyrmästarbostäderna när ett par polska byggnadsarbetare gör ett makabert fynd – en manskropp finns inmurad i en vägg. Men vem är han? Det finns nästan ingenting att gå på, förutom förteckningar över försvunna människor, en vigselring och några gamla kyrkoböcker – men vem sjutton kan det vara? 
 
Huvudpersonen är Karin Adler, som jobbar på krim i Göteborg. Jag hoppas att hon kommer att fortsätta att vara protagonist i serien, för jag gillar henne och jag kommer att fortsätta med serien i lagom takt. Riktigt trevligt. Dessutom är förhållandet till kollegorna – främst Folke – uppfriskande på sitt eget sätt 😉 

Smakebit på søndag – 19/7-2015 – Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

 
Nå – det är egentligen sommarlov på Smakebitarna, men nu hade jag glömt det och förberedde inlägget, så det kommer ändå. Kan knappast göra ont, eller hur? 😉 Jag tycker så innerligt mycket om denna boken. Började igår kväll och har svårt att slita mig – föga överraskande då jag verkligen gillar allt annat von Zweigbergk gör, så varför inte skönlitteratur också? 🙂 
 
 
 ”Vad hoppas hon ska hända när hon nu träffar sin familj på skolgården? 
 
Lena inser att hon hoppas på något, att det är därför det är så viktigt för henne att gå dit. Att familjekretsen ska sluta sig kring henne som en skyddande ring. Att de med sin trygga, ursprungliga uppenbarelse ska jaga det främmande onda på flykten. 
 
Men hon står på skolgården och har aldrig känt sig mer ensam. För när hon möter Astrids hastiga, nervösa blick, kram och korthuggna ”hej”, Sandras vänliga men lite nonchalanta blinkning samtidigt som hon ger Lena en oengagerad kram, inser Lena att hon aldrig varit längre ifrån sina systrar. De är kvar i de bekymmerslösa gesternas rike, dit hon aldrig mer kommer att få tillträde. Hon är på väg mot ett gränsland där allt är överdrivet stort och ödesdigert. 
 
Och hon var inte beredd på Michael. 
 
Hon visste inte att han skulle komma. När hon ser honom komma in på skolgården, tänker hon först att hon ska vända på klacken och gå därifrån. Hon ser frågande på Kerstin som gör en sorts urskuldande min. Lena förstår att Kerstin har vetat men inte sagt något. Antagligen för att Lena inte skulle oroa sig, men det här känns ju inte som ett snällare alternativ. 
 
Efter att ha kramat om Viktor och hälsat på Astrid, ser sig Michael omkring, lite förvirrad och generad, och han har inte förändrats mycket. Han har kostym på sig, en beige ledig sådan, och det är annorlunda förstås. Håret är mer kortklippt än förut. Några gråa stänk vid tinningarna.” 
 
Ur Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk, Norstedts: 2014
 
 

Nicotext presenterar: Min dag på tre minuter

 
Carolina läser… skriver om en ny produkt från Nicotext, nämligen Min dag på 3 minuter – en annorlunda sorts dagbok. Fyra frågor är konstanta varje dag, nämligen: Tre saker jag är tacksam för, Tre saker att se fram emot, Dagens tre minnesvärda händelser och Dagens goda gärning. Sedan kommer en individuell fråga som även den får dig att tänka på riktigt och inte bara skriva om vädret. Handen på hjärtat – visst är du också dålig på att komma ihåg att vara tacksam för det du har istället för att längta efter / älta det du inte har? 
 
Just det. 
 
Jag är naturligtvis med i utlottningen hos Carolina – för jösses, jag kan knappt tänka mig något lämpligare för mig just nu!