Agneta har landat i livet i Saint Carelle. I klostret, med Einar, med alla vänner, med korna och tjurarna som parar sig högljutt borta på åkern. Katterna och osten, vinerna och boulangeriet. En dröm hon inte visste att hon hade som har besannats, liksom.
Men säg den lycka som varar för alltid – en dag knackar det på porten till klostret och Agneta öppnar. Vilket ingen annan gjort under alla år, för man ska verkligen inte släppa in myndigheterna. Det visar sig att Einar inte har betalat elen till klostret på väldigt länge, och nu är han skyldig enorma summor. Själv orkar han inte bry sig om det. Han är gammal och sjuk och tänker att han lika gärna kan dö med klostret – men det vill inte Agneta höra talas om. Nu gäller det att samla trupperna och se till att samla ihop de där enorma summorna.
Detta är sista boken om Agneta, så vitt vi vet (men jag skulle gärna få veta vad som händer sen…) och det kanske är otroligt smart av Emma Hamberg att göra en Fawlty Towers (de gjorde bara 13 avsnitt) och avsluta på topp. Je m’appelle Agneta blev otroligt omtyckt, och vi är många som väntat mer eller mindre tålmodigt på nästa bok. Det kändes lite snöpligt när jag fattade att det blir ingen lång serie om Agneta och klostret, men det kändes faktiskt helt rätt när jag läst klart.
Älskade Agneta, Einar, Bonnibelle, Fabien och hela Saint Carelle – au revoir! Med hopp om kanske ett litet à bientôt, också.
Boken kan man köpa här.
Stories from the city, stories from the sea 