Bok tre i ”Anna battles the TBR”-projektet och äntligen lossnar det på riktigt! Förr om åren läste jag massor av chicklit. Dels för att det alltid fanns att få tag på i secondhandbutiker för några pence, och dels för att de nya oftast fanns i mataffärerna i England för några pund. Det blev liksom väldigt ofta så att en bok slank ner när jag var och handlade lunch eller vad som helst, när de ändå kostade mindre än ett magasin eller en macka på ett finare hak.
Brittisk chicklit är dessutom roligare än svensk och finns i större kvantiteter – här är det färre titlar, de kommer ut som inbundna och kostar tvåhundra spänn och de är helt enkelt inte lika bra. Sorry, I said it. Men Not working av Lisa Owens är garanterat en sådan som jag skulle ha plockat upp på Tesco Metro på Eastcheap och det var faktiskt väldigt roligt att vara tillbaks i genren!
Här möter vi Claire, som bor i London tillsammans med sin pojkvän Luke som är på slutspurten av sin utbildning till neurokirurg. Själv har Claire sagt upp sig från sitt jobb inom PR och marknadsföring där hon inte riktigt trivdes, för att försöka ta reda på vad hon egentligen vill jobba med, innan det är dags att stadga sig och bilda familj. Luke stöttar henne i beslutet och till en början är hon ganska entusiastisk, men det tar inte lång stund innan motivationen falnar. Till råga på allt hamnar hon i konflikt med sin mamma – och har en väldigt besvärlig klängväxt utanför ytterdörren.
Det är väldigt, väldigt roligt. Korta, rappa kapitel – ibland är de inte mer än någon mening långa, ibland flera sidor – med roliga rubriker och fyndigt innehåll. Somligt är på allvar, men som jag skrev om Montelius bok häromdagen så är det ju just i humor som somligt allvar kommer fram som bäst. Och vissa bitar – särskilt de som handlar om Luke – är så ömsinta och fina på ett alldeles underbart fint sätt. Call me soppy, men det är så gulligt.
Detta är en av mina favoritsaker med boken, förresten – att sambon Luke är en så genuint fin kille. Oftast ska ju just sambon/mannen/partnern bli ett svin en bit in så att huvudpersonen tvingas genom någon sorts catharsis (hon ska gärna flytta ut på landet och öppna kafé/pensionat/flickskola) och hittar den sanna kärleken, men Luke är underbar praktiskt taget hela tiden. Det är väldigt trevligt, som omväxling!
Och somliga av de små vardagsbetraktelserna är också fantastiska. Sådana där små funderingar som vi alla kan ha, om vardagliga ting och företeelser. Ett ”kapitel” – det är bara ett par meningar – går ut på att lista ut om en liten grej på golvet är ett russin eller musbajs – bara en sådan sak! Just det har jag kanske inte funderat så mycket på, men nog har vi alla tittat på något på golvet någon gång och undrat vad det är? En tomatstjälk… eller en livsfarlig spindel? En godisbit eller en bit plast? Und so weiter.
Stories from the city, stories from the sea 