
Jag läser alldeles för lite lyrik numera. Inte av någon särskild anledning egentligen, det är bara att det finns så mycket annat som vinner när jag ska välja! Men – i förra veckan behövde jag något att lyssna på och tänkte att det kunde ju vara intressant att faktiskt lyssna på denna i inläsning av poeten själv.
Och det var det! Egentligen har jag lite svårt för Farrokhzads monotona stämma, men i detta fallet fungerade det bra. Dikterna formas av en sorts dialog, eller konversation, mellan familjemedlemmar om vithet, våld, språk och relationer – det är otroligt originellt och effektfullt.
Riktigt intressant, riktigt angeläget, riktigt bra.
