Smakebit på söndag, 23 april 2017 – Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell – Stories from the city, stories from the sea

Kulturkollo läser börjar diskutera Sommaren utan regn imorgon – jag har glömt bort det, eftersom det tydligen är hopplöst att hålla ordning på datum denna vår. Men jag började i torsdags kväll och läste en hundra sidor någonting, och fortsatte idag. Trodde inte att jag skulle bli klar, men jag fastnade totalt och läste faktiskt just ut den. Detta partiet är från någonstans en bit före mitten.

”Plötsligt kryllar vardagsrummet för en kort stund av kusiner och släktingar och folk han inte känner igen men inte riktigt kan placera. Han vill inte prata med dem, inte möta deras blickar, inte ta emot deras medlidande. Han känner sig i underläge bland moderns bekanta. De vet allihop vem han är, vet mer om honom än han skulle vilja, misstänker han, men han lyckas aldrig komma ihåg vilka de är. Grannar? Vänner från kyrkan? Möjligen både och. Ryktet har spridit sig och nu är de här allihop för att ge sitt ältande, mumlande stöd. Han önskar att de kunde dra åt fanders allihop, gå hem igen till sina förbaskade hus, och låta dem vara ifred. Han vill prata med Aoife, med modern, och försöka få någon rätsida på den här katastrogen. Han vet inte i vilken ände han ska börja, men han vet att steg ett är att bli av med de där förbaskade människorna. Man får ju inget gjort med huset fullt av okända människor som lagt beslag på varenda stol och förväntar sig kaffe och te. Hur står modern ut?

Han går fram till dörren och kikar in i vardagsrummet. Inte så många som han hade trott. Bridie och hennes man, en av Bridies döttrar med en baby i knät. Några enstaka gamlingar som sitter och nickar med huvudena. Hur kunde de veta när de skulle komma så att alla kom exakt samtidigt? Finns det en oskriven lag som säger att man hälsar på en kvinna vars make försvunnit exakt halv elva på förmiddagen?”

Ur Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell, Etta Förlag: 2014