Det är ganska fantastiskt att Stephen Fry, som fyller 60 år i år, redan har skrivit tre delar av sin självbiografi – och han verkar ju inte vara i närheten av att ha berättat färdigt heller! Detta är del 2, som täcker åren 1979-1987. Första boken, om barn- och ungdomen, heter Moab is my washpot och jag läste den för ett antal år sedan och tyckte mycket om den.
Denna lysnsade jag på – jag älskar att höra Frys röst. Underbar ljudmatta. Men den är lång. Över 12 timmars prat om en och samma person – hur förtjust jag än är i honom blev jag lite trött på gubben. Men visst är det spännande att höra om tiden på Cambridge, om Footlights och starten inom teatern, om Svarte Orm och samarbetet med Hugh Laurie, med Emma Thompson och en massa andra namnkunnigheter. Och hans formuleringar är ju fullständigt fantastiska, förstås! Och detta uttal. Det är inte ofta jag hör sådan riktig Queen’s English som han besitter, och särskilt inte med såpass många svärord inblandade 😉
Tredje delen av ”serien” heter More fool me – den har tyvärr fått ganska tråkiga recensioner eftersom det verkar vara en lång radda berättelser om kokain. Vi får se om jag orkar intressera mig – det blir inte än på ett tag, i så fall. Men detta var fint i alla fall.
Stories from the city, stories from the sea 