Den skrattande polisen av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

 

Åsa Larsson har skrivit förordet till denna utgåva av Den skrattande polisen, och hon talar just om vilken dysterkvist Martin Beck är. 

 

Och han har faktiskt inte så mycket att skratta åt i denna boken heller. På hemmaplan har han flyttat ut i vardagsrummet där han ligger och sängröker och hostar på nätterna och på jobbet har det varit ganska dött ett tag. Tills nu, när ett massmord sker på en av stadens bussar. Och ett av offren är poliskollegan Åke, som hittas med tjänstevapnet draget. Var det en slump att han befann sig på just den bussen, just då? Inga vittnen finns det heller. 

 

Jo, en person var fortfarande levande när polisen kom till platsen. Han avled på sjukhuset efter några timmar, men han hann faktiskt säga något innan han slöt ögonen för sista gången. Men vad sjutton var det han försökte säga? 

 

Det blir förstås otroligt spännande, det är så sanslöst välarbetat och välskrivet att man baxnar något. Kritiken av samhället och det sociala läget är knivskarp och skoningslös och jag kan bara tänka mig hur det var när dessa böcker kom ut på 60-talet, när den generella andan kanske var mer ”stiff upper lip” än att resa sig och säga ifrån. Men vad vet jag om 60-talet? Jag vet bara att hur det än är håller dessa böckerna fantastiskt väl även såhär, knappt 50 år senare. Det blir nästan inte bättre än såhär. 

 

Och ja, Martin Beck skrattar till slut. Men det är inte riktigt det som titeln syftar på. Däremot förekommer en brittisk skämtsång, The laughing policeman, i handlingen. Den kan man lyssna på här, om man vill – finns även i svensk översättning och version. Jag har mest hört den som fotbollsramsa, med helt andra texter…