Vattenänglar av Mons Kallentoft

 

Jag trodde att jag hade försökt lyssna på denna någon gång förra året – det visade sig att det var Vindsjälar jag tänkte på – jag måste alltså ha fått något om bakfoten eftersom jag brukar försöka läsa böcker i ordning där jag kan. Om jag inte redan har ställt till det, som med Mari Jungstedt där jag har läst allt i en salig röra. 

 

Hur som helst. Jag gillar Kallentoft, jag tycker att Malin Fors är en väldigt bra karaktär – men jag blev nog lite mätt efter årstiderna. Nu är jag redo för mer, för jag tyckte att Vattenänglar var riktigt bra. 

 

Malin kallas till en villa i ett av Linköpings finare områden, där ett gift par hittats döda – skjutna – i sin jacuzzi. Deras femåriga adoptivdotter Ella finns inte på platsen. Var är hon? Har mördaren fört bort henne, eller har hon försökt springa därifrån och gått vilse i skogen… eller kanske kommit för nära ån? 

 

Det blir en svår utredning med många facetter. Malin vet att hon måste kämpa för Ellas skull, men hon slåss fortfarande med sitt missbruk och sitt privatliv. Kommer hon att orka hela vägen? 

 

Jag är inte överförtjust i ”den dödes röst” i Kallentofts böcker, det blir alltid lite högtravande och nästan onödigt poetiskt – men det var inte så irriterande i just denna. Det finns vissa paralleller till Kvinnorna på 10:e våningen av Karin Alfredsson som vi läste i bokcirkeln i november och som jag tydligen har glömt att skriva om? Mycket konstigt. Men väldigt intressant, jag vet alldeles för lite om Sydostasien. 

 

Så ja, läsvärt – den är värd sina fyra stjärnor.