Jag har hört mycket gott om denna (och uppföljaren, Liv) och det är välförtjänt – jag plockade upp den när jag kände för en deckare som inte var för tung och gärna lite olik i upplägget från de allra vanligaste svenska deckarna. Jag fick vad jag önskade.
Huvudpersonen, Ellen Tamm, är kriminalreporter. Hon kommer från ett adligt hem, ett gods i Sörmland, men bor nu för sig själv inne i Stockholm och arbetar på TV4.
8-åriga Lycke försvinner en kall, regnig fredag på senvåren från Kungliga Tennishallen i Stockholm. TV4 vill vara först med nyheten och det blir Ellens roll att skapa nyheten. Ellen har en hel del i bagaget, en sorts besatthet av döden, och hon blir snart otroligt engagerad i fallet. Det liknar något som hon har varit med om förut, och trots att hon försöker vara proffsig och objektiv blir hon indragen i härvan med hull och hår.
Och ju närmare vi kommer sanningen om Lycke, desto närmare kommer vi sanningen om Ellens tidigare liv.
Jag tycker att boken var spännande hela vägen igenom, trots att det inte hände något hela tiden som det kan göra i andra böcker och kriminalserier – ni vet, det räcker inte med ett brott, något nytt måste hända på var tredje sida – helst nya mord eller försvinnanden eller fynd. Jag gillar detta, det känns fokuserat. Dessutom är det intressant att läsa om hur det kan gå till på en tv-redaktion – Bley har själv arbetat på TV4 och det märks. För en gångs skull är namedroppandet inte irriterande, Bengt Magnusson går förbi redaktionen, någon annan profil sitter i sminket och ja, det känns realistiskt och lite humoristiskt mitt i alltihopa.
Jag kommer att läsa Liv snart, jag gillar verkligen Ellen Tamm och tycker att hon är en uppfriskande deckarhuvudperson.
Stories from the city, stories from the sea 