Jag ska inte bli så långrandig här – detta är en reportagebok, och därför vill jag bara kommentera lite kort.
Jenny Nordberg spenderade en längre period i Kabul i arbetet, och träffade där Azita, kvinnlig parlamentsledamot. När hon besöker henne får hon klar för sig att hennes son egentligen är hennes fjärde dotter, som ”förvandlats”, blivit bacha posh, ”söner” till desperata föräldrar. Det är inte okej att bara ha flickor och här finns alltså lösningen. Flickorna kan röra sig friare i det tungt segregerade samhället – till tonåren, när de får återgå till att vara kvinnor och bli bortgifta.
Det är otroligt fascinerande. Mycket intressanta frågor kring genus och tillhörighet tas upp, och man fastnar verkligen i texterna. Något som berörde mig väldigt var berättelsen om en kvinna som fortsatte vara bacha posh upp i vuxenlivet och nu fungerar som en sorts ”farbror” i sitt samhälle, ofarlig som man men med samma rättigheter och respekt som andra äldre herrar. Så intressant.
Fantastiskt bra journalistik som jag rekommenderar att alla läser. Man får dessutom en mycket mer nyanserad och vidgad bild av ett Afghanistan som vi, gemene man, nog vet väldigt lite om egentligen.
Jag lyssnade på delar av boken och den passar väldigt bra som ljudbok också.
Stories from the city, stories from the sea 