2016: 306 – Världens lyckligaste kvinna av Jessica Knoll

 

Det tog ruggigt lång tid för mig att bli klar med denna och jag har lite dåligt samvete för det – visserligen hade recensionsdatumet passerat när jag fick den, men ändå – tack Modernista och ursäkta att det dröjde så! Bokmässan kom i vägen, och sedan en massa annat. Men jag blev klar här i veckan, till slut! 

 

Det tog lite tid att komma in i boken också, det ska sägas. När vi träffar TifAni FaNelli är hon en framgångsrik jetsetbrud i New York City som har fullt upp med att planera sitt bröllop till den perfekte mannen, samtidigt som hon jobbar som journalist på en glossig, glassig tidning och bantar mest hela tiden. Hon är världens lyckligaste kvinna, med världens mest perfekta liv. 

 

Eller? Nej, såklart är det inte riktigt så. 

 

Det kryper fram, i tillbakablickar, att TifAni – som numera bara kallar sig Ani – gick igenom något fruktansvärt under skoltiden. Mer fruktansvärt än man förstår förrän ganska långt in – eller, snarare så trodde jag att det var slut på det hemska efter att en sak kommit fram i ljuset, men det blir värre och värre och till slut är det så spännande och vidrigt hemskt att man sitter på nålar. 

 

Det är en välskriven och väl uttänkt roman, som tar upp viktiga frågor – även här finns mycket slut shaming och maktkamp mellan kvinnor och män. eller flickor och pojkar – precis som i mycket annat jag har läst i höst. Jag tycker att den är lite hattig, ibland är det inte riktigt lätt att hänga med i svängarna, men när man vänjer sig flyter det på. 

 

En väl utförd psykologisk spänningsroman är det, hur som helst. Jag kommer att hålla ögonen öppna efter mer av Jessica Knoll, även om jag är dödstrött på att böcker marknadsförs som ”DEN NYA XYZ” – i detta fallet Gillian Flynn.