Åh, jag ligger så efter med bokrecensionerna! Denna läste jag ut för nästan två veckor sedan. Skärpning och bättring utlovas, kanske hinner jag ikapp redan i helgen 🙂
Jag lyssnade på denna, nästan i ett streck. Jag fick besök på kvällen, annars hade det varit i ett svep, utan tvekan! Jag älskade den. Så himla, himlabra.
Jag gillar nämligen Kakan, och har alltid gjort. Jag tycker, förstås, att det är synd att hon har gjort några dumma uttalanden i forntiden, men hon har bett om ursäkt, hennes arbetsgivare (Sveriges Radio) har förlåtit henne och jag tycker att man får be om förlåtelse och gå vidare. Annars är det inte många som skulle komma någonvart. Det är såklart olyckligt när det är offentliga personer som gör det – men nu är det som det är, och jag gillar Kakan. Hela Kakan! Hon är smart, cool, skitsnygg och en härlig, varm människa.
Och boken är också smart, cool, skitsnygg, härlig och varm – men med stycken av svärta, förstås. När hon berättar om sin lillasyster som blev sjuk i Hodgkins som barn höll jag på att börja gråta på spårvagnen. Hennes berättelser om barn- och ungdomen och om sina föräldrar är otroligt fina. Berättelserna om skolgårdar och skolväsendet är fulla av igenkänning. Det är fantastiskt bra beskrivet och skildrat och ja, jag njuter av dessa berättelser.
Karin Jihde kritiserade boken i Mellan raderna för att vara en ”vanlig” berättelse om just skolgårdar och barndom, hon önskade sig mer rättfram feminism men jag tycker att feminismen skiner igenom hela boken, vad hon än berättar om. Boken inleds med ett brev till Karin Hermansson, 14 år, från Karin Hermansson, 34 år, och det är så rörande fint när hon skriver till sig själv som tonåring, en tonåring som tyckte att det var så jobbigt att vara den enda feministen i hela världen.
Jättebra bok – läs eller ännu hellre lyssna!
Stories from the city, stories from the sea 