I våras, när jag hade lyssnat på Priset på vatten i Finistère, skrev jag:
”Ibland krävs det, tyvärr, att någon ska dö för att man ska lägga märke till dem ordentligt.”
Jag var alltså väldigt sen med att upptäcka Bodil Malmsten – men hon har väldigt snabbt blivit en av mina absoluta favoriter. Därför blev jag förstås väldigt glad åt att få denna bok samt hennes samlade loggböcker som recensionsexemplar av Modernista!
Detta är en samling kortare texter om Malmstens barndom, kan man säga. Hon delar in sitt liv i olika etapper och detta är den första – om uppväxten i Jämtland, om momma och moffa, om London och Vällingby. Hon skriver själv att hon avskyr nostalgi – några tycker kanske att denna bok går rakt emot detta påstående, men jag vet inte. Jag tycker nämligen att nostalgi och sentimentalitet kan gå hand i hand, och sentimentalt tycker jag faktiskt inte att detta är, trots att det är känslosamt.
Känslosamt och vackert. Åh, så vackert. Jag förstår inte hur man kan vara så begåvad, och hur man kan få till bildspråket på ett sådant underbart sätt. Det finns ordentliga svarta bitar, men den där sarkastiska humorn är hela tiden med, och jag skrattade högt flera gånger under bokens gång.
Detta var för övrigt sträckläsning på riktigt. Jag satt i soffhörnet och reste mig max tre gånger under kanske lika många timmar, och mot slutet av boken var det egentligen alldeles för mörkt för att läsa men jag ville inte flytta på mig utan lutade mig istället mot köksdörren för att få lite ljus på de sista sidorna. Och det är väl så det ska vara med en riktigt bra bok?
Längar nu efter att sätta tänderna i tegelstenen med loggböckerna. Åh, som jag längtar! Recensionsdag är redan på fredag – tyärr hinner inte ens jag 544 sidor på två dagar, särskilt inte när jag ska på konferens. Men på lördag eftermiddag, efter författarfrukost och lunch med väninna – då ska jag och loggböckerna sätta oss i ett annat soffhörn med en hel kanna Earl Grey och kanske en biskvi. Då var det bestämt!
Stories from the city, stories from the sea 