2016: 277 – Den vita döden av Camilla Lagerqvist

 

Först och främst – snyggaste omslaget i år? Så jäkla stilrent! 

 

I Den vita döden följer vi Julia, 13 år, någon gång i mitten på trettiotalet. Hon har drabbats av tbc och vårdas på ett sanatorium i Småland. Hon tror att hon väntar på döden, men istället är det kärleken som kommer – i form av Luca, en italiensk cirkuspojke. Med Luca kan Julia komma ut ur sin ensamhet – det är ingen som hälsar på henne för hennes mamma är rädd för smittan – och de inleder ett sådant där sprött, vackert tonårsförhållande. 

 

Miljöerna är bedövande vackra – sanatoriet är ett gammalt slott – men döden och sjukdomen är hela tiden närvarande. På nätterna rullar man undan bårar med lakan över, och man vet aldrig vem som kommer att finnas med på utevilan nästa dag. Skrämmande men mycket väl beskrivet. 

 

Min invändning mot boken är att den är lite för… ambitiös, kanske? Den är 160 sidor lång, ungefär, och det händer helt enkelt alldeles för mycket på den korta tiden. Sjukdom, död, kärlek, trassligt förhållande till mamma, svåra vänskaper flickor emellan, den unga mamman Elin som blir sämre och sämre… ja, ni förstår. Det blir lite mycket. Särskilt för en ungdomsbok, tror jag. 

 

Men den är fin, och jag rekommenderar den. Det är intressant att läsa om tbc:n och dess framfart i Sverige (på samma sätt som jag tyckte att det var spännande att läsa om polio i Än finns det hopp – det var trots allt inte så längesen) och jag tror att boken kommer att bli högt älskad av många. Och det är den värd. 

 

Jag lyssnade på denna som ljudbok, och upptäckte av en slump att jag skrev om uppläsaren i relation till denna för inte så längesen. Jag hoppades att hon inte skulle låta som hon gjorde i Nikkis dagbok – tyvärr gjorde hon det. Det blev alldeles för dramatiskt-med-bebisröst här och där, och det var lite synd.