Detta är boken som just nu diskuteras i Kulturkollo läser, och jag hade turen att få ett exemplar av Brombergs. Tack Brombergs!
Jag har inte läst något av Linda Olsson tidigare, även om jag är ganska säker på att Nu vill jag sjunga dig milda sånger finns i bokhyllan hemma. Det har inte blivit av, helt enkelt. Jag tror dessutom att jag har haft vissa fördomar om hennes böcker. Men – jag hörde en mycket sympatisk intervju med henne för ett tag sedan och det är alltid roligt att vara med och cirkla digitalt, så nu fick det bli dags.
Maria bor i Katalonien sedan många år tillbaks. För två år sedan, på moderns begravning, spontanbjöd hon sin syster Emma att komma ner och hälsa på. Nu, efter all denna tid, har Emma bestämt sig för att ta upp hennes erbjudande. De har inte hållit kontakten, och man förstår direkt att det finns mycket emellan dem. Det är så spänt!
Man förstår ganska snabbt att det funnits en tredje syster, och att det är dennas frånfälle som skapat kilen emellan dem – åtminstone till en del, de är väldigt olika som det är. Det blir en underlig vecka där de umgås utan att egentligen spendera tid tillsammans, äter, dricker, vandrar – men kommer inte riktigt någon vart.
Förrän en riktig katharsis sker och de äntligen börjar prata med varandra.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Världens vackraste man som var en helt annan sorts roman, men med vissa gemensamma teman – syskonskap, familj och minnen.
För mig var detta en varm, koncis och intressant bok som väckte många tankar och funderingar. Språket är avmätt men vackert och det är en njutbar läsupplevelse som jag innerligt kan rekommendera. Mycket bra!
Stories from the city, stories from the sea 