Ja, jag är ju här till lunchdags imorgon – men nu är sista heldagen slut! Och om jag inte hade haft saker att göra hemma i Göteborg hade jag definitivt sett till att förlänga vistelsen, inget snack om saken. Men nu är det som det är, och St Ives lär stå kvar till nästa gång.
Detta är Porthmeor Beach, surfarstranden där jag var igår också. Här är det uppehåll en stund, tack och lov. Något som tydligen är populärt här är att sätta upp tält och vindskydd på stranden – det har jag aldrig sett förut men visst har det en viss funktion. Men det verkar rätt jobbigt att sätta upp vindskydden om det, host, blåser…
Krabbmacka! Så enkelt men så gott – krabba, isbergssallad och något i stil med citronmajonnäs. Jag hade tur som a) fick ett bord på terrassen och b) slapp regnet den stunden 🙂
Lekte lite med Typorama. Ni som fattar, fattar. Ni som inte fattar, varsågoda! 😉
Bonus: Jag hörde denna låten för första gången i Brighton för hundra år sedan. Eller fjorton, i alla fall. I flera år trodde jag att texten gick ”Everyday is like Sunday, everyday is suntan day” istället för ”silent and grey”. Så vet ni det!
Jaha, där hängde sig blommorna upp och ner. Man kan inte vinna med blogg.se alltså! Hur som helst, promenad och cream tea när regnet kom. Jag tyckte att det var kul med de stickade/virkade bakverken – här är det eclairs, kakor och battenbergs – i Sverige är det dammsugare, kanelbullar och prinsessbakelser! Ett par av mina Facebookkompisar trodde dock att det var något helt annat än bakverk. Host.
Från Smeaton’s Pier. Här hänger regnet i luften vill jag lova… det blev snabb förflyttning till The Rum & Crab Shack där det var jättelugnt mellan lunch- och middagsserveringen och jag kunde parkera mig i ett hörn vid fönstret med en Virgin Mojito följd av kaffe och till slut blev jag kvar till middag – en helt otroligt god hummersmörgås. Men. Skalbitar! Det är tur att jag har tåliga tänder och inga fyllningar för annars vet jag inte vad som hade rykt. Och då åt jag ändå fyllningen med gaffel till stor del.
Nu ska ni få se – bilderna nedan är tagna med exakt 90 minutes mellanrum. Är det inte helt fantastiskt? Jag är SÅ fascinerad av tidvattnet! Läste just på lite grann om hur det är med tidvatten i Sverige – på västkusten har vi mellan 5 och 10 cm, vanligtvis.Någon enstaka gång, vid springflod, kan det vara 20 – 40 cm.
En cool grej med St Ives, som är gemensamt med Hunnebo faktiskt, är det stora antalet hundar – som alla går i koppel och uppför sig. Jag har sett en lös hund här, av säkert ett tusental, och den var minst 75 år gammal. I människoår 😉 Dock hade jag faktiskt varit lite orolig för att gå med hund här med tanke på måsarna.
En annan observation är att det är så vitt, vitt, vitt här. Jag har sett en indisk/pakistansk/bangladeshisk familj, idag såg jag udda nog en familj chassidiska judar där alla flickorna hade exakt likadana kläder vilket måste ha varit svårt (eller hemsytt) eftersom de skiftade i åldrar från kanske två till sexton), killen som har en sorts… alltingbutik på väg ner för kullen verkar vara från östra Medelhavet eller kanske Iran, och det bor/bodde en svart kille här på hotellet. Annars är nog bannemig varenda människa kritvit eller möjligen lite ljusrosa.
PS: Charlotta länkade just till denna filmen, tidvatten på vintern 2015… herregud, så häftigt!
Nu är jag i valet och kvalet mellan att packa klart, eller gå ut i trädgården och sätta mig tills det blir mörkt. Det är uppehåll nu och blir nog en fin solnedgång, och nog vore det skönt att sitta ute det sista och läsa klart andra boken om Roy Grace. Ja – så får det nog bli 🙂
Stories from the city, stories from the sea 