Nu hänger de inte ihop sådär våldsamt mycket – Gabriel, som är en av huvudpersonerna i Croissants till frukost, förekommer som en sorts birollskaraktär i Solviken. (Han är minst lika irriterande här som där.)
Huvudperson här är i alla fall Marie, som jobbar på bokningsavdelningen på Stockholms Universitet och är ganska trött på det. Hon har ett långvarigt förhållande med en gift man som behandlar henne som skräp men som hon ändå verkar förlåta för allt, men när hon lägligt nog ärver sin fasters gamla sommarställe i Roslagen inser hon ganska fort att mannen inte tänker lämna sin fru, och bestämmer sig för att ta katten Sigge och flytta dit permanent.
Den andra huvudpersonen är Niklas – fritidsledare och varannanveckapappa till en dotter som han har tillsammans med en fullständigt vansinnig neurotiker till kvinna, Ylva. Hon är inte speciellt intresserad av att släppa taget om honom utan presenterar honom fortfarande som sin man – bland annat för Marie, som hon träffar i egenskap av mäklare.
Marie och Niklas vägar korsas konstant på olika osannolika vis, och man förstår ganska snabbt vad planen är för dem. Gäsp på den biten.
Ett tag irriterade jag mig på alla bifigurer, men till slut gillade jag att de fanns och hade en funktion. Man blir vansinnig på flera av dem, och i ärlighetens namn blir man vansinnig på Marie också, men det är väl egentligen det som gör dem till bra karaktärer – de har ju äkta drag, så att säga. Jag sa detsamma om personerna i Croissants till frukost – det är ju att de är så jäkla jobbiga som egentligen gör dem bra.
Jag är lite yngre än Marie, men nog kan jag känna igen mig i vissa delar av hennes fyrtioårskris. Den är bra beskriven, tycker jag.
Ja, helt okej till slut. Vissa bitar var löjligt tråkiga, men sedan plockade den upp farten igen. Tre av fem.
Stories from the city, stories from the sea 