Jag har två av Anna Fredrikssons böcker sedan tidigare – Lyckostigen och Sommarhuset. I teorin borde jag vara supersugen på dem, men jag vet inte riktigt vad det är som har gjort att de blivit stående. Tisdagsklubben har legat i min lista i Nextoryappen ett bra tag också – varför plockar jag inte upp dem? Antagligen för att jag har för mycket att välja på, och för att jag inte har varit sådär feelgoodlängtande i vår? Jag har läst en massa ruskiga deckare och thrillers blandat med ungdomsböcker. Och så får det ju vara!
Men nu blev jag sugen på Tisdagsklubben i veckan. Sagt och gjort! Det gäller ju bara att komma igång – sedan brukar det gå som smort.
Huvudperson i Tisdagsklubben är Karin. Hon är i början av sextioårsåldern, har varit gift med Sten så länge hon kan minnas, jobbar som kokerska på ett äldreboende och simmar varannan tisdag med grannfrun Pia. Hon trivs väl helt okej med livet… tills Sten plötsligt drabbas av en stroke och förändras såväl fysiskt som psykiskt. Som kvinna och fru förväntas Karin vara omhändertagande och tålmodig. Och det är hon också – hon tar till och med tjänstledigt i tre månader. Men hon vill inte bara vara hemma och passa upp på Sten, utan bestämmer sig för att anmäla sig till en svindyr matlagningskurs med en riktig virtuos på asiatisk mat som kursledare.
Grannarna, dottern och alla andra fördömer henne för att hon gör något för sig själv i den svåra stunden (för farao! Det handlar om fem timmar varannan tisdag!) men hon älskar det och träffar en ny, härlig väninna på kursen. Men hennes förra bästa väninna, Pia, glider ifrån henne och in i ett missbruk. Själv glider hon närmare en karismatisk, begåvad man…
Ja, ni fattar. Jag tycker om boken samtidigt som jag blir ganska irriterad på Karin och grannarna – men det gäller att förstå att generationerna har olika inställning till saker och ting. Vissa könsroller är befästa hos 50-talisterna på ett annat sätt än hos min generation, det får man acceptera efterom det troligen inte går att ändra så mycket på.
Men det är en trevlig roman om att ompröva sina val och värderingar, om matlagning (man blir ganska hungrig…), om vänskap, kärlek, familj och att prova något nytt. Väninnan Monika är underbart inspirerande, jag tänker mig henne ungefär som kvinnan som stjäl Monicas identitet i Vänner fast lite mindre kriminell 😉 men det där bubblande, härliga, bejakande. Sådan hoppas jag att jag är när jag är 60.
Stories from the city, stories from the sea 