Det är inte för att detta är en dålig bok som det tog så lång tid för mig att läsa den. Den är inte dålig. Men den är tryckt i pytteliten text som dessutom är väldigt svag i bläcket så att säga, och det var jättejobbigt att läsa. I början undrade jag om det var jag som började se dåligt även på nära håll, men det verkar inte vara något problem med andra böcker. Så – ja. Den kanske inte är tryckt för trettiotreåringar?
Jag är inte helt såld på berättelsen heller, kanske, men det är väl inget större fel på den. Två killar åker på jazzläger, träffar en tjej (Ash), inser att de inte trivs på lägret och drar iväg på en vansinnig road trip genom den amerikanska södern, utan mobiltelefoner och utan att ta kontakt med sina familjer. Ungefär så. Det är några dråpliga berättelser om gigs på kinarestauranger och diverse andra incidenter, men jag vet inte… jag tyckte mest att de var jobbiga. Och lättnaden jag kände när jag äntligen blev klar har jag inte känt på länge – i alla fall inte i litteratursammanhang.
Kanske var det inte min grej? Kanske är det helt enkelt inte någon särskilt bra bok? Kanske kommer Andrews att övertyga mig igen med nästa? Vet inte, men jag är glad att jag slipper ha den liggande, tittande på mig med de där sura ”ögonen” längre… och hoppas att Andrews och jag helt enkelt inte var på samma nivå med denna.
Stories from the city, stories from the sea 