Tiny Furniture

 

Jag måste ju bli bättre på film, det etablerade vi redan igår – och igår eftermiddag när det var regnigt och tråkigt bestämde jag mig för att ta första filmen som låg i mappen på datorn – som råkade vara Lena Dunhams Tiny Furniture. (Det är naturligtvis inte logiskt, men den hade en massa siffror först i filnamnet.) 

 

Det är svårt att inte tänka sig filmen som att ha någon sorts… koppling till Girls. Dunham, självklart, men även principen – hennes rollfigur kommer till New York efter att ha gått på college i Ohio, osäker på vad hon ska göra med sitt liv och med liten lust att verkligen ta tag i det själv. Ray och Jessa (skådespelarna då) är med, vilket inte ”hjälper” när man försöker koppla bort det. Och jag kan förstå varför vissa kritiker kallar det för en sorts prequel till Girls också, men det är en film i sin egen rätt. 

 

Och den är så snygg! Långa tagningar – man blir väldigt medryckt. Härliga miljöer, såklart – lägenheten är familjen Dunhams egen och det är Lenas mamma och syster som spelar just Auras mamma och syster. Det finns skäl att tänka att det är en väldigt självbiografisk film – det är mycket som stämmer! 

En perfekt film för en regnig söndagseftermiddag, alltså. Jag tyckte jättemycket om den.