Mina Facebookvänner blev bestörta när de insåg att jag inte sett Heathers – okej, Häxor, läxor och dödliga lektioner – förrän nu. Jag fick förstås ett antal tips på vägen, bland annat Garden State som jag velat se länge och precis missade när den gick på TV häromhelgen. Men – jag råkade ha även den på datorn, så igår passade jag på att se den medan lasagnen stod i ugnen – och under inmundigandet av sagda lasagne.
Andrew bor i LA och försöker hanka sig fram som skådespelare samtidigt som han jobbar på en vietnamesisk restaurang med förfärlig eyeliner som del av klädkoden för personalen. Han får ett samtal från sin pappa som han inte träffat på nio år, som informerar honom om att hans mamma har drunknat i badkaret hemma i Newark, New Jersey, och han måste komma hem för första gången på ett decennium. Ja, han äter en massa mer eller mindre lämpliga piller också.
Hans pappa – och tillika psykiater – ordnar ett läkarbesök åt Andrew efter att han berättar om sina hemska episoder med huvudvärk, och i väntrummet hos doktorn träffar han Sam, en patologisk lögnare som trots allt har ett hjärta av guld. Hon lirkar ut honom ur det katatoniska tillståndet han befunnit sig i i mer eller mindre hela sitt liv på grund av litiumtabletterna hans far ordinerat, och ja. På den vägen är det.
Det är en underbar film. Så varm, rolig och rörande. Jag är glad att Laura fick mig på rätt tankar så att jag äntligen såg den, för den är sannerligen sevärd. Jag har bara sett Zach Braff i Scrubs förut – och jag har inte ens sett så många avsnitt av Scrubs – men han är verkligen bra. Det är han som har regisserat också.
Två tummar upp, alltså! Och en varm rekommendation. Natalie Portman är också en riktig pärla.
(Och det är roligt att det är Bilbo (Ian Holm) som spelar Andrews pappa!)
Stories from the city, stories from the sea 