Huvudpersonen heter Delia, och har bott tillsammans med sambon Paul i tio år. De delar liv, hus och hund och hon tycker att det börjar bli dags att knyta hymens band. Men när hon friar till honom på Millennium Bridge i Newcastle och får ett ganska svalt ”ja” blir hon misstänksam – och ganska snart kryper det fram att han har varit otrogen med en ung studentska, Celine, som han träffat under oklara omständigheter på puben som han driver.
Hon flyttar hem till sina föräldrar i Hexham, en bit ut på landet, men när hon inser att hon inte står ut med varken det arrangemanget eller med sitt jobb sticker hon till London på uppmaning av sin kompis Emma, som bor där och har ett gästrum till övers. (Realistiskt? Åh nej, men vi väljer att tro på det.)
Hon får jobb på en PR-byrå som drivs av en ytterst tvivelaktig individ – Kurt, från Australien – och dras in i en underlig karusell vid sidan av den karusell hon redan drogs in i innan flytten när hon kom i kontakt med en kille på nätet som kallade sig Peshwari Naan. Han visar sig spela en betydande roll i Delias liv, men inte den ni tror nu – även om jag hoppades på det ett tag.
McFarlanes karaktärer är suveräna tycker jag. Jag pratade med någon på ett forum för ett tag sedan som tyckte tvärtom, men jag tycker att hon lyckas porträttera alla med så mycket värme och kärlek, även de som kanske inte uppfyller alla normer och förväntningar i samhället. Delia påminner lite om Lou i Jojo Moyes böcker, och det är verkligen ingen negativ jämförelse.
Så ja. Detta är en trea från mig – hade säkert kunnat vara en fyra om den var lite kortare. Men det har ju oftast bara med att göra vilken sinnesstämning man själv befinner sig i vid lästillfället – hade jag haft tid att bara sträckläsa den (tretton dagar till semestern!) hade jag förmodligen inte ens reagerat på sidantalet.
Stories from the city, stories from the sea 