Kålpudding på gång! Tänk att jag tyckte så illa om det som barn. Undrar om jag verkligen gjorde det, eller om barn bara ”skulle” tycka att det inte är gott och kålen skrapades bort på rutin? Kanske tyckte äldre kusiner inte om det och så ärvde jag automatiskt aversionen? Det ser ju inte så gott ut egentligen.
Eller så växer man i det. Det finns annat som jag inte gillade när jag var liten som jag älskar nu (soppa i allmänhet, broccoli) och sådant som jag älskade som liten men inte äter nu om inte tvång föreligger (ärtsoppa, leverpastej, blodpudding). Något händer förstås med smaklökarna. Jag tyckte att kaffe var gott redan som liten men fick väl inte dricka det som rutin förrän i tonåren någon gång, och jag tror att jag alltid har tyckt om annan barnovänlig mat som sill (och all annan fisk) och oliver. Det är intressant med mat och smak!
Och så underbart det är att stå i köket och lyssna på poddar. Jag återkommer alltid till detta. Fantastisk fritidsaktivitet. Jag tog emot matleveransen och bytte sedan genast om till nattlinne (skulle tvätta klänningen jag hade på mig så det var lika bra) och ställde mig för att strimla och steka kål och blanda fläskfärs med vatten och kryddor med Nemo möter en vän (denna veckan med Alex Schulman) i mobilen. Lägger ihop, diskar undan, planerar. Ljuvligt. (Jag hade inte höga förväntningar på Nemo möter en vän men laddade ner något avsnitt som jag gärna ville höra för några veckor sedan och fastnade totalt. Den är skitbra.)
Stories from the city, stories from the sea 