Ingen har väl undgått TV-serien Pretty little liars? Jag har aldrig sett den – har börjat på första avsnittet två gånger, men en gång var kvalitén så förskräcklig att jag inte orkade fortsätta, och nästa gång blev jag distraherad av något annat. Sedan blev det inte mer – men jag har flera kompisar som bara älskar den.
Nog om det. Jag ha varit lite nyfiken på serien ändå – det känns lite Desperate Housewives, som jag ju lärde mig älska när jag väl gav den en chans. Såg de flesta säsongerna på typ ett halvår för några år sedan, jag fastnade verkligen totalt. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i soffan med titelskärmen på TV:n efter att jag somnat ifrån en DVD. Vilket säger ganska mycket om hur besatt jag blev, för jag är inte den som brukar somna i soffan…
Men nu var det inte det vi skulle prata om, utan Pretty little liars! Ett gäng av böckerna finns på Storytel, och när jag såg att en väninna hade tyckt ganska bra om första boken kunde jag inte låta bli att ge den en chans. Känns som ganska lagom lyssning när man pysslar med annat under tiden, och ja, det var det definitivt. Underhållande, spännande och lättintagligt.
Vi följer fyra tjejer, eller fem kan man säga, i Rosewood, Pennsylvania – Arya, Emily, Hanna, Spencer och Alison. Under ett pyjamasparty i sjunde klass där de experimenterar med hypnos försvinner Alison spårlöst efter att ha bråkat med Spencer, den enda i gruppen som vågar sätta sig upp mot den manipulativa Ali.
Berättelsen återupptas sedan tre år senare, när flickorna inte längre har kontakt utöver skolan. Arya har bott på Island med sin familj i två år och de andra har skaffat nya vänner och i somliga fall skaffat helt annorlunda liv än tidigare. Plötsligt börjar de få brev, sms och meddelanden från en utpressare som kallar sig A, och som vet hemligheter som bara Alison visste om. Är hon tillbaks?
Samtidigt händer det en massa andra saker i tjejernas liv – Arya får ihop det med Ezra som visar sig vara hennes nya engelsklärare, Spencer blir förälskad i sin systers brittiska pojkvän Wren, Emily blir vän med den nya tjejen som flyttat in i Alisons gamla hus, Maya, och utvecklar snart känslor för henne utöver vänskap – och Hanna har gått ifrån att vara knubbig till skolans snyggaste tjej och hänger med Mona, den före detta tönten.
Så ja – det händer mycket, det är rafflande, spännande, ganska roligt och överraskande. Något mästerverk är det inte, och jag blir naturligtvis irriterad över att Aryas familj flyttade till Island för att pappan skulle studera skandinavisk kultur, för för hundrade gången tillhör Island inte Skandinavien. Sedan gillar jag inte riktigt den amerikanska uppläsaren – hon låter lite grann som speakerrösten i Gossip Girl, men barnsligare och så går hon upp i slutet på varje mening vilket bara låter urblåst. Men man vänjer sig. Lite väl mycket namedropping för min smak också, kanske.
Det tog inte många dagar innan jag började lyssna på andra boken, men nu ser jag att det finns sexton stycken… hur ska jag orka med det? Jag har dock för mig att jag, för länge sedan, läste några spoilers – så kanske får man reda på vissa av de mystiska bitarna lite tidigare än så…!
Stories from the city, stories from the sea 