Den fullskaliga titeln av denna pärla är The art of asking – eller hur jag lärde mig att släppa oron och be om hjälp – men det fick inte plats i rubriken!
Jag vill tacka Bucket List Books mycket varmt för mitt recensionsexemplar – för jag är så oerhört glad att jag har läst denna boken.
Något att nämna här är att jag har spenderat mycket tid under det senaste året på en sorts inre resa. En resa som jag aldrig hade hamnat på om jag inte hade fått hjälp. Jag har även lärt mig att det absolut inte är något skamligt eller svagt med att be om hjälp. Man måste rädda sig själv innan man kan rädda andra, men det är inte många som kan rädda sig själva alldeles ensamma heller. Man måste kunna be om hjälp.
Men även om jag vet detta, rent intellektuellt, tycker jag att det kan vara väldigt svårt att på något sätt visa att man inte klarar upp något själv. Numera gör jag det ändå, men det är inte alltid enkelt.
Därför talade denna titeln väldigt tydligt till mig. Så fort jag fick höra talas om den satte jag upp mig på intresselistan för att få läsa den – och ännu en gång, jag är så glad över det.
Jag visste vem Amanda Palmer var innan, jag har hört en del av The Dresden Dolls och jag visste att hon är gift med Neil Gaiman. Vad jag inte visste var att hon har arbetat som performancekonstnär eller att hon har en sådan oerhörd närvaro på nätet och i sociala medier.
Denna boken är hennes memoarer hittills, skulle man kunna säga – berättelser om konstnärstiden, om att bo i konstnärskollektiv, om vänskap och kärlek. Och om hur svårt – rentav omöjligt – det kan vara att be även sina allra närmaste om hjälp. Men även, förstås, om att överkomma den där tröskeln och bara göra det. Ber man någon om hjälp kommer de i de allra flesta fall vilja hjälpa dig efter bästa förmåga. Så är det ju faktiskt.
Amanda Palmer har sina hatare därute. Sådana som tycker att crowdfunding och couchsurfing är skamligt, som tycker att det är hemskt att använda sina sociala nätverk på internet för att finansiera sina konstprojekt och musikinspelningar. Låt dem hata då, säger Palmer. Och jag håller med. En annan sak jag lärt mig på sistone är nämligen det där fantastiska om att leva och låta leva.
Det är en ljuvlig bok. Insiktsfull, tankeväckande, djuplodande – men samtidigt varm, rar, rolig och vacker. Den är välskriven som få, och jag förstår verkligen varför Palmer har nått ut till så otroligt många genom nätet. Hon verkar vara en genuint bra, trevlig och fin människa och jag unnar henne sannerligen all framgång hon fått. Hon har ett nytt fan i mig – denna ljuvliga bok från denna fantastiska kvinna har ändrat på mitt tankesätt och min attityd och jag hoppas att många fler kommer till insikt tack vare texten!
Stories from the city, stories from the sea 